Dvärgpipistrell är en av de vanligaste fladdermusarterna i södra och mellersta Sverige. Den förekommer i alla typer av skog, men föredrar gles lövskog. Vanligtvis söker den föda i anslutning till bryn, i kantzonen mellan skog och odlingsmark, i trädbärande betesmarker, i närheten av vatten och i anslutning till bebyggelse. Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå och den enskilt viktigaste faktorn att ta hänsyn till är tillgången på nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden.

Beskrivning

Dvärgpipistrell är en av Europas minsta fladdermusarter. I södra Sverige kan den förväxlas med de närbesläktade arterna sydpipistrell (Pipistrellus pipistrellus) och trollpipistrell (Pipistrellus nathusii). Dvärgpipistrell blir könsmogen redan första levnadsåret och har en livslängd på cirka 8 till 10 år.

Starka populationer av dvärgpipistrell förekommer i variationsrika skogslandskap med rik tillgång på våtmarker, sjöar, småvatten och vattendrag, där insektstillgång är god under hela aktivitetsperioden (april−oktober).

Dvärgpipistrell föredrar lövskog, men förekommer i alla typer av glesare skog. Den födosöker inne bland träden, till exempel i kantzonen mellan skog och öppen mark, i trädbärande betesmarker, längs alléer, i närheten av vatten och i anslutning till bebyggelse. Däremot undviker den stora sammanhängande öppna miljöer såsom åkrar och hyggen. Jaktplatsen utgörs av en ganska begränsad yta, där vegetationen har stor betydelse. Födan består huvudsakligen av mygg och små nattfjärilar.

Dvärgpipistrell kan övervintra nära kolonierna, men en stor del av populationen flyttar och de kan övervintra upp till 800 kilometer från koloniplatsen. Troligen lämnar en del av populationen landet under hösten.

Övervintringsplats

Dvärgpipistrell befinner sig i vinterdvala från ungefär oktober till april, beroende på väderleken och var i Sverige den är. Övervintringsplatsen ska vara frostfri med hög luftfuktighet och inte alltför dragig.

Det är fortfarande oklart i vilka miljöer dvärgpipistrell övervintrar i Sverige, men fynd av övervintrande individer har gjorts i hus, trädhål och grottor. Troligen kan den övervintra även bland stenblock och i sprickor i marken. Det händer att fladdermössen vaknar vid något eller några tillfällen under övervintringen för att byta plats eller dricka. Varje uppvaknande kräver extra energi och vaknar en fladdermus allt för många gånger under vintern minskar dess överlevnadschanser.

Viktiga platser på våren

Aktivitetsperioden inleds när temperaturen och insektsaktiviteten stiger. I sydligaste Sverige innebär detta normalt i april. Under den tidiga våren är tillgången på föda begränsad och ojämnt fördelad i landskapet. Det är därför viktigt att fladdermössen snabbt hittar till områden med god tillgång på insekter; särskilt viktiga miljöer är grunda näringsrika sjöar och småvatten i anslutning till lövskog och små vindskyddade våtmarker.

Koloniplats, hemområde, viloplats

I början av maj bildar honorna kolonier i hus eller trädhål. De föder en eller två ungar vid midsommartid. En koloni kan bestå av så många som 300–500 honor. Under kolonitiden håller sig majoriteten av honorna nära kolonin, som regel inom 2 kilometer. De återvänder till kolonin flera gånger under en natt för att ge ungarna di och värme. Ungarna diar i 3−4 veckor, men börjar ge sig ut på egna flygturer runt 3 veckors ålder. Under augusti börjar kolonin att lösas upp och den är normalt helt övergiven i slutet av månaden. De vuxna honorna lämnar kolonin först medan årsungarna stannar lite längre. Upplösningen kan gå på några dagar, men oftast tar det några veckor innan alla individer lämnat kolonin.

Hanarna är inte knutna till kolonierna och uppträder spritt i landskapet. Under sommaren lever de ensamma eller i små grupper fram till i juli då de etablerar individuella parningsrevir och blir mycket stationära. Hanarna tillbringar dagarna i trädhål eller under löst sittande bark.

Parningsområde/plats

Parningsperioden inleds i juli med att hanarna bildar parningsrevir (cirka 200 meter i diameter). Reviret kan vara en liten skogsdunge med lämpliga viloplatser (trädhål eller träd med lös bark) där djuren kan vara under dagen. En framgångsrik hane kan para sig med flera honor. De parade honorna blir inte dräktiga direkt, utan förvarar spermierna i livmodern under hela vinterdvalan. När de vaknar upp i april sker befruktningen. Dräktighetstiden är upp till 10 veckor, men den varierar något och styrs framför allt av temperatur och födotillgång.

Utbredning och regionala skillnader

Arten förekommer mycket talrikt i södra Sverige upp till Bergslagen och de sydligaste delarna av Gävleborgs län. Tätheterna avtar snabbt norrut längs Norrlandskusten, men det finns fynd av arten upp till södra Västerbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av dvärgpipistrell har ett begränsat signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Fladdermöss är rörliga och enskilda individer kan röra sig över stora områden. Enstaka fynd av en art behöver därför inte betyda att det finns höga kvaliteter just där fyndet gjorts. Om det finns kolonier, upprepade fynd eller högre tätheter av individer i ett område är det värdefullt för fladdermöss vilket innebär att det finns behov av förstärkt hänsyn.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den enskilt viktigaste faktorn är tillgång på föda i form av nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden. Det innebär att all markanvändning som försämrar eller minskar tillgången på insekter på landskapsnivå påverkar arten negativt.

Dikning och torrläggning av våtmarker oberoende av deras storlek, leder till minskad insektsförekomst och minskar skogens värde som livsmiljö.

Kvaliteten på landmiljön påverkas negativt vid överföring av lövrik skog till barrskog.

Åtgärder som leder till minskad förekomst av äldre, gles skog och då särskilt tillgång på hålträd och träd med löst sittande bark kan leda till brist på koloniplatser och viloplatser.

Stora sammanhängande planteringar och stora hyggen minskar längden bryn och landskapets heterogenitet och därmed födotillgången och mängden lämpliga jaktplatser.

Det är okänt om, och i vilken omfattning, individer som övervintrar i marken kan påverkas av markberedning och körning med tunga maskiner. Men det är troligt att skador på stenmurar, odlingsrösen och andra kulturlämningar från tidigare brukande kan leda till att övervintringsplatser förstörs.

Behov av hänsyn - allmänt

Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå. Fokus ska ligga på att bevara och återställa alla typer av vatten och våtmarker samt fuktiga skogspartier. Sväm- och sumpskog ska alltid sparas, och äldre lövmiljöer bör alltid sparas, för födosök samt som koloniplatser och viloplatser. Utöver kantzonen mot vatten och våtmarker bör en tillräckligt bred skyddszon av uppväxt skog sparas för att skapa och bevara vindskyddade födosöksmiljöer.

Dvärgpipistrell undviker stora öppna områden. Genom att binda samman befintliga skogsbestånd med korridorer av uppväxt skog skapas ett fladdermusvänligt landskap.

”Småvattenlandskap” med rik förekomst av våtmarker och närliggande fuktiga skogsbestånd producerar rikligt med föda och är viktiga födosöksområden. Genom att öka andelen lövskog och bevara även små och tillfälliga våtmarker är det möjligt att skapa ett mera fladdermusvänligt landskap.

Gläntor och lämnade hänsynsytor ökar variationen samtidigt som mängden bryn och vindskyddade miljöer ökar.

Hålträd och träd med löst sittande bark är viktiga koloni-, vilo- och övervintringsplatser. Vindsäkra dessa genom att spara grupper av omgivande träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner mot vatten och våtmarker.
• Undvik markavvattning och dikesrensning.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot viktiga fladdermusmiljöer, såsom trädklädda gräsmarker, sumpskogar, vattendrag, sjöar, öppna våtmarker och myrmarker och raviner.
• Skapa hänsynsytor för att öka landskapets mosaikstruktur.
• Bevara och skapa brynmiljöer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.
• Spara och undvik att skada död stående ved.
• Spara evighetsträd.
• Spara hålträd och träd med löst sittande bark.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna dvärgpipistrellen.
• Spara och bevara öppna våtmarker och småvatten, vid behov öka solinstrålningen genom att gallra mot söder och väster.
• Lägg gärna igen diken för att återväta sumpskogar och andra våtmarker.
• Bevara och skapa luckor och gläntor (100−500 kvadratmeter) i skogen för att öka den småskaliga variationen i landskapet.
• Skapa och bevara lövträds- och buskrika skogsbryn mot öppna brukade marker, framför allt mot betes- och slåttermarker.
• Öka andelen lövträd i landskapet.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av dvärgpipistrell är som regel inte motiv för formellt områdesskydd. Frivilliga avsättningar av sumpskogsbestånd, våtmarker och andra viktiga födosöksområden gynnar arten.

Dvärgpipistrellens status

Populationsstorlek: 3,3 miljoner (1,7–5 miljoner könsmogna individer)

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: 2001–2019: Gynnsam−stabil trend

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken - dvärgpipistrell (artfakta.se)

Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart och förekommer från Skåne ända upp till fjällgränsen i norra Lappland. Arten är relativt bred i sitt biotopval och förekommer i de flesta slags miljöer. I skogslandskapet föredrar den variationsrik skog med förekomst av sjöar, vattendrag och våtmarker. Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå och den enskilt viktigaste faktorn att ta hänsyn till är tillgången på nattaktiva insekter under artens hela aktivitetsperiod.

Beskrivning

Nordfladdermus är en medelstor fladdermus. Pälsen är jämförelsevis lång, på ryggsidan är den mörkbrun med gulbruna hårspetsar. Öronen är relativt korta, svagt rundade och mörka, med en öronflik (tragus) som är tydligt kortare än halva örats längd. Nordfladdermus blir könsmogen redan första levnadsåret, men reproducerar sig först vid 2−3 års ålder. Livslängd cirka 20 år.

Ekologiska krav

Livskraftiga populationer av nordfladdermus förekommer i landskap som kan erbjuda god födotillgång under hela aktivitetsperioden (april–oktober). I ett varierat landskap med hög andel äldre lövträd, småvatten, sumpskogar, öppna våtmarker, ängar och betesmarker avlöser olika insektsarter varandra under året, vilket gör att det hela tiden finns rikligt med föda.

