Vägledning för hänsyn till nordfladdermus (Eptesicus nilssonii)
Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart och förekommer från Skåne ända upp till fjällgränsen i norra Lappland. Arten är relativt bred i sitt biotopval och förekommer i de flesta slags miljöer. I skogslandskapet föredrar den variationsrik skog med förekomst av sjöar, vattendrag och våtmarker. Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå och den enskilt viktigaste faktorn att ta hänsyn till är tillgången på nattaktiva insekter under artens hela aktivitetsperiod.
Beskrivning
Nordfladdermus är en medelstor fladdermus. Pälsen är jämförelsevis lång, på ryggsidan är den mörkbrun med gulbruna hårspetsar. Öronen är relativt korta, svagt rundade och mörka, med en öronflik (tragus) som är tydligt kortare än halva örats längd. Nordfladdermus blir könsmogen redan första levnadsåret, men reproducerar sig först vid 2−3 års ålder. Livslängd cirka 20 år.
Ekologiska krav
Livskraftiga populationer av nordfladdermus förekommer i landskap som kan erbjuda god födotillgång under hela aktivitetsperioden (april–oktober). I ett varierat landskap med hög andel äldre lövträd, småvatten, sumpskogar, öppna våtmarker, ängar och betesmarker avlöser olika insektsarter varandra under året, vilket gör att det hela tiden finns rikligt med föda.
Nordfladdermus är i jämförelse med andra fladdermusarter bred i sitt biotopval, och den förekommer i de flesta slags miljöer nedanför fjällkedjan. Arten förekommer såväl i barrskog som i lövskog, men föredrar lövrik skog på frisk eller fuktig mark. Den är vanlig längs kusten, vid sjöar och vattendrag samt i anslutning till bebyggelse där den jagar i parker och trädgårdar. Födosöket sker i och över trädtoppshöjd i halvöppna miljöer, till exempel trädbärande beteshagar och i kantzonen mellan skog och öppen mark. Födan består av myggor samt små skalbaggar och nattfjärilar.
Arten flyttar inte i någon större omfattning utan övervintrar oftast inom 150 kilometers avstånd från koloniplatsen, men det finns exempel på förflyttningar på 450 kilometer.
Övervintringsplats
Nordfladdermus befinner sig i vinterdvala från ungefär oktober till april, beroende på väderleken och var i Sverige den är. Övervintringsplatsen ska vara frostfri med hög luftfuktighet och inte alltför dragig. Under övervintringen nyttjar den många olika typer av miljöer, till exempel stenbyggnader, grottor och gruvor. Troligen kan den övervintra även i stenmurar, stenrösen, inkrupen mellan stenblock och i sprickor i marken. På övervintringsplatserna samlas årsungar, hanar och honor. Det händer att nordfladdermusen vaknar vid något eller några tillfällen under övervintringen för att byta plats eller dricka. Varje uppvaknande kräver extra energi och vaknar en fladdermus allt för många gånger under vintern minskar dess överlevnadschanser.
Viktiga platser på våren
Aktivitetsperioden inleds när temperaturen och insektsaktiviteten stiger. I sydligaste Sverige innebär detta normalt i april medan det i norra Sverige kan dröja långt in i maj. Under den tidiga våren är tillgången på föda begränsad och ojämnt fördelad i landskapet. Det är därför viktigt att fladdermössen snabbt hittar till områden med rik förekomst av insekter; särskilt viktiga miljöer är grunda näringsrika sjöar, småvatten i anslutning till lövskog och små vindskyddade våtmarker.
Koloniplats, hemområde, viloplats
I början av juni (södra Sverige) eller från mitten av juli (norra Sverige) bildar honorna yngelkolonier, framför allt i byggnader men också i ihåliga träd. Kolonierna kan vara ganska stora och bestå av upp till 100 honor. Honorna föder 1−2 ungar från midsommartid eller senare beroende på var i landet kolonin finns. Under kolonitiden födosöker majoriteten av honorna ganska nära kolonin (0,1−10 kilometer). Inom födosöksområdet håller varje hona flera födorevir, till exempel i en glänta. Ungarna diar i 3−4 veckor, men börjar ge sig ut på egna flygturer vid 3 veckors ålder. Redan från slutet av juli (södra Sverige), respektive augusti (norra Sverige) börjar kolonin att lösas upp. De vuxna honorna lämnar kolonin först medan årsungarna stannar lite längre. Upplösningen kan gå på ett par dagar, men oftast tar det några veckor innan alla individer lämnat kolonin. Under sensommaren börjar insektstillgången avta och nordfladdermössen koncentreras nu till de mest insektsrika miljöerna.
