Det finns ofta en möjlighet att öka fodertillgången genom viltanpassad skogsskötsel eller riktade insatser som syftar till att skapa foder för de vilda hjortdjuren. Tillsammans med reglering av de vilda hjortdjurens antal ges ökade förutsättningar att komma till rätta med betesskador på träd. Den viltanpassade skogsskötseln är frivillig och det finns inga formella krav på att du som skogsägare måste genomföra dessa.
Det finns olika sätt att arbeta för att öka viltfodertillgången. För vissa åtgärder kan det ta lång tid innan effekten märks. Man behöver också vara medveten om att mindre områden med bra tillgång och kvalitet på foder är attraktiva för djuren vilket kan öka deras närvaro i området och därmed riskerar betesskadorna att öka. Om däremot flera markägare gör samma sak över en större yta så blir möjligheterna till önskad effekt större.
Välj rätt trädslag
En av de viktigaste åtgärderna för att öka mängden foder är att satsa på tall när markens och platsens förutsättningar är lämpliga för det. Tall trivs bäst på torra och magra marker. Det förekommer att markägare väljer gran i stället för tall på sådan mark i syfte att minska risken för viltskador eftersom granen är mindre begärlig för hjortdjuren. Det medför mindre foder, minskad produktion och större risk att drabbas av exempelvis framtida granbarkborreangrepp.
I den medelålders och äldre tallskogen finns mer bärris som kan utnyttjas av hjortdjuren jämfört med granskogarna som ofta blir tätare, mörkare och fattigare på markvegetation. Ett ståndortsanpassat skogsbruk, såsom föryngring med större andel lövträd eller tall på magra och mellanmagra marker, genererar ett tillskott av viltfoder.
Mera tall
Föryngringsmetodens betydelse
Om marken är lämplig kan sådd eller naturlig föryngring med fröträd av tall bidra till ökad fodermängd på föryngringsytan eftersom du då kan få ett tätare uppslag av plantor jämfört med plantering. Ett högre stamantal ökar chansen att fler stammar lyckas växa upp oskadade ur beteshöjd. Det blir fler plantor som skadorna fördelas på.
Röjningens betydelse
Syftet med röjning är att gynna de önskade trädslagen eller trädindividerna och ge dem bättre utrymme och förutsättningar att utvecklas väl. Det finns dock en risk att röjning även tar bort potentiellt viltfoder i form av träd som inte uppenbart konkurrerar med huvudstammar eller redan hårt betade träd. Låt dessa träd vara kvar vid röjningen för att öka fodermängden i ungskogen. Det kan i sin tur minska betestrycket på huvudstammarna av ekonomiskt viktiga trädslag. Det finns olika röjningsmetoder som exempelvis midjeröjning och brunnsröjning som syftar till att spara och bibehålla eller öka viltfodret.
Särskilt viktigt är att lämna stammar av RASE (rönn, asp, sälg och ek) vid röjningen. RASE är omtyckta av de vilda hjortdjuren och de träden är viktiga för den biologiska mångfalden när de vuxit sig stora. De kommer sällan att utgöra någon konkurrens för huvudstammarna.
Exempel på andra åtgärder som kan påverka fodertillgången
En betydande del av de vilda hjortdjurens foder finns i skogen, men de rör sig över landskapet och tillgodogör sig foder också på exempelvis jordbruksmark och betesmark. Kraftledningsgator, myrar, mossar, vägkanter och i olika typer av kantzoner är andra exempel på platser där viltet också hittar foder. Fodertillgången bör därför beaktas ur ett landskapsperspektiv snarare än enbart i skogen.
Rester från avverkning kan nyttjas som foder. Genomför om möjligt gallring eller avverkning av betesbegärliga trädslag som tall och lövträd (framför allt asp) vintertid. Då kan ris och toppar från avverkningen tillfälligt öka fodermängden lokalt. I vissa fall kan dock riset och topparna behövas för att minska risken för körskador.
Fodertillgången kan även gynnas i olika kantzoner, exempelvis mot sjöar, vattendrag, myrar och längs med lågtrafikerade skogsbilvägar eller mot jordbruksmark. Genom att bredda kantzonen, röja fram och gynna trädslag som viltet tycker om kan du öka fodertillgången.
Förebygg skador genom att viltskyddsbehandla plantorna
En förebyggande åtgärd är att skydda enskilda plantor med hjälp av olika viltskydd, även kallade repellenter. Djuren avskräcks från att beta på behandlade växtdelar genom kemiska viltskydd som smakar eller luktar illa (oftast spray eller pasta som appliceras direkt på plantorna), eller mekaniska viltskydd som skyddar toppen på trädet. Vanligast är behandling av toppskott på tall och behandlingen behöver ofta återupprepas flera år i rad. Hur stor viltskyddseffekten blir beror på många faktorer, däribland hur väl appliceringen lyckats, hur stort betestrycket är och hur mycket alternativt foder som finns tillgängligt. Viltskyddsbehandlingen behöver upprepas under flera års tid, under hela tidsperioden som trädens toppskott befinner sig inom tillgänglig beteshöjd.
Hägna ute djuren
Stängsling ska i normalfallet inte behövas vid föryngring av barrträd, björk eller bok men vid högt betestryck kan stängsling av hela eller delar av föryngringen vara en effektiv metod för att förebygga skador eftersom djuren stängs ute. Åtgärden medför ökade kostnader och du måste underhålla stängslet regelbundet samt plocka ned det när risken för betesskador är över och plantorna vuxit ur betesbegärlig höjd.
Föryngring av ädellöv (utöver bok) i södra Sverige är ett undantagsfall. Där behövs ofta viltskydd, även vid måttligt betestryck. Vid föryngring av ädellöv finns möjlighet att söka ekonomiskt stöd för att anlägga hägn eller utföra viltskyddsbehandling från Skogsstyrelsen.
Beskärning av skadade toppar
Beskärning är en åtgärd som kan höja det framtida ekonomiska värdet på plantor som redan skadats av vilt. På begränsade objekt kan du genom beskärning klippa bort dubbeltoppar och sprötkvistar och på så vis förbättra den framtida virkeskvaliteten.
Broschyr: Tänk vilt när du sköter din skog (pdf)
Ansvar för jakt
För att hitta balansen mellan skog och vilt behövs ett samarbete med jägare. I Sverige är jakträtten knuten till äganderätten. Jakten på de olika vilda hjortdjuren regleras på lite olika sätt.
Markägare har, tillsammans med jakträttshavaren om jakträtten upplåtits till någon annan, ett ansvar att genom jakt se till att viltstammarna hålls på en lämplig nivå och anpassas efter allmänna och enskilda intressen.
Om en markägare skriver ett upplåtelseavtal om jakträtten är det möjligt att i det ställa krav på eller rikta önskemål mot jakträttshavaren avseende exempelvis viss avskjutning.
Om marken ingår i ett älgskötselområde är företrädarna för älgskötselområdet skyldiga att kalla markägaren till samråd en gång om året.
Naturvårdsverket är nationell jakt- och viltmyndighet. Länsstyrelserna har ett regionalt ansvar för respektive län och godkänner bland annat älgförvaltningsplaner. Det är hos länsstyrelsen man kan ansöka om skyddsjakt för att förebygga skada. Vid varje länsstyrelse finns en viltförvaltningsdelegation som bland annat stödjer länsstyrelsen då övergripande riktlinjer för viltförvaltningen tas fram inom länet.