Nordfladdermus är i jämförelse med andra fladdermusarter bred i sitt biotopval, och den förekommer i de flesta slags miljöer nedanför fjällkedjan. Arten förekommer såväl i barrskog som i lövskog, men föredrar lövrik skog på frisk eller fuktig mark. Den är vanlig längs kusten, vid sjöar och vattendrag samt i anslutning till bebyggelse där den jagar i parker och trädgårdar. Födosöket sker i och över trädtoppshöjd i halvöppna miljöer, till exempel trädbärande beteshagar och i kantzonen mellan skog och öppen mark. Födan består av myggor samt små skalbaggar och nattfjärilar.

Arten flyttar inte i någon större omfattning utan övervintrar oftast inom 150 kilometers avstånd från koloniplatsen, men det finns exempel på förflyttningar på 450 kilometer.

Övervintringsplats

Nordfladdermus befinner sig i vinterdvala från ungefär oktober till april, beroende på väderleken och var i Sverige den är. Övervintringsplatsen ska vara frostfri med hög luftfuktighet och inte alltför dragig. Under övervintringen nyttjar den många olika typer av miljöer, till exempel stenbyggnader, grottor och gruvor. Troligen kan den övervintra även i stenmurar, stenrösen, inkrupen mellan stenblock och i sprickor i marken. På övervintringsplatserna samlas årsungar, hanar och honor. Det händer att nordfladdermusen vaknar vid något eller några tillfällen under övervintringen för att byta plats eller dricka. Varje uppvaknande kräver extra energi och vaknar en fladdermus allt för många gånger under vintern minskar dess överlevnadschanser.  

Viktiga platser på våren

Aktivitetsperioden inleds när temperaturen och insektsaktiviteten stiger. I sydligaste Sverige innebär detta normalt i april medan det i norra Sverige kan dröja långt in i maj. Under den tidiga våren är tillgången på föda begränsad och ojämnt fördelad i landskapet. Det är därför viktigt att fladdermössen snabbt hittar till områden med rik förekomst av insekter; särskilt viktiga miljöer är grunda näringsrika sjöar, småvatten i anslutning till lövskog och små vindskyddade våtmarker.

Koloniplats, hemområde, viloplats

I början av juni (södra Sverige) eller från mitten av juli (norra Sverige) bildar honorna yngelkolonier, framför allt i byggnader men också i ihåliga träd. Kolonierna kan vara ganska stora och bestå av upp till 100 honor. Honorna föder 1−2 ungar från midsommartid eller senare beroende på var i landet kolonin finns. Under kolonitiden födosöker majoriteten av honorna ganska nära kolonin (0,1−10 kilometer). Inom födosöksområdet håller varje hona flera födorevir, till exempel i en glänta. Ungarna diar i 3−4 veckor, men börjar ge sig ut på egna flygturer vid 3 veckors ålder. Redan från slutet av juli (södra Sverige), respektive augusti (norra Sverige) börjar kolonin att lösas upp. De vuxna honorna lämnar kolonin först medan årsungarna stannar lite längre. Upplösningen kan gå på ett par dagar, men oftast tar det några veckor innan alla individer lämnat kolonin. Under sensommaren börjar insektstillgången avta och nordfladdermössen koncentreras nu till de mest insektsrika miljöerna.

Hanarna är inte knutna till kolonierna och uppträder spritt i landskapet. De lever ensamma och nyttjar viloplatser i form av trädhål eller under löst sittande bark.

Parningsområde/plats

Parningsperioden inträffar under sensommaren, från slutet av juli till september. I samband med parningen har nordfladdermusen ett svärmningsbeteende i anslutning till övervintringsplatsen.  Honorna blir inte dräktiga direkt utan förvarar spermierna i livmodern under hela vinterdvalan. När de vaknar upp i april sker befruktningen. Dräktighetstiden är normalt cirka 10 veckor, men den varierar något och styrs framför allt av temperatur och födotillgång.

Utbredning och regionala skillnader

Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart. Utbredningsområdet sträcker sig från Skåne i söder upp till norra Lappland, inklusive Öland och Gotland. Tätheterna avtar gradvis norrut och i fjällnära områden är arten sällsynt.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av nordfladdermus har ett begränsat signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Fladdermöss är rörliga och enskilda individer kan röra sig över stora områden. Enstaka fynd av en art behöver därför inte betyda att det finns höga kvaliteter just där fyndet gjorts. Om det finns kolonier, upprepade fynd eller högre tätheter av individer i ett område är det värdefullt för fladdermöss vilket innebär att det finns behov av förstärkt hänsyn.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den enskilt viktigaste faktorn är tillgång på föda i form av nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden. Det innebär att all markanvändning som försämrar eller minskar tillgången på insekter på landskapsnivå påverkar arten negativt.

Dikning och torrläggning av våtmarker oberoende av deras storlek, leder till minskad insektsförekomst och minskar skogens värde som livsmiljö.

Kvaliteten på landmiljön påverkas negativt vid såväl bortröjning och bortgallring av löv, till exempel vid överföring av lövskog till barrskog.

Åtgärder som leder till minskad förekomst av äldre, gles skog och då särskilt tillgång på hålträd och träd med löst sittande bark kan leda till brist på koloniplatser och viloplatser.

Stora sammanhängande planteringar och stora hyggen minskar längden bryn och landskapets heterogenitet och därmed födotillgången och mängden lämpliga jaktplatser.

Det är okänt om, och i vilken omfattning, individer som övervintrar i marken kan påverkas av markberedning och körning med tunga maskiner. Men det är troligt att skador på stenmurar, odlingsrösen och andra kulturlämningar från tidigare brukande kan leda till att övervintringsplatser förstörs.

Behov av hänsyn - allmänt

Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå. Fokus ska ligga på att bevara och återställa alla typer av vatten och våtmarker samt fuktiga skogspartier. Sväm- och sumpskog ska alltid sparas, och äldre lövmiljöer bör alltid sparas, för födosök, koloniplatser och viloplatser. Utöver kantzonen mot vatten och våtmarker bör en tillräckligt bred skyddszon av uppväxt skog sparas för att skapa och bevara vindskyddade födosöksmiljöer.

Nordfladdermus undviker stora öppna områden. Genom att binda samman befintliga skogsbestånd med korridorer av uppväxt skog skapas ett fladdermusvänligt landskap.

”Småvattenlandskap” med rik förekomst av våtmarker och närliggande fuktiga skogsbestånd producerar rikligt med föda och är viktiga födosöksområden. Genom att öka andelen lövskog och bevara även små och tillfälliga våtmarker är det möjligt att skapa ett mera fladdermusvänligt landskap.

Gläntor och lämnade hänsynsytor ökar variationen samtidigt som mängden bryn och vindskyddade miljöer ökar.

Hålträd och träd med löst sittande bark är viktiga koloni-, vilo- och övervintringsplatser. Vindsäkra dessa genom att spara grupper av omgivande träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner mot vatten och våtmarker.
• Undvik markavvattning och dikesrensning.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot viktiga fladdermusmiljöer, såsom raviner, sjöar, vattendrag, myrar, sumpskogar och andra öppna våtmarker.
• Skapa hänsynsytor för att öka landskapets mosaikstruktur.
• Bevara och skapa brynmiljöer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.
• Spara och undvik att skada död stående ved.
• Spara evighetsträd.
• Spara hålträd och träd med löst sittande bark.
• Undvik avverkning och körning i blockmarker.

Tips på ytterligare åtgärder

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna nordfladdermusen.
• Spara och bevara öppna våtmarker och småvatten, vid behov öka solinstrålningen genom att gallra mot söder och väster.
• Lägg gärna igen diken för att återväta sumpskogar och andra våtmarker.
• Öka variationen i skogen genom att skapa luckighet.
• Skapa och bevara lövträds- och buskrika skogsbryn mot framför allt betes- och slåttermarker samt åkrar.
• Öka andelen lövträd i landskapet.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av nordfladdermus är som regel inte motiv för områdesskydd. Frivilliga avsättningar av våtmarker, sumpskog och andra viktiga födosöksområden gynnar arten.

Nordfladdermusens status

Populationsstorlek: 1,7 miljoner (840 000−2 500 000) könsmogna individer

Rödlistestatus 2020: Nära hotad (NT)

Populationsutveckling: Rödlistad till följd av tecken på populationsminskning i södra Sverige.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabasen - nordfladdermus (artfakta.se)

Större vattensalamander förekommer sparsamt från Skåne till södra Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten uppträder i en mängd olika miljöer, såväl i jordbrukslandskapet som i skog. Den är helt beroende av tillgång på två olika livsmiljöer i nära anslutning till varandra: fiskfria småvatten för lek och larvutveckling samt fuktiga landmiljöer för uppväxt, födosök och övervintring. I skogslandskapet hittar man den framför allt i äldre skog med stor strukturell variation och gott om död ved.

Ekologiska krav

Starka populationer av större vattensalamander hittar man främst i vad man kan kalla ”småvattenlandskap”, alltså områden med en mosaik av lämpliga lekvatten och närliggande lämpliga landmiljöer. Det finns dock många exempel på isolerade lekvatten i skogstjärnar som hyser livskraftiga bestånd. Vuxna salamandrar har konstaterats uppehålla sig inom 300 meter från lekvattnet, men förflyttningar längre än en kilometer har noterats. Sannolikt kan framförallt unga individer sprida sig längre sträckor men kunskapen om deras spridningspotential är liten. Finska studier antyder att det behövs åtminstone ett hektar lämplig landmiljö nära lekvattnet.

Större vattensalamander är känslig för uttorkning och undviker nya hyggen och andra öppna och torra miljöer, liksom tät ungskog utan fukthållande markskikt. Däremot utnyttjar den gräsmarker där vegetationen är så pass hög och tät att det upprätthålls en fuktig miljö i markskiktet.

Aktivitetsperioden inleds under vår när temperaturen under flera nätter håller sig över 0 °C. I sydligaste Sverige kan detta innebära redan i slutet av februari, medan det i den norra delen av utbredningsområdet kan dröja långt in i maj. Vandringen från övervintringsplatserna mot lekvattnet sker nattetid, framförallt under ljumma vårnätter. I södra och mellersta Sverige med en tydlig topp under mitten−slutet av april.

I samband med leken och under ägg- och larvutvecklingen är större vattensalamandern knuten till fisk- och kräftfria småvatten. I jordbrukslandskapet hittar man den oftast i äldre dammar med rik undervattensväxtlighet, men den kan också snabbt kolonisera nygrävda dammar. I skogslandskapet förekommer arten framförallt i gungflyomgärdade tjärnar med begränsad växtlighet.

