Det är upp till varje medlemsland att göra en tolkning av var gränsen mellan ”ej gott tillstånd” och ”gott tillstånd” går för en viss livsmiljötyp. Tolkningen ska göras utifrån den formella beskrivningen av livsmiljötypen i EU:s tolkningsmanual.

Inom kort kommer EU-kommissionen att publicera en vägledning för att stötta medlemsländernas arbete med bedömning och övervakning av livsmiljötypernas tillstånd.

Västlig taiga är en variationsrik livsmiljötyp med många olika ekologiska undertyper och stadier.

Det finns en stor mängd relevanta restaureringsåtgärder som syftar till att förbättra det ekologiska tillståndet, exempelvis naturvårdsbränning, skapande av död ved och borttagning av oönskade trädarter. I vissa fall kan avsättning för fri utveckling vara en lämplig åtgärd i sig, så kallad ”passiv restaurering”.

Vilken åtgärd som passar i vilket område avgörs bland annat av områdets historik, nuvarande tillstånd, samt läge i landskapet.

Vid hydrologisk restaurering är vatten inblandat på något sätt. Det kan exempelvis innebära igenläggning av ett dike i syfte att återställa grundvattennivån till hur den var innan diket anlades. Det kan också handla om att ta bort jordvallar och andra konstruktioner längs vattendrag för att vattnet åter ska kunna svämma över stränderna vid höga flöden.

Utöver restaureringsarbete i livsmiljötyperna ska medlemsländerna genomföra restaureringsåtgärder som är nödvändiga för att förbättra kvaliteten och kvantiteten av direktivarternas livsmiljöer.

Tretåig hackspett är en av arterna som skulle kunna bli föremål för sådana åtgärder. Det beror på bedömningen av kvantiteten och kvaliteten av hackspettens livsmiljö, samt på hur mycket av artens livsmiljö som eventuellt inte skulle fångas upp av det restaureringsarbetet som kommer att göras med fokus på livsmiljötyperna, exempelvis i västlig taiga.

Exakt vad detta innebär är i dagsläget inte klarlagt för någon art eller livsmiljötyp.

Möjligheten innebär att man kan tillämpa icke-försämringskravet, som rör livsmiljötyper och livsmiljöer för arter, på nivån av biogeografisk region i stället för områdesnivå.

I praktiken skulle det innebära att ett specifikt område skulle kunna försämras avsevärt under förutsättningen att ingen avsevärd försämring sker på den större biogeografiska nivån.

Sverige har anmält till EU-kommissionen att man vill ha möjlighet att tillämpa denna punkt. Inom ramen för regeringsuppdraget ska Skogsstyrelsen utreda vad det kan innebära att tillämpa/inte tillämpa undantaget och ge regeringen ett underlag att fatta beslut utifrån.

Använder Sverige sig av undantaget så följer ett antal skyldigheter, exempelvis att förklara systemet som används för kompensationsåtgärder.

En av de mer uppmärksammade kopplingarna gäller betesmarker. Om det i framtiden fattas beslut av en myndighet om restaurering av betesmarker med stöd av EU:s förordning om restaurering av natur, kommer dessa marker att vara undantagna bestämmelserna i avskogningsförordningen. Det finns fler kopplingar.

På Naturvårdsverkets webbplats finns beskrivningar och vägledningar för alla EU-livsmiljötyper som förekommer i Sverige. Genom att läsa vägledningarna kan du få information om hur du känner igen de olika livsmiljötyperna.

Flera skogsägare har information om nyckelbiotoper i sina avsättningar. Skogsstyrelsens bedömning är att de allra flesta nyckelbiotoper är livsmiljötypsområden. Myndigheterna har påbörjat ett arbete med att ta fram en översättningsnyckel från nyckelbiotopstyper till livsmiljötyper.

Nuvarande metoder för klassning av skoglig livsmiljötyp påminner om metoderna för naturvärdesbedömning i skog. Den exakta relationen mellan livsmiljötyp och resultaten från olika naturvärdesbedömningsmetoder är dock inte klargjord i nuläget. Myndigheterna avser att utveckla verktyg så att det ska vara lättare att få kunskap om livsmiljötypers förekomst och tillstånd.

Medlemsstaterna ska uppnå en ökande trend för indexet för vanliga skogsfåglar, samt för minst sex av följande sju indikatorer:

• stående död ved
• liggande död ved
• andel skogsmark med olikåldrig struktur
• skoglig konnektivitet
• lager av organiskt kol
• andel skogsmark som domineras av inhemska trädarter
• trädartsblandning.

Trenderna ska mätas vid förbestämda intervaller till dess att tillfredsställande nivåer har uppnåtts. Det här framgår av artikel 12, som handlar om restaurering av skogsekosystem. 

Vi jobbar med att analysera indikatorerna just nu. I restaureringsförordningen ges vägledning till vilka källor som beskriver metodiken.

I Sverige finns data från riksskogstaxeringen och markinventeringen, båda från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Data för vanliga skogsfåglar tas fram av Svensk fågeltaxering vid Lunds universitet. Indikatorn skoglig konnektivitet avviker i sammanhanget och indikatorn analyseras just nu. Data finns framtaget på EU-nivå.

Enligt artikel 12.3 i förordningen ska trenden för indikatorerna mätas under perioden 18 augusti 2024 till och med den 31 december 2030, och vart sjätte år därefter, till dess att de tillfredsställande nivåer som har fastställts i enlighet med artikel 14.5 har uppnåtts.

Ja, det finns en koppling. Indikatorerna är definierade på olika sätt men flera av indikatorerna inkluderar all skog. I sådana fall kommer restaurering av skogliga livsmiljötyper påverka olika indikatorers trender.

Den största arealen skogsmark ligger dock utanför livsmiljötypsområden och därför kommer åtgärder i brukad skog vara särskilt viktiga för att uppnå en ökning av de nationella skogliga indikatorerna.

Nej, skogsägare behöver inte göra inventeringar utifrån indikatorerna. Indikatorerna ska följas nationellt och det kommer att föreslås åtgärder som kan bidra till att indikatorerna ökar på nationell nivå.

I dagsläget arbetar Skogsstyrelsen efter rådande lagstiftning och kan inte föregå eventuella kommande författningsändringar.

Skogsstyrelsens tillsynsarbete inkluderar indirekt livsmiljötyper och arters livsmiljöer. Det är till exempel olagligt att avverka livsmiljöer för vissa arter, om åtgärden kan förväntas påverka den kontinuerliga ekologiska funktionen för arten.

Det finns dock inget generellt förbud att avverka skogar med höga naturvärden.

Det finns skrivningar i förordningen som handlar om områden som används eller behövs för anläggningar för produktion av energi från förnybara energikällor.

Sådana områden får, under vissa förutsättningar, undantas från kravet att mindre skadliga alternativa lösningar ska saknas. Detta gäller inte bara skogsmark utan alla ekosystem.

Det är inte klarlagt ännu. EU-kommissionen ska ha kontakter med alla medlemsländer för att diskutera sådana frågor.

Artikel 20 och 21 ställer krav på övervakning och rapportering. Under arbetets gång kommer vi få en bättre bild av vad som redan finns på plats och vad som kan behöva utvecklas för att uppfylla kraven.