Viltskador
När djuren betar sönder träden uppstår skador. Detta leder till minskad tillväxt och försämrad virkeskvalitet, särskilt om toppen betas eller bryts. I allra värsta fall kan trädet dö.
När toppen på trädet skadas av bete förloras en del av höjdtillväxten och någon av sidogrenarna måste bilda en ny topp. Det är först när en av sidogrenarna böjt av uppåt och bildat en ny topp som trädet kan växa vidare på höjden. Samtidigt bildas då krökar och kraftiga sprötkvistar på stammen. Detta leder till bestående kvalitetsskador i virket.
Bete på sidoskotten medför i regel inte någon allvarlig inverkan på virkets kvalitet. Däremot påverkas tillväxten negativt.
Barkgnag, inkörsport för parasiter
Om barken gnags eller skalas av på stammen försöker trädet att valla över skadan med ny bark. Detta kan ta många år och leder ofta till missfärgningar i virket. Den blottlagda veden kan också innebära att till exempel rötsvampar kan infektera trädet. Särskilt känslig är granen. Denna följdeffekt av betesskadan kan leda till att rötan försvagar trädet och att det riskerar att blåsa sönder vid kraftig vind.
Högt betestryck ger artfattig skog
Vissa trädslag är mera eftertraktade av hjortdjuren. Vid höga betestryck kommer dessa trädslag att hållas nere hårt av viltet och får då svårt att växa upp till träd som kan ingå i den nya skogen.
Ett kontinuerligt högt betestryck ger en artfattigare skog där gran och gräs gynnas. Djurens rankning av olika trädslag påverkar också markägare i valet av trädslag. Även här gynnas granen eftersom granen har bättre utsikter att klara sig från viltskador.
Hjortdjur föredrar blad framför årsskott och årsskott framför äldre kvistar. Även om smakligheten för olika trädslag kan variera mellan olika platser kan man ändå ranka träden efter hur eftertraktade de är som föda. För våra svenska trädslag kan man urskilja följande ungefärliga grupper:
- Rönn, asp, sälg, ek
- Ask, fågelbär, alm, lönn
- Vårtbjörk, bok, tall, lind, Douglasgran, lärk
- Glasbjörk, klibbal, contorta
- Gran, gråal, sitkagran