Leken inleds när vattentemperaturen går över 10 °C. De könsmogna djuren lämnar normalt lekvattnet i juni eller juli. Utvecklingen från ägg till frisimmande larv tar vanligen två till tre veckor. Larverna tillbringar därefter tre till fyra månader i vattnet innan gälarna tillbakabildas och anpassningen till ett liv på land är fullständig. Med början i augusti vandrar de fullbildade salamandrarna upp från vattnet. Utvecklingstiden är starkt beroende av temperaturen och det kan dröja till in i november innan alla har lämnat vattnet. Tiden till könsmognad kan variera mellan två och fem år, och tillbringas huvudsakligen på land.

Under landperioden är större vattensalamander mycket tillbakadragen och utpräglat nattaktiv. Den tillbringar mycket tid i områden med tjockt förnalager och rikt fältskikt och gömmer sig dagtid gärna under stenar, under barken på död ved och i sorkgångar och andra håligheter. Den är som regel mest aktiv under varma, fuktiga och lugna nätter.

Övervintringen inleds när temperaturen börjar hålla sig under 2 °C. Övervintringsplatsernas läge varierar, men sannolikt är frostfria och sydliga lägen gynnsamma. Arten utnyttjar sten- och blockmarker, stenrösen, stenmurar eller andra håligheter under jord. Därtill finns enstaka exempel på övervintring i dammar.

Parningsplats (fortplantningsområde)

Den damm som används för parning har individuella revir för hanarna där uppvaktning och parning äger rum. Äggen läggs ett och ett på vattenväxter och mognar under en period på 12–18 dagar. De unga larverna kläcks och simmar fritt. Dammen är därför parningsplatsen.

Rastplats (viloplats)

Under den landlevande fasen i sitt liv använder sig T. cristatus (större vattensalamander) av tillflyktsorter som stenar, trädgömmor och stockar att gömma sig under på dagtid. Liknande tillflyktsorter används för övervintringsperioder (i kalla områden) eller sommardvala (i varma områden). Under den akvatiska livsfasen använder sig vuxna djur och larver av vattenvegetation som tillflyktsort. T. cristatus sprider sig till angränsande dammar. Friska populationer av T. cristatus utnyttjar en rad olika dammar och flyttar sig mellan dem, och sprider sig på så sätt över en lämplig sammanhängande landmiljö. Individerna kan röra sig omkring en kilometer från den damm där de föddes. Rastplatserna för T. cristatus är därför de dammar som de bebor och den angränsande landmiljö som de behöver under den del av livscykeln då de uppehåller sig på land.

Utbredning och regionala skillnader

Utbredningsområdet omfattar södra och mellersta Sverige norrut till mellersta Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten förekommer över stora delar av Öland men saknas på Gotland.

I Götaland och Svealand förekommer arten huvudsakligen i äldre jordbruksbygder med en variation av hävdade marker och lövdominerad skog med rik förekomst av dammar och andra småvatten. I norra Svealand och södra Norrland utgörs nästan alla lekplatser av fisklösa skogstjärnar eller gölar omgivna av barrdominerad skog.

Den långa utvecklingstiden gör att större vattensalamander är klimatbegränsad och ju längre norrut man kommer i utbredningsområdet desto viktigare blir de lokala förhållandena. I höglänta områden i södra Sverige och i den norra delen av utbredningsområdet hittar man den främst i solexponerade och vindstilla miljöer; typiskt omgivna av skog men med en relativt bred öppen zon närmast vattnet.

I Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna, Värmland, Örebro och delvis även i Jönköpings län finns större vattensalamander även i små skogstjärnar och mindre myrgölar, ofta omgivna av gran- eller talldominerad skog men med inslag av lövträd. Dessa lekvatten kan vara flera meter djupa, och är ofta ganska sura och vegetationsfattiga. Ofta omges de av en smal bård av gungflyn dominerad av vitmossor, och vanligen gränsar strandkanten i förhållandevis stor utsträckning till fastmark nära sluttningar där det pågår en kontinuerlig tillförsel av rörligt markvatten.

I norra Uppland och södra Norrlands kustband förekommer arten i vatten som avsnörts från Östersjön via landhöjningen (flador, gloflador och glor) som vanligen omges av grandominerad skog med visst lövinslag.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av större vattensalamander har ett visst signalvärde för skyddsvärd skog. Arten är främst knuten till relativt orörda, fuktiga och strukturellt varierade skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Dagens skogsbruk med korta omloppstider och mer ensartade bestånd leder till såväl minskad tillgång på lämpliga landmiljöer som försämrade spridningsmöjligheter. Bortröjning och bortgallring av lövträd, överföring av lövskog till barrskog, och bortrensning av död ved och olika former av markberedning påverkar kvaliteten på landmiljöerna negativt.

Markavvattning kan minska skogens värde som livsmiljö för arten. Dikning (även skyddsdikning) kan liksom djupa körskador orsaka sedimenttransport och grumling vilket påverkar lekvattnen negativt. Dikning i direkt anslutning till lekvattnen kan leda till ökad trädtillväxt vilket innebär ökad beskuggning som kan påverka lek- och uppväxtförhållanden negativt.

Större vattensalamanderns ägg och larver är mycket känsliga för predation. Utsättning av fisk, kräftor och stora mängder gräsänder leder så gott som alltid till att ett vatten förlorar sitt värde som reproduktionsplats. Utsättning av gräsänder riskerar dessutom att leda till kraftig eutrofiering (övergödning).

Vägar, även ganska små skogsbilvägar, tycks kunna begränsa artens spridningsmöjligheter. I samband med passage över större vägar kan dödligheten vara betydande.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är beroende av förstärkt hänsyn. Fokus ska ligga på att bevara solbelysta småvatten för lek och fuktiga skogspartier för födosök och övervintring. Sväm- och sumpskog runt lekvattnen ska alltid sparas, liksom lämpliga födosöksmiljöer. För att skydda landmiljöerna och minska risken för negativ påverkan på vattenmiljön bör en tillräckligt bred kantzon med skog sparas runt lekvattnet.

Det är viktigt att säkerställa att djuren obehindrat kan röra sig mellan lekvattnet och lämpliga födosöks- och uppväxtmiljöer. För att undvika att lokala populationer isoleras är det viktigt att inte skära av spridningsvägar och försvåra kontakt och spridning mellan befintliga och potentiella lekvatten.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den slutna och fuktiga skogsmiljön bibehålls och uttorkning av landmiljöerna undviks.
• Förhindra grumling och all form av närings- och sedimenttransport till lekvattnen.
• Undvik markavvattning, inklusive skyddsdikning och dikesrensning, i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Markbered inte i anslutning till lekvatten och närliggande skogspartier.
• Undvik grävning och schaktning i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Anlägg skogsbilvägar så att de inte försvårar vandring mellan lekvatten och omkringliggande landmiljöer.
• Gödsla inte i närheten av kända och övriga lämpliga lekvatten.
• Spara och undvik att skada död ved i skogspartier som angränsar till lekvatten.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar med mera.
• Lämna funktionella kantzoner med gran, tall och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Bevara och skapa spridningskorridorer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Upprätthåll en solbelyst vattenyta; vid behov genom att gallra mot söder och väster.
• Skapa vilo- och övervintringsplatser i anslutning till kända och potentiella lekvatten. En enkel åtgärd är att fälla enstaka större träd och låta dem ligga kvar. Ett annat alternativ är att lägga upp högar med grov ved eller stockar (helst >1 m långa och >20 cm i diameter). Vid anläggning av skogsbilvägar kan man se till att spara stenhögar i lämpliga miljöer.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar och andra våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till sumpskogsbestånd i anslutning till lämpliga lekvatten, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• Naturvårdsavsättningar av skogsbestånd på fastmark norr om kända och potentiella lekvatten kan bidrar till att upprätthålla goda förutsättningar för arten.
• Skapa död ved exempelvis genom bläckning, katning eller ringbarkning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av större vattensalamander kan i vissa fall vara motiv för områdesskydd. Arten är listad på bilaga 2 till art- och habitatdirektivet. Detta innebär att Sverige har en skyldighet att avsätta särskilda skyddsområden (Natura 2000-områden) som en del i arbetet med att skydda arten.

Åkergroda förekommer spridd över i stort sett hela Sverige nedanför fjälltrakterna. Kan hittas i många olika miljöer, främst på fuktiga ängsmarker, i kärr och i fuktig skog. åkergrodan är den vanligaste grodan i många barrskogsmiljöer.

Beskrivning

Liten brun groda (kroppslängd max 7 centimeter). Utseendet kan variera kraftigt och flera färgvarianter är beskrivna, bland annat en utseendemässigt starkt avvikande form på Gotland. Mycket lik vanlig groda. I södra Skåne, Blekinge, östra Småland och på Öland kan den även förväxlas med den betydligt sällsyntare långbensgrodan. Könsmogen vid 2−5 års ålder.

Ekologiska krav

Åkergrodan är liksom alla andra groddjur beroende av flera olika miljöer under sin livscykel: lekplatser, födosöksområden och övervintringsplatser. I samband med leken hittar man den i sjöar, myrgölar, dammar, lugnflytande vattendrag, diken, på strandängar och andra översvämmade gräsmarker, olika typer av andra öppna våtmarker samt i ljusöppna alkärr. Resten av den aktiva perioden tillbringas i fuktiga gräsmarker, på äldre gräsklädda hyggen, kärr och fuktiga skogsmiljöer med välutvecklat fältskikt. De olika livsmiljöerna behöver finnas i nära anslutning till varandra, alternativt knytas samman av korridorer av lämpliga fuktiga miljöer.

En dansk studie som jämförde spridningsförmågan mellan åkergroda, vanlig groda och långbensgroda visade att långbensgroda är den av arterna som snabbast koloniserar nya vatten och vanlig groda den långsammaste. Åkergroda etablerar sig relativt snabbt i nya vatten, men främst då de ligger relativt nära varandra (inom 250 m).

I sydligaste Sverige startar aktivitetsperioden redan i mars, medan det i mellersta Sverige ofta dröjer till mitten av april innan lekvandringen startar och längst i norr kan det dröja till senare delen av maj. Leken startar när vattentemperaturen når ca +10 °C och pågår oftast 2−3 veckor. Utvecklingen från ägg till liten groda tar ca 100 dagar, varefter de lämnar lekvattnet. I samband med att smågrodorna metamorfoserat sprider de sig ut i det omgivande landskapet. Huvuddelen av årsungarna stannar nära dammen, men enstaka individer kan förflytta sig upp till 2 km.

Honorna lämnar lekvattnet så fort de lagt sina ägg, men hanarna stannar där så länge det kan dyka upp någon hona. De vuxna djuren sprider sig ut i terrängen, och håller sig inom något hundratal meter från lekvattnet (normalt inom 400 m) även om enskilda individer kan vandra >1 km. Under sommaren håller de enskilda individerna sig normalt inom ett begränsat område. Vandringen mot övervintringsplatserna inleds redan under sensommaren, i nordligaste Sverige är den slutförd redan i början av september, i södra Sverige kan det dröja långt in i oktober.

