Uppföljningen av vilka effekter som restaurering av vattendrag resulterat i, kan förbättras. Det framgår av en ny rapport som undersöker uppföljningen av vattenprojekt. Bland annat pekar rapporten på behovet av tydligare dokumentation av restaureringsåtgärder. Fokus i rapporten ligger dock på hur den data som faktiskt finns bäst kan användas.
Stora insatser har gjorts och görs i Sverige för att restaurera olika typer av naturmiljöer. Ofta görs också uppföljningar för att få kunskap om vad restaureringen hade för effekter på sikt. Men vilken kvalitet håller uppföljningarna?
På uppdrag av Grip on Life har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, utvärderat och sammanställt effektuppföljningar av genomförda åtgärder i vattendrag som gjorts av tidigare EU Life-projekt i Sverige.
– Det är unikt att kunna gå tillbaka till genomförda projekt och göra en kvalificerad och oberoende utvärdering av hur dessa följts upp. Rapporten innehåller också flera förbättringsförslag, vilket är viktigt, säger Fredrik Nordwall, Havs- och vattenmyndigheten samt temaledare i Grip on Life.
Det är ett digert uppföljningsmaterial som SLU-forskarna gått igenom. I den första delen av rapporten "Uppföljning för restaurering" fokuserar författarna på EU-projektet Vindel River Life (2010–2015). Här finns sammanställningar av hydromorfologiska data, olika organismgrupper och ekosystemprocesser. Den andra delen fokuserar på fiskundersökningar i EU-projekten Triple Lakes, Ekologisk återhämtning av Vindel- och Piteälvarna samt Vindel River Life.
En central del av rapporten är en övergripande granskning av datakvalitet, metodik och datatillgänglighet. Rapporten pekar på att det ofta kan saknas enhetlig provtagning och vara ojämn tidsmässig täckning, att tillgängliga data som inte alltid specifikt samlats in inom projektet har använts i uppföljningen. En annan utmaning är att provtagningen inte alltid speglar förändringar i habitatens utbredning eller kvalitet.
Rapporten visar hur effekter av åtgärder kan vara svåra att bedöma även när det finns omfattande datamaterial, om provtagningens utformning inte är anpassad för syftet. Det framgår också att många potentiellt viktiga data från utvärderade projektområden inte finns tillgängliga i tillräckligt detaljerad form i centrala nationella databaser. Det försvårar en samlad bedömning och effektuppföljning.
Några av förbättringsförslagen som SLU-forskarna ger är tydligare dokumentation av åtgärder, samordning mellan aktörer, och mer ändamålsenliga provtagningsmetoder. Fokus i rapporten är dock hur nuvarande data kan nyttjas på bästa möjliga sätt.
– Sammantaget kommer rapportens resultat vara till nytta i den långsiktiga omställningen mot en mer systematisk uppföljning av restaureringsinsatser och biologisk återställning i Sverige och EU, menar Fredrik Nordwall.