Knärot.  Foto: Johan Nitare

Vägledning för hänsyn till knärot

Knärot är en liten flerårig orkidé med vintergröna blad. Den är knuten till mossrika barrskogar med förekomster över stora delar av norra halvklotet. Förekommer sparsamt från Skåne till Torne lappmark. Arten växer företrädesvis i äldre kontinuitetsskog. I norra Sverige kan man även hitta den i hedartad fjällbjörkskog och i fjällnära, björkdominerad blandskog. Blommar juli−augusti. Beroende av symbios med svampar.

Beskrivning

Knäroten uppmärksammas ofta tack vare de vintergröna, täta bladrosetterna. Bladen är 2−3 centimeter långa, tillspetsat äggrunda med tydliga längsgående nerver, och oftast med ett ljust nätmönster som ibland kan flyta samman till ljusa fläckar. Blomställningen är 10−20 centimeter hög med små vita, håriga blommor.

Ekologiska krav

Förekomst av knärot är starkt kopplad till äldre skog (>120 år). Arten tycks föredra frisk mark med ett ganska tjockt täcke av hus- eller väggmossa, och kan hittas både på upphöjda mossiga block och gömd under blåbärsris i små sänkor. Den ofta starkt förgrenade jordstammen ligger i gränszonen mellan det levande mosstäcket och det övre förnaskiktet. Avsaknaden av egentliga rötter gör att knäroten är beroende av stabila fuktighetsförhållanden och att svamppartnern kan bidra med vatten.

Arten är vanligast på magra marker och kan hittas såväl på utmagrad morän som i sandig tallskog.

Knärot pollineras framförallt av humlor, men även i viss utsträckning av andra bin. Blommorna har gott om nektar vilket gör att humlorna gärna återvänder till beståndet när de vet var det finns. Sprider sig såväl vegetativt via jordstammen som med frön. Den vegetativa spridningen kan leda till förekomst av täta, i vissa fall ganska stora bestånd (>0,5 m2). Fröna är mycket små och merparten hamnar inom några meter från blomman. Spridningsavståndet är kortare om skotten står omgivna av högt blåbärsris, något längre i områden med lågvuxet markskikt. En mindre del av fröna sprids över längre avstånd och för dessa är möjligheten till etablering beroende på tillgången på lämpliga växtplatser på landskapsnivå. I fragmenterade landskap med låg andel gammal skog är möjligheterna till effektiv långdistansspridning mycket små.

Knärot är långsamväxande och helt beroende av symbios med svampar under hela sin livscykel. Arten är promiskuös och kan leva tillsammans med flera olika svamparter, såväl saprofyter som endo- och ektomykorrhizabildare. Oftast nämns skinnsvampen Ceratobasidium cornigerum, som normalt är saprofyt, men som verkar bilda mykorrhiza med knärot. Man har utöver detta konstaterat samarbete med arter i släktena Cadophora, Cortinarius (spindlingar), Entoloma (rödlingar), Lactarius (riskor), Mycena (hättor), Russula (kremlor), Sebacina (talgsvampar), Thelephora (vårtöron), Tomentella (filtskinn) och Tulasnella.

Knärotens frön är små och saknar näringsförråd, vilket gör att de inte kan börja gro förrän de blivit koloniserade av svamphyfer. Tillväxten är långsam och i ett första steg bildas en underjordisk groddskiva från vilket blomskott och jordstam senare utvecklas. Från det att fröet gror kan det ta upp till 5 år innan en bladrosett bildas. Därefter dröjer det minst 3-4 år, inte sällan 10 år eller mer, innan skottet blommar. De blommande skotten anläggs på hösten och antalet blomstänglar är beroende av nederbördsmängderna under tiden fram till blomning följande år.

Knärot kan likt många orkidéer genomgå vegetativa viloperioder, det vill säga perioder på ett eller flera år då de inte bildar några ovanjordiska skott men är fysiologiskt aktiva.

Utbredning och regionala skillnader

Knärot är utbredd över större delen av landet men är ovanligare längst i norr och längst i söder. Arten har minskat kraftigt i stora delar av landet. Enligt data från Riksskogstaxeringen har den minskat med närmare 50 procent under 1990-talet. Därefter verkar läget ha stabiliserats på en lägre nivå.

Indikator på skyddsvärd skog

Knäroten har visst signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Starka bestånd av knärot finns huvudsakligen i äldre skogar. Arten påträffas ofta, men inte uteslutande, i skyddsvärda miljöer som barrnaturskog, tidigare barrskogsbeten och i raviner.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den ytliga jordstammen och avsaknaden av rötter gör knäroten mycket känslig för uttorkning. Alla skogliga åtgärder som leder till uttorkning av markskiktet på växtplatsen missgynnar arten. Kalhuggning och kraftiga bränder som förstör markskiktet omöjliggör förekomst under lång tid framåt eftersom knäroten är starkt beroende av samarbete med svampar samt av stabila fuktighetsförhållanden.

Omfattande stormfällning i samband med stormarna Gudrun och Per ledde till att arten försvann från många växtplatser. Men även ganska små förändringar i form av förändrade ljus- och fuktighetsförhållanden, till exempel till följd av gallring, kan leda till att arten försvinner till följd av konkurrens med mera ljuskrävande och snabbväxande arter.

Artens starka beroende av samarbete med svampar gör den känslig för förändringar i svampsamhället. Mekanismerna kring detta är dock inte särskilt väl kända.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan vara olika beroende på artens regionala och lokala status. Artens långsamma spridningstakt försvårar återetablering inom en normal skogsbrukscykel och fokus ska därför ligga på att bevara befintliga förekomster. Transplantationsförsök har visat att arten kan klara sig i 40-årig skog, men det är oklart om det under naturliga förhållanden finns tillräckligt med lämpliga svamppartner närvarande för framgångsrik etablering efter så kort tid.

För att med hög sannolikhet kunna bevara befintliga förekomster krävs relativt stora avsättningar av uppvuxen skog med slutet och relativt tätt kronskikt. Som riktlinje kan krävas ett avstånd på 50 meter in från brynet för att vidmakthålla ett fungerande mikroklimat. Detta innebär att fristående hänsynsytor för många arter (kärlväxter, lavar och mossor) kan behöva ha en area överstigande 0,8 hektar (cirkelyta med radien 50 meter = 0,78 hektar) för att bibehålla lokalklimatet.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

  • Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den slutna skogsmiljön bibehålls och uttorkning av växtplatsen undviks.
  • Undvik skogliga åtgärder i surdråg och blivande kantzoner.
  • Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera.
  • Lämna hänsynsytor med gran, al och björk mot uppvuxen skog vid gallring och föryngringsavverkning.
  • Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
  • Undvik att kalka och gödsla i närheten av bestånd med knärot.

Tips på ytterligare åtgärder

  • Hyggesfritt skogsbruk kan gynna knärot genom att det bidrar till mera stabila fuktighetsförhållanden.
  • Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar, tallmyrar och andra dikade våtmarker.
  • Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till äldre barrskogsbestånd med förekomst av knärot.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med starka bestånd i naturskogsmiljöer kan ha så stora naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Övrigt

  • Populationsstorlek: Okänd
  • Rödlistestatus 2020: Sårbar (VU)
  • Populationsutveckling 1990-talet: Kraftig minskning (<50 procent)
  • Populationsutveckling 2001–2019: Svag minskning - stabil
  • Art- och habitatdirektivet: Nej
  • Artskyddsförordningen: Bilaga 2
  • Senast uppdaterad: 2023-04-17