Åkergrodan undviker öppna och torra områden under sina vandringar. I öppna landskap följer den ofta diken, fältgränser och buskrader (häckar).

Valet av övervintringsplats skiljer sig mellan olika delar av utbredningsområdet. I norra Sverige sker övervintringen huvudsakligen i vatten. Den vanligaste övervintringsmiljön är bland vattenväxter på relativt grunt vatten i långsamflytande bäckar och åar, men arten kan även hittas i sjöar, myrgölar, dammar, källflöden och diken. I södra Sverige övervintrar arten framför allt på land: under stubbar, vid trädbaser eller täckta av ett tjockt förnalager i grunda fördjupningar i marken. I samband med övervintringen är åkergrodan betydligt mer köldtolerant än vanlig groda och övervintring på land kan förekomma relativt långt norrut. Avståndet mellan lekvattnet och övervintringsplatserna kan variera beroende på det omgivande landskapets utseende. Tyska studier visar att en mindre andel (10−20 %) övervintrar i eller i direkt anslutning till lekvattnet. Det saknas vetenskapliga underlag för att säga något generellt om avståndet mellan lekvatten och övervintringsplats. Tills vidare är det rimligt att anta att de övervintrar inom sitt sommar-home range (d.v.s. normalt inom 400 m från lekvattnet).

Utbredning och regionala skillnader

Åkergroda förekommer över hela landet nedanför fjällkedjan, inklusive östra Småland, Öland och Gotland där vanlig groda saknas. Tätheterna är högst i södra Sverige och avtar gradvis mot nordväst. Utbredningsgränsen mot nordväst går ca 250 km från Norrlandskusten och arten har noterats upp till knappt 600 m ö.h. i Lycksele lappmark. Det är osannolikt att arten förekommer regelbundet i fjällbjörkskog.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Åkergroda är huvudsakligen knuten till öppna marker men förekommer även i gles skog. Den missgynnas av igenväxning och igenplantering av öppna marker. Bortgallring av lövträd och överföring av lövskog till barrskog påverkar livsmiljön negativt. Markberedning leder till ett glesare fältskikt och därmed till torrare landmiljöer vilket missgynnar åkergrodan. Markavvattning kan leda till att öppna gräsmarker växer igen och att ett områdes värde som livsmiljö minskar. Dikning (även skyddsdikning) och körskador kan leda till ökad sedimenttransport och grumling vilket påverkar lekvattnen negativt. Dikning i direkt anslutning till lekvattnen kan leda till ökad trädtillväxt vilket innebär ökad beskuggning som kan påverka lek- och uppväxtförhållanden negativt.

Åtgärder som leder till ett torrare fältskikt är negativa för arten.

Åkergrodans ägg och larver är mycket känsliga för predation. Utsättning av fisk, kräftor och stora mängder gräsänder leder ofta till att ett vatten förlorar sitt värde som reproduktionsplats. Utsättning av gräsänder riskerar dessutom att leda till kraftig eutrofiering (övergödning).

Breda vägar tycks kunna begränsa artens spridningsmöjligheter. I samband med passage över vältrafikerade vägar kan dödligheten vara betydande.

Behov av hänsyn ­− allmänt

För att bevara goda bestånd av åkergroda krävs funktionella landskap med tillgång till lekvatten, övervintringsmiljöer och födosöksmiljöer. De olika miljöerna måste ligga nära varandra, eller åtminstone knytas samman av korridorer med lämpliga, fuktiga miljöer. 

Det är viktigt att upprätthålla kontaktmöjligheter mellan lekvattnet och lämpliga födosöks- och uppväxtmiljöer. För att undvika att lokala populationer isoleras är det viktigt att inte skära av spridningsvägar eller försvåra kontakt och spridning mellan befintliga och potentiella lekvatten.

Sätt inte ut fisk, kräftor eller gräsänder i lekvatten för grodor.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Förhindra grumling och all form av närings- och sedimenttransport till lekvattnen.
• Undvik dikningsåtgärder i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Lämna skyddszon i anslutning till lekvatten vid markberedning för att undvika erosion och därmed grumling.
• Undvik grävning och schaktning i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Gödsla inte i närheten av lekvatten.
• Undvik avverkning i surdråg och kantzoner.
• Lämna tillräckligt breda trädbevuxna kantzoner mot lekvatten så att fuktiga skogsmiljöer bevaras och uttorkning av landmiljöerna undviks.
• Bevara och skapa spridningsmöjligheter genom att spara korridorer av löv och barr i friska−fuktiga lägen.

Tips på ytterligare åtgärder

• Återskapa funktionella svämplan och öppna våtmarker.
• Lägg igen diken och tröskla upp rensade vattendrag för att återställa våtmarker; igenlagda diken kan i vissa fall fungera som lekvatten.
• Anlägg dammar och andra öppna våtmarker.
• Upprätthåll en solbelyst vattenyta; vid behov genom att gallra mot söder och väster.
• Gynna löv i anslutning till lekvatten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av åkergroda är i normalfallet inte skäl för områdesskydd.

Artskydd − definitioner

Enligt vägledning om strikt skydd för djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet, Bryssel 12 oktober 2021. Definitioner och riktlinjer för större vattensalamander är i stora drag tillämpliga för åkergroda.

Vägledning om strikt skydd för djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet (naturvårdsverket.se)

Övrigt

Populationsstorlek: ca 290 miljoner

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: Har troligen minskat långsiktigt till följd av dikning och minskade våtmarksarealer, dock finns inga tecken på större sentida populationsförändringar.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Lästips

Artfakta för åkergroda (artfakta.se)

Lappranunkel är en lågväxt, flerårig ört. Den förekommer i norra delen av barrskogsbältet samt på tundran. I Sverige växer den i fuktiga, blöta och mossrika grandominerade skogar, i kärrkanter och trädbevuxna kärr, gärna i anslutning till rörligt vatten och längs vattendrag. Lappranunkel blommar i juni till augusti och förekommer sparsamt från norra Hälsingland och Härjedalen norrut med tyngdpunkt i Norrbotten.

Beskrivning

Lappranunkel är en flerårig, lågväxt ört. De karakteristiskt cirkelrunda eller njurformade och djupt treflikiga bladen utgår från en krypande jordstam och arten kan bilda täta mattliknande bestånd. Lappranunkel blommar med små ljusgula blommor på långa kala skaft, från början av juni till augusti, sällsynt in i september. Förekommer även i vegetativa bestånd.

Ekologiska krav

Växer på fuktig,blöt skogsmark samt i områden med videsnår. Merparten av lokalerna utgörs av grandominerad sumpskog, men den förekommer även i halvskuggiga lägen i små skogskärr, längs bäckar, i källområden samt vid sjö- och myrkanter. Marken är normalt mager och näringsfattig. Ej kalkgynnad.

Växtplatserna har ofta en artfattig flora och det är inte ovanligt att lappranunkel bildar enartsbestånd. Som regel växer den i fuktiga svackor eller på översilningsmark med ett tjockt mosstäcke. Den föredrar områden med halvskuggiga förhållanden, men kan leva kvar länge även om krontaket sluter sig helt. Det går hitta kortvarigt kvarstående förekomster i fuktiga partier på hyggen, men dessa förekomster försvinner som regel efter några år.

Blommorna har tydlig honungsdoft och är av allt att döma insektspollinerade, det är dock okänt vilka arter som fungerar som pollinatörer. Frösättningen är oftast svag och fröförökning är inte särskilt vanlig. Fröna har god flytförmåga och vattenspridning är förmodligen viktig. Många av växtplatserna ligger som isolerade öar i landskapet och återetablering på lokaler varifrån arten försvunnit är förmodligen ovanligt.

På de enskilda växtplatserna dominerar vegetativ spridning. Växten sprider sig med utlöpare i eller strax under markytan. Rötterna är svaga och ytliga. Lappranunkeln är på grund av sitt växtsätt känslig för markskador. Den vegetativa spridningen gör att de lokala bestånden har en viss återhämtningsförmåga så länge växtplatserna inte är totalförstörda eller hydrologin allt för påverkad.

Utbredning och regionala skillnader

Lappranunkel förekommer ganska vitt spritt i skogslandet från Norrbotten söderut till Härjedalen och norra Hälsingland. Antalet lokaler är störst i norra Norrbotten. Antalet lokaler avtar söderut och västerut och arten är relativt ovanlig såväl i fjällnära delar av skogslandet som i kustnära områden från norra Västerbotten och söderut.

Indikator på skyddsvärd skog

Signalart. Förekomst av lappranunkel indikerar skogsmiljöer med ytligt grundvatten och stabila hydrologiska förhållanden. Många av förekomsterna finns i områden med kontinuitetsskog av gran. På växtplatserna påträffas ofta andra signalarter och ovanliga naturvårdsarter. Arten är känslig för kalavverkning och markskador men kan kortvarigt stå kvar en tid i fuktsvackor efter avverkning.

Typisk art. Lappranunkel är typisk art i EU-naturtyperna 9010 Taiga i alpin och boreal region, 7160 Källor och källkärr i boreal region och 9050 Näringsrik granskog i boreal region.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den ytliga jordstammen gör lappranunkeln mycket känslig för uttorkning. Arten missgynnas av alla skogliga åtgärder som leder till uttorkning av markskiktet på växtplatsen. Kalhuggning och markberedning förstör markskiktet och omöjliggör förekomst under lång tid framåt eftersom lappranunkel är starkt beroende av stabila fuktighetsförhållanden.

Artens känslighet för avverkning, körskador, dikning och andra hydrologiska förändringar gör att man på goda grunder kan anta en långsiktig minskning. Sett över tre generationer (60 år) bedöms minskningen vara mindre är 15 procent och arten klassas som Livskraftig LC.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan variera beroende på växtplatsen och de lokala förhållandena.

För att med hög sannolikhet kunna bevara befintliga förekomster krävs att livsmiljön (sumpskog, utströmningsområden, strandzoner kring vattendrag, dråg med mera), närliggande övergångzon till omgivande fastmark samt en tillräckligt bred skyddszon sparas, så att de hydrologiska förhållandena inte försämras.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda trädbevuxna kantzoner så att uttorkning av växtplatsen förhindras.
• Undvik körning i sumpskogar, dråg och bäckmiljöer. Detta för att inte skada plantorna samt förhindra påverkan på marken och hydrologin.
• Undvik avverkning i miljöer av betydelse för lappranunkel, så som surdråg, sumpskogar, källor, utströmningsområden, strandzoner och bäckmiljöer.
• Undvik dikesrensning, skyddsdikning och markberedning i miljöer med lappranunkel.
• Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik att kalka och gödsla i närheten av bestånd med lappranunkel.