Hanarna är inte knutna till kolonierna och uppträder spritt i landskapet. De lever ensamma och nyttjar viloplatser i form av trädhål eller under löst sittande bark.
Parningsområde/plats
Parningsperioden inträffar under sensommaren, från slutet av juli till september. I samband med parningen har nordfladdermusen ett svärmningsbeteende i anslutning till övervintringsplatsen. Honorna blir inte dräktiga direkt utan förvarar spermierna i livmodern under hela vinterdvalan. När de vaknar upp i april sker befruktningen. Dräktighetstiden är normalt cirka 10 veckor, men den varierar något och styrs framför allt av temperatur och födotillgång.
Utbredning och regionala skillnader
Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart. Utbredningsområdet sträcker sig från Skåne i söder upp till norra Lappland, inklusive Öland och Gotland. Tätheterna avtar gradvis norrut och i fjällnära områden är arten sällsynt.
Indikator på skyddsvärd skog
Förekomst av nordfladdermus har ett begränsat signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Fladdermöss är rörliga och enskilda individer kan röra sig över stora områden. Enstaka fynd av en art behöver därför inte betyda att det finns höga kvaliteter just där fyndet gjorts. Om det finns kolonier, upprepade fynd eller högre tätheter av individer i ett område är det värdefullt för fladdermöss vilket innebär att det finns behov av förstärkt hänsyn.
Faktorer som missgynnar eller hotar arten
Den enskilt viktigaste faktorn är tillgång på föda i form av nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden. Det innebär att all markanvändning som försämrar eller minskar tillgången på insekter på landskapsnivå påverkar arten negativt.
Dikning och torrläggning av våtmarker oberoende av deras storlek, leder till minskad insektsförekomst och minskar skogens värde som livsmiljö.
Kvaliteten på landmiljön påverkas negativt vid såväl bortröjning och bortgallring av löv, till exempel vid överföring av lövskog till barrskog.
Åtgärder som leder till minskad förekomst av äldre, gles skog och då särskilt tillgång på hålträd och träd med löst sittande bark kan leda till brist på koloniplatser och viloplatser.
Stora sammanhängande planteringar och stora hyggen minskar längden bryn och landskapets heterogenitet och därmed födotillgången och mängden lämpliga jaktplatser.
Det är okänt om, och i vilken omfattning, individer som övervintrar i marken kan påverkas av markberedning och körning med tunga maskiner. Men det är troligt att skador på stenmurar, odlingsrösen och andra kulturlämningar från tidigare brukande kan leda till att övervintringsplatser förstörs.
Behov av hänsyn − allmänt
Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå. Fokus ska ligga på att bevara och återställa alla typer av vatten och våtmarker samt fuktiga skogspartier. Sväm- och sumpskog ska alltid sparas, och äldre lövmiljöer bör alltid sparas, för födosök, koloniplatser och viloplatser. Utöver kantzonen mot vatten och våtmarker bör en tillräckligt bred skyddszon av uppväxt skog sparas för att skapa och bevara vindskyddade födosöksmiljöer.
Nordfladdermus undviker stora öppna områden. Genom att binda samman befintliga skogsbestånd med korridorer av uppväxt skog skapas ett fladdermusvänligt landskap.
”Småvattenlandskap” med rik förekomst av våtmarker och närliggande fuktiga skogsbestånd producerar rikligt med föda och är viktiga födosöksområden. Genom att öka andelen lövskog och bevara även små och tillfälliga våtmarker är det möjligt att skapa ett mera fladdermusvänligt landskap.
Gläntor och lämnade hänsynsytor ökar variationen samtidigt som mängden bryn och vindskyddade miljöer ökar.
Hålträd och träd med löst sittande bark är viktiga koloni-, vilo- och övervintringsplatser. Vindsäkra dessa genom att spara grupper av omgivande träd.
Områdesskydd och frivilliga avsättningar
Förekomst av nordfladdermus är som regel inte motiv för områdesskydd. Frivilliga avsättningar av våtmarker, sumpskog och andra viktiga födosöksområden gynnar arten.