Tips på ytterligare åtgärder

• Återställ dikade skogskärr och sumpskogar (genom att dämma eller täppa igen diken).
• Gör naturvårdsavsättningar i äldre gran- eller lövdominerande bestånd, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• På lokaler med tät skog och helt slutet krontak kan försiktig underröjning eller gallring gynna blomning och tillväxt hos lappranunkel.

Övrigt

Populationsstorlek: Lappranunkel är känd från ett relativt stort antal lokaler i Norrland. Det är av flera skäl svårt att definiera och avgränsa en lokal (en växtplats), bland annat beroende på skillnader i noggrannhet vid rapporteringen till Artportalen. Ett grovt mått på populationsstorleken är antalet kilometerrutor (1 × 1 km) med förekomst, även om det i många fall förmodligen innebär en underskattning då en kilometerruta kan innehålla flera växtplatser. Under perioden 2000–2024 har förekomst konstaterats i sammanlagt 1631 kilometerrutor. Utbredningen är dock dåligt känd med ett stort mörkertal och det verkliga antalet kilometerrutor ligger sannolikt mellan 5000 och 10 000.

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling 1990-talet: svag minskning (<10 %)

Populationsutveckling 2001–2024: stabil eller svag minskning (<10 %)

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2, 4

Gynnsam status i Boreal och Alpin region.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken, Mikael Svensson & Sebastian Sundberg, 2025-04-02

Lästips

Artfakta för lappranunkel (artfakta.se)

Nitare, J. 2019. Skyddsvärd skog. Naturvårdsarter och andra kriterier för naturvårdsbedömningar. Skogsstyrelsen. Sid. 124.

Guckusko är en högväxt orkidé med praktfulla blommor och stora bågnerviga blad. Den förekommer sällsynt från Torne lappmark till Västergötland och Östergötland samt på Öland och Gotland. Relativt stora förekomster finns i kalkområden i Jämtland, Dalarna och nordöstra Uppland. Sverige har ett stort internationellt ansvar för arten.

Beskrivning

En högväxt orkidé med 1 till 3 stora gula och brunröda blommor. Stjälk upp till 60 centimeter hög med 3 till 5 breda, bågnerviga blad med tydlig spets. Skotten kommer från en tämligen grov, krypande och grenad jordstam. Blommar från slutet av maj till juni, längst i norr in i juli.

Ekologiska krav

Guckusko är starkt kalkgynnad. Arten växer i fuktig, oftast örtrik skog, såväl i rik granskog, sumpskog och fuktig ädellövskog som i glest trädbeväxta rikkärr. Den finns även på lövängar och i björkskogar samt marker som historiskt har använts som skogsbete.

Endast en liten del av blommorna utvecklas till mogna kapslar. Kapslarna innehåller ett mycket stort antal (6000–20 000) frön. Fröna är mycket små och saknar näringsförråd (endosperm) vilket gör att de inte kan börja gro förrän de blivit koloniserade av svamphyfer. Tillväxten är långsam och i ett första steg bildas en underjordisk groddskiva (ett protocorm) från vilket blomskott och jordstam senare utvecklas. Från det att fröet gror tar det åtminstone 3 år innan en bladrosett bildas. Första blomningen dröjer ytterligare minst 3 år – och vid första blomningen är plantan normalt 6−10 år gammal, i extremfall upp till 16 år.

Sprider sig såväl vegetativt via jordstammen som med frön. Den vegetativa spridningen är långsam (5–11 mm/år) men kan trots detta leda till uppkomsten av täta, i vissa fall ganska stora kloner (>0,5 m²).

Pollineras huvudsakligen av solitära bin i släktena sandbin (Andrena) och smalbin (Lasioglossum) varav sandbin förefaller vara viktigast i Sverige. En polsk studie visar att merparten av fröna hamnar inom några meter från blomman (55 % inom 0,2 m, 78 % inom 1 m) och författarna bedömer det funktionella spridningsavståndet till 5 m. En mycket liten andel av fröna sprids över längre avstånd och för dessa är möjligheten till etablering beroende av tillgången till lämpliga växtplatser på landskapsnivå. I fragmenterade landskap med dålig tillgång på lämpliga växtplatser är möjligheterna till effektiv långdistansspridning och etablering mycket små.

Genetiska studier har visat att många bestånd är genetiskt isolerade. Polska studier visar att utbytet mellan bestånd på så kort avstånd som 600 m kan vara mycket begränsat.

Guckuskon uppvisar hög naturlig dödlighet under frö-, groddskive- och tidiga växtstadier. Många plantor är 30 år eller äldre, men det är inte ovanligt att de kan bli upp till 100 år gamla. Enskilda bestånd kan bli upp till 350 år gamla. För den lokala populationen är överlevnaden hos de etablerade plantorna viktigast, en ganska liten ökad dödlighet riskerar att på sikt leda till att arten försvinner från en lokal.

Plantorna kan vara vilande, utan att gröna delar visar sig ovan jord, under ett till ett fåtal år som juvenil, ung och gammal.

Välutvecklade plantor producerar huvuddelen av sin näring själva. I samband med frögroning och under de tidiga tillväxtstadierna är guckusko däremot starkt beroende av relationen med mykorrhizabildande svampar, främst inom de artrika släktena Tulasnella och Rhizoctonia.

Utbredning och regionala skillnader

Guckusko förekommer från Torne lappmark söderut till Östergötland och Västergötland samt på Öland och Gotland. Arten är generellt sällsynt, men har särskilt många förekomster i kalkområden i Jämtland, västra Medelpad, Ångermanland samt i norra och östra Uppland.

Indikator på skyddsvärd skog

Signalart. Långlivad och svårspridd vilket gör att den främst förekommer i områden med lång skoglig kontinuitet. Lokaler för guckusko innehåller nästan alltid andra skyddsvärda arter och bör undantas från skogsbruk.

Typisk art. Guckusko är typisk art i naturtypen 9050 Näringsrik granskog i boreal och alpin region.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Dikning och slutavverkning av guckuskons växtplatser är ett direkt hot.

Den ytliga jordstammen och avsaknaden av rötter gör guckuskon känslig för uttorkning. Arten kan försvinna till följd av skogliga åtgärder som leder till förändringar av fuktigheten på växtplatsen, särskilt slutavverkning, markberedning och dikning. Körning med tunga maskiner på otjälad mark kan påverka den lokala hydrologin på samma sätt som dikning.

Kraftig gallring kring växtplatserna kan missgynna guckuskon, dels genom att mer konkurrensstarka arter gynnas, dels genom att kvarlämnade avverkningsrester kan kväva plantorna.

Omfattande avverkning i närheten av växtplatserna ökar dessutom risken för frostskador, särskilt i de norra delarna av landet.

Arten trivs i bryn och andra halvöppna miljöer och missgynnas när skogen sluter sig.

Försämrade livsvillkor för lämpliga pollinatörer (främst sandbin och smalbin) i närheten av guckuskobestånd minskar fruktsättningen, vilket kan leda till försämrad föryngring och i värsta fall upphörd rekrytering.

Artens starka beroende av samarbete med svampar gör den känslig för förändringar i svampsamhället, mekanismerna kring detta är dock inte särskilt väl kända.

I ett internationellt perspektiv är plockning och insamling ett allvarligt hot. Det förekommer även i Sverige, men bedöms inte påverka arten annat än lokalt. Enskilda bestånd har dock utplånats genom uppgrävning eller massiv plockning. Välkända växtplatser är populära utflyktsmål och det förekommer att enskilda bestånd uppvisar omfattande trampskador, särskilt när det gäller små, icke blommande skott.

Behov av hänsyn ­– allmänt

Individrika förekomster kan vara aktuella för områdesskydd eller frivillig avsättning. I första hand undviks slutavverkning i skogsbestånd med guckusko. Guckuskons långa etablerings- och tillväxtfas till blommande planta, i kombination med en långsam spridningstakt, gör återetablering inom en normal skogsbrukscykel osannolik. Fokus ska därför ligga på att bevara och förstärka befintliga förekomster.

Guckusko föredrar gles och ljusöppen skog och den förekommer ofta i brynmiljöer och mer sällan inne i sluten skog. En undersökning i Schweiz visade att merparten av bestånden fanns inom 40 m från skogskanten. Motsvarande studier saknas i Sverige men den schweiziska studien bedöms vara relevant även för svenska förhållanden. Bredden på sparade bryn och skyddszoner behöver vara så stor att växtplatsen inte riskerar att torka ut.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Växtplatsen lämnas som en hänsynsyta där körning med maskin ej sker.
• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den halvöppna skogsmiljön upprätthålls och uttorkning av växtplatserna undviks. Plockhuggning kan ske i skyddszonen för att främja en halvöppen skogsmiljö.
• Dikning och andra åtgärder, inklusive körning med maskiner, som leder till markavvattning eller på andra sätt förändrar hydrologin i anslutning till växtplatserna undviks.
• Lämna inte ris och andra avverkningsrester på eller intill växtplatserna.
• Gödsla inte i närheten av bestånd med guckusko.

Tips på ytterligare åtgärder

Guckuskon föredrar ljusöppen skog och missgynnas när skogen blir för tät. I ett första läge minskar antalet blommande skott, men blir skogen allt för tät kan det leda till att beståndet försvinner på sikt. Underväxtröjning, naturvårdsinriktad gallring och selektiv avverkning runt befintliga bestånd kan öka deras vitalitet. Samtliga åtgärder bör utföras vintertid på tjälad mark, när det är möjligt för att undvika markskador som riskerar att leda till förändringar i hydrologin på platsen och missgynna guckuskon. Om tjälad mark inte förekommer så bör åtgärder utföras på torr mark av samma skäl.

En minskning av grundytan i tät skog med i storleksordningen 25–50 procent inom en radie av 30 m från en förekomst leder till ökad överlevnad och ökad skottillväxt, samtidigt som det innebär ökad sannolikhet för blomning och fruktsättning. Studier i Sverige och Norge har visat att effekterna på överlevnad och beståndets storlek kvarstod hela studieperioden (15 år) medan effekterna på blomningsfrekvens och fruktsättning försvann inom tre år efter åtgärd.

• Åtgärder i närheten av växtplatsen/i landskapet för att gynna förekomsten av vilda bin (större gläntor, slänter med bar sand, lämna grov död ved) kan leda till ökad fruktsättning och bättre föryngring av guckusko.
• Motverka igenväxning på växtplatserna (inom 30 m) genom gallring och röjning av smågranar och buskar. Ta bort grenar och toppar (avverkningsrester) från växtplatsen.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar och andra dikade våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till äldre bestånd med förekomst av guckusko.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med stora bestånd har ofta så höga naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Övrigt

Populationsstorlek: Guckusko är känd från ett relativt stort antal lokaler. Det är av flera skäl svårt att definiera och avgränsa en lokal (en växtplats), bland annat beroende på skillnader i noggrannhet vid rapporteringen till Artportalen. Ett grovt mått på populationsstorleken är antalet kilometerrutor (1 × 1 km) med förekomst, även om det i många fall förmodligen innebär en underskattning då en kilometerruta kan innehålla flera växtplatser. Under perioden 2000–2024 har förekomst konstaterats i sammanlagt 1815 kilometerrutor. Utbredningen är dock dåligt känd med ett stort mörkertal och det verkliga antalet kilometerrutor ligger sannolikt mellan 3000 och 5000.

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling 1990-talet: förmodligen stabil nationellt men svagt minskande längst i söder.

Populationsutveckling 2001–2024: förmodligen stabil nationellt men minskande i söder (Götaland och sydligaste Svealand).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2, bilaga 4

Gynnsam status i Boreal och Alpin region.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken, Mikael Svensson & Sebastian Sundberg, 2025-04-02

Lästips

Artfakta för guckusko (artfakta.se) 

Nitare, J. 2019. Skyddsvärd skog. Naturvårdsarter och andra kriterier för naturvårdsbedömningar. Skogsstyrelsen.

Knärot är en liten flerårig orkidé med vintergröna blad. Den är knuten till mossrika barrskogar med förekomster över stora delar av norra halvklotet. Förekommer sparsamt från Skåne till Torne lappmark. Arten växer företrädesvis i äldre kontinuitetsskog. I norra Sverige kan man även hitta den i hedartad fjällbjörkskog och i fjällnära, björkdominerad blandskog. Blommar juli−augusti. Beroende av symbios med svampar.

Beskrivning

Knäroten uppmärksammas ofta tack vare de vintergröna, täta bladrosetterna. Bladen är 2−3 centimeter långa, tillspetsat äggrunda med tydliga längsgående nerver, och oftast med ett ljust nätmönster som ibland kan flyta samman till ljusa fläckar. Blomställningen är 10−20 centimeter hög med små vita, håriga blommor.

Ekologiska krav

Förekomst av knärot är starkt kopplad till äldre skog (>120 år). Arten tycks föredra frisk mark med ett ganska tjockt täcke av hus- eller väggmossa, och kan hittas både på upphöjda mossiga block och gömd under blåbärsris i små sänkor. Den ofta starkt förgrenade jordstammen ligger i gränszonen mellan det levande mosstäcket och det övre förnaskiktet. Avsaknaden av egentliga rötter gör att knäroten är beroende av stabila fuktighetsförhållanden och att svamppartnern kan bidra med vatten.

Arten är vanligast på magra marker och kan hittas såväl på utmagrad morän som i sandig tallskog.

Knärot pollineras framförallt av humlor, men även i viss utsträckning av andra bin. Blommorna har gott om nektar vilket gör att humlorna gärna återvänder till beståndet när de vet var det finns. Sprider sig såväl vegetativt via jordstammen som med frön. Den vegetativa spridningen kan leda till förekomst av täta, i vissa fall ganska stora bestånd (>0,5 kvadratmeter). Fröna är mycket små och merparten hamnar inom några meter från blomman. Spridningsavståndet är kortare om skotten står omgivna av högt blåbärsris, något längre i områden med lågvuxet markskikt. En mindre del av fröna sprids över längre avstånd och för dessa är möjligheten till etablering beroende på tillgången på lämpliga växtplatser på landskapsnivå. I fragmenterade landskap med låg andel gammal skog är möjligheterna till effektiv långdistansspridning mycket små.

Knärot är långsamväxande och helt beroende av symbios med svampar under hela sin livscykel. Arten är promiskuös och kan leva tillsammans med flera olika svamparter, såväl saprofyter som endo- och ektomykorrhizabildare. Oftast nämns skinnsvampen Ceratobasidium cornigerum, som normalt är saprofyt, men som verkar bilda mykorrhiza med knärot. Man har utöver detta konstaterat samarbete med arter i släktena Cadophora, Cortinarius (spindlingar), Entoloma (rödlingar), Lactarius (riskor), Mycena (hättor), Russula (kremlor), Sebacina (talgsvampar), Thelephora (vårtöron), Tomentella (filtskinn) och Tulasnella.

Knärotens frön är små och saknar näringsförråd, vilket gör att de inte kan börja gro förrän de blivit koloniserade av svamphyfer. Tillväxten är långsam och i ett första steg bildas en underjordisk groddskiva från vilket blomskott och jordstam senare utvecklas. Från det att fröet gror kan det ta upp till 5 år innan en bladrosett bildas. Därefter dröjer det minst 3-4 år, inte sällan 10 år eller mer, innan skottet blommar. De blommande skotten anläggs på hösten och antalet blomstänglar är beroende av nederbördsmängderna under tiden fram till blomning följande år.

Knärot kan likt många orkidéer genomgå vegetativa viloperioder, det vill säga perioder på ett eller flera år då de inte bildar några ovanjordiska skott men är fysiologiskt aktiva.

Utbredning och regionala skillnader

Knärot är utbredd över större delen av landet men är ovanligare längst i norr och längst i söder. Arten har minskat kraftigt i stora delar av landet. Enligt data från Riksskogstaxeringen har den minskat med närmare 50 procent under 1990-talet. Därefter verkar läget ha stabiliserats på en lägre nivå.

Indikator på skyddsvärd skog

Knäroten har visst signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Starka bestånd av knärot finns huvudsakligen i äldre skogar. Arten påträffas ofta, men inte uteslutande, i skyddsvärda miljöer som barrnaturskog, tidigare barrskogsbeten och i raviner.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den ytliga jordstammen och avsaknaden av rötter gör knäroten mycket känslig för uttorkning. Alla skogliga åtgärder som leder till uttorkning av markskiktet på växtplatsen missgynnar arten. Kalhuggning och kraftiga bränder som förstör markskiktet omöjliggör förekomst under lång tid framåt eftersom knäroten är starkt beroende av samarbete med svampar samt av stabila fuktighetsförhållanden.

Omfattande stormfällning i samband med stormarna Gudrun och Per ledde till att arten försvann från många växtplatser. Men även ganska små förändringar i form av förändrade ljus- och fuktighetsförhållanden, till exempel till följd av gallring, kan leda till att arten försvinner till följd av konkurrens med mera ljuskrävande och snabbväxande arter.

Artens starka beroende av samarbete med svampar gör den känslig för förändringar i svampsamhället. Mekanismerna kring detta är dock inte särskilt väl kända.

Behov av hänsyn - allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan vara olika beroende på artens regionala och lokala status. Artens långsamma spridningstakt försvårar återetablering inom en normal skogsbrukscykel och fokus ska därför ligga på att bevara befintliga förekomster. Transplantationsförsök har visat att arten kan klara sig i 40-årig skog, men det är oklart om det under naturliga förhållanden finns tillräckligt med lämpliga svamppartner närvarande för framgångsrik etablering efter så kort tid.

För att med hög sannolikhet kunna bevara befintliga förekomster krävs relativt stora avsättningar av uppvuxen skog med slutet och relativt tätt kronskikt. Som riktlinje kan krävas ett avstånd på 50 meter in från brynet för att vidmakthålla ett fungerande mikroklimat. Detta innebär att fristående hänsynsytor för många arter (kärlväxter, lavar och mossor) kan behöva ha en area överstigande 0,8 hektar (cirkelyta med radien 50 meter = 0,78 hektar) för att bibehålla lokalklimatet.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den slutna skogsmiljön bibehålls och uttorkning av växtplatsen undviks.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och blivande kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera.
• Lämna hänsynsytor med gran, al och björk mot uppvuxen skog vid gallring och föryngringsavverkning.
• Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik att kalka och gödsla i närheten av bestånd med knärot.

Tips på ytterligare åtgärder

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna knärot genom att det bidrar till mera stabila fuktighetsförhållanden.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar, tallmyrar och andra dikade våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till äldre barrskogsbestånd med förekomst av knärot.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med starka bestånd i naturskogsmiljöer kan ha så stora naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Övrigt

Populationsstorlek: Okänd

Rödlistestatus 2020: Sårbar (VU)

Populationsutveckling 1990-talet: Kraftig minskning (<50 procent)

Populationsutveckling 2001–2019: Svag minskning - stabil

Art- och habitatdirektivet: Nej

Artskyddsförordningen: Bilaga 2

SLU Artdatabanken - knärot (artfakta.se)

Spridd men sällsynt häckfågel i stora delar av landet. Efter stark minskning, bland annat på grund av förföljelse och miljögifter under 1900-talet, ökade beståndet efter 1970, delvis tack vare utsättningar. Under 2000-talet har uvstammen åter minskat. Förutom i bergsbranter häckar många berguvar i och nära städer. Stannfågel.

Ekologiska krav

Berguven häckar i rasbranter och klippterräng, ofta på en svårtillgänglig och skyddad klipphylla eller skreva. Branten ska gärna vara sydvänd så den blir snöfri tidigt. Boet kan ibland ligga på marken i vanlig skog, men då ofta i en mer eller mindre brant sluttning och gärna i skydd mot en sten eller myrstack. I Finland häckar många uvar direkt på plan mark. Berguven häckar dessutom i stenbrott, grustag, vid soptippar eller liknande artificiella miljöer. Häckningar förekommer också på byggnader. Lämpliga lokaler används ofta under många år, särskilt vissa så kallade uvberg. Trots att berguven delvis förekommer i människoskapade miljöer är den känslig för störningar i närheten av boet. Det gäller särskilt under ruvningstiden och när ungarna är små.

I norra Sverige är berguvens häckningsframgång mycket beroende av smågnagartillgången. Uvarna lyckas inte med häckningarna varje år utan främst under år med sorktoppar. Paren är dock trogna sitt revir även under dåliga gnagarår.

Utbredning och regionala skillnader

Berguven häckar sällsynt i stora delar av landet, med tyngdpunkt i kusttrakterna. I norra Norrlands inland är den mycket sällsynt eller saknas.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av berguv är i sig ingen indikator på skyddsvärda skogsmiljöer, men i vissa fall hyser uvbergen en artrik och skyddsvärd fågelfauna.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Störning vid häckningslokaler.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Berguv kan kräva förstärkt hänsyn, främst i form av breda skyddszoner och begränsningar i tidpunkten för avverkning. Särskilt viktigt är hänsyn kring lämpliga boplatser, både mot sådana som används och potentiella boplatser i traditionella uvberg.

Kännedom om häckningslokaler för berguv bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik slutavverkning, gallring och röjning inom 300 meter från häckningsplatser under perioden 1 februari–31 augusti. Avståndet beror dock på lokalens utseende och topografi och kan vara väsentligt kortare, till exempel när åtgärden inte sker inom synhåll från boplatsen.
• Lämna en skyddszon med träd mot häckningsplatsen (häckningar i och vid klippbranter), så att häckningsmiljön behålls oförändrad. Skogen i själva rasbranten lämnas orörd. Den kvarlämnade skyddszonen kring markhäckningar behöver troligen minst vara i storleksordningen 100 meter om arten ska finnas kvar.
• Anlägg inte skogsbilvägar nedanför eller ovanför klippbranter med häckningsplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Bomma skogsbilvägar i närheten av häckningsplatser under perioden 1 februari–31 augusti för att undvika onödiga störningar från klättrare, fågelskådare och andra.
• Hyggesfritt skogsbruk kan vara en lösning i områden med markhäckande berguvar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande berguv är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. Enskilda branter som är attraktiva för klättrare bör beläggas med tillträdesförbud för att förhindra störning. I områden med mycket rörligt friluftsliv kan det finnas skäl att belägga området kring boplatsen med tillträdesförbud. Ett fågelskyddsområde med lämpliga föreskrifter kan inrättas av Länsstyrelsen.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som till exempel berg- och rasbranter (SKSFS 7:17, 7:21).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog med mera (SKSFS 7:17).

Övrigt

Populationsstorlek: 470 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 135 procent, 2001–2012: minskning 35 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Bland rovfåglar är bivråk mycket avvikande eftersom den föder upp sina ungar på larver och puppor av sociala getingar. Ungarna är mycket utsatta för predation av mård och duvhök, vilket troligen förklarar bonas undanskymda placering i täta granar och lövträd med tidig lövsprickning. Flyttfågel.

Ekologiska krav

I södra Sverige är den optimala miljön för bivråk ett småbrutet blandskogslandskap i närheten av vattendrag och sjöar. Förekomst av äldre lövskog i anslutning till fuktskog, kärr och andra våtmarker är fördelaktigt under försommaren, då de gamla fåglarna till stor del livnär sig på småfågelungar och grodor. Andelen barrskogshäckningar ökar längre norrut, men bindningen till högproduktiva marker består. Aktivitetsområdet är mycket stort, särskilt under slutet av häckningen då de gamla fåglarna kan röra sig över tiotusentals hektar.

Boet är mycket svårfunnet och placeras högt i en gran eller ett lövträd (oftast al eller björk). Ibland utnyttjas övergivna duvhöks- eller ormvråksbon. Under perioden fram till att äggen kläcks i slutet av juni eller början av juli livnär sig de gamla fåglarna till stor del på fåglar. Under denna period håller sig de gamla fåglarna inom ett begränsat område i närheten av boplatsen. Ungarna föds upp nästan uteslutande på larver och puppor av sociala getingarter. Tropikflyttare som anländer i maj och flyttar i augusti–september. Häckningen sker sent på året och är utdragen långt in på eftersommaren. Ungarna lämnar som regel inte boets närområde förrän i månadsskiftet augusti−september.

Utbredning och regionala skillnader

Bivråken häckar över större delen av Sverige men saknas på Gotland. De tätaste förekomsterna finns i de östra delarna av Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten. I de västra delarna av Norrlands skogsland avtar tätheten och häckningar är mycket ovanliga när man närmar sig fjällen.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Boplatsen kan ligga i olika typer av skogsbestånd som oftast inte har andra större naturvärden.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Bivråkens födoval och stora aktivitetsområde gör att arten är beroende av landskapsutvecklingen över stora områden. Arten missgynnas av avverkning i sumpskogar och i anslutning till sjöstränder, samt av omföring av lövträdsrika marker till barrskog. Omföring av gles och varierad skog till täta produktionsbestånd missgynnar arten genom minskad tillgång på föda (getingar).

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Eftersom boplatserna är mycket svårfunna är det svårt att veta var arten häckar. Av detta skäl är det särskilt viktigt att iaktta god miljöhänsyn i samtliga för bivråken särskilt viktiga miljöer, oavsett kännedom om häckning.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 300 meter från aktiva bon under perioden 10 maj–31 augusti.
• Lämna en skyddszon kring alla boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Som tumregel ska skyddszonen ska vara så bred att boet inte syns väl från öppen mark.
• Om möjligt utformas föryngringsavverkningar så att boet ligger kvar mot orörd skog.
• Lämna funktionella kantzoner av gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Plantera inte igen inägor, skogslyckor eller andra öppna eller halvöppna ytor i eller intill skogsmark.
• Gynna lövträd vid skogsbruksåtgärder som röjning, gallring och avverkning.
• Återställ dikade sumpskogar (genom att dämma eller täppa igen diken).

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Gör avsättningar av ogallrade gran- eller lövskogspartier på fuktig till blöt mark.

Skogsvårdslagstiftningen

• Bivråk bör anses störningskänslig till 31 augusti i hela landet (SKSFS 7:19).
• Ta inte bort äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera. (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
  
  

Övrigt

Populationsstorlek: 6600 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 55 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Nyinvandrad art under senare delen av 1900-talet, med första konstaterade häckningen 1990, nu sällsynt häckfågel i södra Sverige. Ökningen hänger troligen främst ihop med klimatförändringarna. Det är oklart om populationen är självbärande eller beroende på inflyttning från kontinenten. Förekomsten i Sverige begränsas inte av tillgången på lämpliga häckningsmiljöer. Hittills har de flesta häckningsplatser varit kortvariga. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Arten häckar företrädelsevis i löv- och blandskog, med rik förekomst av löv och någon eller några högvuxna granar. Den kan också acceptera äldre eller yngre gran- eller tallskog med tät undervegetation. Det viktigaste verkar vara att strukturen på grenar och krona ger ett tillräckligt skydd för födosök och häckning. Reviren är små, i storleksordningen 1 hektar.

Utbredning och regionala skillnader

De allra flesta häckningar och revirhållande individer noteras i Skåne och Halland, men häckningar har sällsynt noterats även i Blekinge, Småland och Västergötland. Arten är på spridning norrut.

Indikator på skyddsvärd skog

Brandkronad kungsfågel saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Brandkronad kungsfågel är på expansion i nordvästra Europa och i dagsläget finns inga storskaliga hot mot arten.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Behåll inslag av enstaka stora granar i lövskogsmiljöer och blandskogsmiljöer i områden där det förekommer brandkronad kungsfågel.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk är positivt för brandkronad kungsfågel eftersom den då kan finnas kvar i beståndet.
• Gynna förekomsten av löv i barrskogsmiljöer.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande brandkronad kungsfågel är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Spara äldre lövträd, träd och buskar som hassel, lind, lönn och alm, bärande träd med mera. (SKSFS 7:8).
• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera. (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 100 par

Populationsutveckling: Etablering som häckfågel under senare delen av 1900-talet och därefter kraftig ökning, möjligtvis något avstannande under senare år.

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Brun glada är en mycket sällsynt häckfågel i Sverige. Arten är vanlig på kontinenten, men lever i Sverige på marginalen av sitt utbredningsområde. Sedan tidigt 1900-tal har brun glada periodvis häckat med något eller några par i Sverige, och under 2000-talet har arten etablerat en fast stam. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckar i skogs- och odlingslandskap, både i större skogsområden och små dungar. Boet läggs ofta högt i ett träd, i södra Sverige oftast i ett lövträd, i norr vanligen i en tall eller gran. Det är troligt att den föredrar träd som ligger skyddat samtidigt som det är tillgängligt för inflygning, vid en glänta eller nära skogsbrynet. Samma bo kan användas flera år i rad, men den har normalt även ett eller flera alternativa bon. Andra arters bon (ormvråk, bivråk, korp eller kråka) kan användas som stomme vid bobyggnad. Födan hämtas huvudsakligen från jordbruksmark, längs stränder, utmed vägar (trafikdödade djur) och på avskrädesplatser, ofta på långt avstånd från boet.

Utbredning och regionala skillnader

Häckar med enstaka par i södra Sverige samt i norra Norrland, särskilt i landskapet Norrbotten. Antalet häckande par är mycket litet.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Missgynnas av skogliga åtgärder som lämnar boet allt för exponerat, främst genom för smala skyddszoner och för omfattande gallring.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Kännedom om häckningslokaler för brun glada bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 300 meter från boet under perioden 1 april–31 juli.
• Lämna en tillräckligt bred skyddszon kring boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Bredden beror på platsen, men som tumregel ska den ska vara så bred att boplatsen inte är väsentligt mer exponerad för insyn än tidigare.
• Spara samtliga träd med större risbon, även sådana där boet ser obebott ut.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från boplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara större träd som har förutsättningar att fungera som framtida boträd, till exempel träd som delar sig i toppen och träd med grova grenklykor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande brun glada är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre träd vid ägogränser, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd, lind, lönn, ask och alm, med mera (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och öar, örtrika bestånd på kalkrika marker, brynmiljöer samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot boträd (rovfågelsbon) (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 15 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning från enstaka till ca 15 par. 2001–2012: ökning 50 procent

Rödlistestatus 2015: Starkt hotad (EN)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Häckfågel i hela Sverige i öppna miljöer, främst på jordbruksmark men även i andra liknande miljöer. En betydande andel av Sveriges buskskvättor finns numera på hyggen och troligen har denna andel ökat i takt med att arten minskat på jordbruksmark. I stort sett gynnas buskskvättan av nuvarande skogsbruksmetoder med trakthyggesbruk. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Buskskvättan häckar i olika öppna och trädfattiga miljöer, som hyggen, glest bevuxna myrar och i jordbrukslandskapet (oftast på betesmarker, sankängar, vid dikesrenar och liknande).

I skogsmark finns den enbart på hyggen som är relativt stora (i storleksordningen >5 hektar), om de inte ligger i anslutning till annan lämplig öppen mark. Den förekommer ytterst sällan på hyggen med täta fröträdsställningar. Arten föredrar ett medelhögt, varierat fältskikt med inslag av enstaka buskar, rotvältor och torrakor. God tillgång på låga utkiksposter för sång och födosök är mycket viktigt. Den försvinner när busk- och trädskiktet blivit för tätt och högvuxet, på hyggen oftast när föryngringen har blivit 2 meter hög.

Hyggeshäckande buskskvättor förekommer ofta i kanter mot myrar eller fuktstråk på hyggen, förmodligen för att där finns ett lämpligt fält- och buskskikt. Den accepterar dock även torrare platser om vegetationen i övrigt är den rätta. Boet läggs på marken i tät gräsvegetation. Förutom vegetation som ger skydd och utsiktsplatser vill den ha lämpliga födosöksområden i form av mer lågvuxna eller kala partier.

Utbredning och regionala skillnader

Buskskvätta är utbredd över hela landet inklusive fjällen.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. I skogsmark förekommer buskskvättan enbart på hyggen.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Buskskvättan är en öppenmarksart som i skogen är helt begränsad till hyggen och andra stora öppna områden, där den normalt uppträder under en begränsad period innan skogen vuxit sig tät.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska kunna finnas på skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt när man lämnar rikligt med buskar samt enstaka torrträd och undertryckta träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara ett visst inslag av undertryckta träd och buskar vid slutavverkning.
• Lämna en kantzon med buskar och träd mot åkermark vid avverkning eller andra skogsbruksåtgärder.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Undvik förröjning inför slutavverkning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande buskskvätta är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, med mera (SKSFS 7:8).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark, oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 250 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 43 procent, 2001–2012: minskning 23 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Sparsamt förekommande häckfågel från norra Värmland, Dalarna, Hälsingland och norrut. Talrikare i kargare områden, på berg, i höghöjdsskogar och områden med öppen, trädfattig myrmark. Förekommer ofta i områden med stora kalhyggen och arten gynnades förmodligen av de stora norrländska hyggena på 1960- och 1970-talen där mycket björksly tilläts komma upp. En stor andel finns i fjälltrakterna. Dalripan har minskat i de södra och östra delarna av utbredningsområdet sedan slutet av 1900- talet. Stannfågel.

Ekologiska krav

Dalripan föredrar öppna till halvöppna områden med rik förekomst av buskar (främst viden och dvärgbjörk), ungskog av björk och liknande växtlighet som ger en kombination av skydd och föda. Den förekommer i flera olika miljöer som uppfyller dessa krav: fjällbjörkskog, stora videområden, myrområden med inslag av rismossar, större hyggen, karg och öppen skogsmark med hällmarker samt kala skärgårdsöar.

Dalripan undviker tät skog och i det brukade skogslandskapet utnyttjar den därför främst hyggen och tidiga ungskogsfaser. Den gynnas av rikt uppslag av björksly på hyggena, och utnyttjar gärna älgbetade, buskiga björkar. Födan utgörs av knoppar, särskilt av björk och dvärgbjörk. Kycklingarna äter i stor utsträckning insekter, och efter kläckningen vistas kullarna ofta i myrkanter och andra insektsrika miljöer.

Utbredning och regionala skillnader

Tyngdpunkten i utbredningen ligger i fjälltrakterna och den övre delen av skogslandet. Dalripan förekommer genom skogslandet ner till Bottniska viken och söderut till nordligaste Värmland, Dalarna och Hälsingland. Bestånden är dock betydligt svagare och minskande i de östra och södra delarna av utbredningsområdet, inte minst i kustnära områden och i skärgårdarna.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av dalripa är ingen indikator på skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Dalripan missgynnas när glesa naturskogar ersätts med täta produktionsskogar, och när tidigare öppna marker växer igen.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara björk och vide i kantzoner på hyggen och mot myrmark.
• Spara rikligt med björk vid alla skogsbruksåtgärder, särskilt låga björkar.
• Lämna funktionella kantzoner av lövträd mot sumpskogar och myrar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Håll gärna övergivna åkermarker (till exempel gamla myrodlingar) halvöppna genom att avverka igenväxning av gran.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande dalripa är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 190 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent (fluktuerar), 2001–2012: minskning 64 procent (fluktuerar)

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: nej

Sparsam häckfågel i främst barr- eller blandskog över hela landet, men förekommer även i lövskog. Uppträder oftast i skogsdominerade landskap, men häckar ibland i större dungar omgivna av i huvudsak öppen mark. Den jagar helst inne i äldre skog och missgynnas av stora hyggen och täta planteringar.

Ekologiska krav

Starkt bunden till skogsmark, såväl för häckning som födosök. Barrskog eller lövskog spelar mindre roll. Den förekommer oftast i större skogsområden, men kan ibland häcka även i dungar i områden dominerade av öppen mark. De gamla fåglarna är i huvudsak stationära i sina revir.

Boet läggs inne i tät, oftast äldre, slutavverkningsmogen skog. Kantzoner mot öppen mark undviks och duvhöken är därför känsligare för slutavverkning än flera andra rovfåglar. Boträdet måste vara grovgrenigt och är oftast en äldre gran eller tall, i sydligaste Sverige är bok vanligt. Samma bo kan användas flera år i rad, men likt andra rovfåglar har den normalt ett eller flera alternativa bon.

Födan består av medelstora och stora fåglar (skogsfågel, duvor, trastar och
kråkfåglar) samt under vintern ekorre. Den föredrar att jaga i större områden med äldre skog framför små eller yngre bestånd. Under häckningstid sker jakten huvudsakligen inne i skog och i kantzoner mellan skog och öppen mark, där bytet kan överraskas. Jagar mindre ofta på öppen mark som hyggen. Reviren kan vara flera tusen hektar stora, men i områden med god bytestäthet är de ibland betydligt mindre.

Utbredning och regionala skillnader

Arten häckar relativt jämnt spridd över landet, mera sällsynt längst i norr.
Indikator på skyddsvärd skog Saknar generellt sett signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Arten häckar emellertid ofta i gammelskog, och det finns därför skäl att utvärdera rapporter om häckning mera i detalj.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Duvhöken är beroende av insynsskyddade boplatser. Friställande av boträd eller avverkning så att boplatsen är exponerad mot öppen mark, medför att platsen överges.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Det centrala är att boplatsen (bon som används och alternativbon) bevaras tillsammans med tillräckligt mycket omgivande skog.

Kännedom om häckningslokaler för duvhök bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 300 meter från aktiva bon under perioden 20 mars–20 augusti.
• Avverkningar bör utformas så att boet skyddas av omgivande skog.
• Lämna en skyddszon kring boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Som tumregel kan man säga att zonen ska vara så bred att boet inte syns från skogskanten.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid gallring och föryngringsavverkning, särskilt av äldre gran och lövträd. Koncentrera gärna hänsynen så att ytorna blir stora.
• Lämna funktionella kantzoner av gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från boplatser för duvhök.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk är positivt.
• Duvhöken accepterar konstgjorda bon om de placeras i rätt typ av skog.
• Lämna grövre tallar, granar och andra träd som har förutsättningar att utvecklas till framtida boträd.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande duvhök är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Arten häckar dock inte sällan i gammelskog och det kan därför finnas skäl att göra
naturvårdsavsättningar i äldre skog.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som exempelvis örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 7600 par

Populationsutveckling: 1980–2012: –, 2001–2012: minskning 35 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Dvärgsparv har invandrat från öster och de första häckningsfynden gjordes på 1950-talet. Förekommer sällsynt främst i de nordligaste delarna av landet.
Antalet häckande par varierar mellan olika år och troligen är den tillfällig på många platser. Förekomsten i Sverige är dåligt känd. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Dvärgsparven häckar i fuktig, gles blandskog med rikt inslag av dvärgbjörk- eller videsnår, ofta precis i övergången mellan skog och myrmark. Trädskiktet består i regel av senvuxen tall, gran, björk och gråal. Den kan också finnas i videbuskage utmed vattendrag, på igenväxande före detta slåtterängar och på myrar. I Finland förekommer häckning även på fuktiga, igenväxande hyggen och i björkskog med tät underväxt.

Revirstorleken är i allmänhet i storleksordningen 1−2 hektar. Ofta häckar flera par i närheten av varandra.

Utbredning och regionala skillnader

Dvärgsparven förekommer i Sverige på den västligaste kanten av sitt
utbredningsområde. Utbredningen är koncentrerad till skogslandet i norra Norrbotten och norra Lappland. Enstaka häckningar är påträffade söderut ner till Jämtland. Häckningar är dessutom konstaterade såväl på öar i Bottenviken som i fjälltrakterna där den är funnen i ren fjällbjörkskog. Mörkertalet är av allt att döma stort.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Generellt sett missgynnas dvärgsparven av åtgärder som förstör dess häckningsmiljöer. Det finns dock mycket stora arealer lämplig häckningsmiljö i form av sumpskogar, trädbevuxen myr och andra skogliga impediment. En stor del av häckningsfynden har gjorts i områden som inte utgörs av produktiv skogsmark.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Arten är mycket sällsynt som häckfågel i Sverige och större aktsamhet kan därför vara motiverat i områden med regelbunden förekomst eller konstaterade häckningar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning och andra skogliga åtgärder (inklusive plantering, markberedning, röjning) under perioden 1 juni–10 augusti inom områden med förekomst av dvärgsparv.
• I områden med häckningsplatser för dvärgsparv bör det lämnas 50−100 meter breda kantzoner orörda mot bäckar, sumpskogar, sjöar eller myrar, och minst ett par hektar sammanhängande medelålders eller äldre skog, om det ska finnas förutsättningar för arten att finnas kvar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken.
  Områdesskydd och frivilliga avsättningar Det är ingen brist på lämpliga miljöer för dvärgsparv, och häckande dvärgsparv är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, eller strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar och vattendrag oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Förhindra körskador som skadar torvmark vid sjöar eller vattendrag (SKSFS 7:28).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 160 par

Populationsutveckling: 1980–2012: okänt, 2001–2012: okänt

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Entita förekommer sparsamt i lövskogar, trädgårdar och parker. Arten har minskat starkt sedan 1970-talet, men beståndet har stabiliserat sig under
2000-talet. Den lägre populationsstorleken i nuvarande skogslandskap kan
troligen förklaras av en generellt minskande lövträdsandel i kombination med
allt mera enskiktade skogar. Stannfågel.

Ekologiska krav

Entitan är en utpräglad lövskogsfågel som påträffas i ädellövskogar, strandskogar, ekhagar, igenväxande hagmarker, lövdungar, parker och trädgårdar. Den föredrar flerskiktade, gärna högvuxna skogar med inslag av äldre träd och med ett välutvecklat buskskikt. Ek- och hasseldominerade skogar och dungar, samt alkärr med videsnår, hör till de miljöer som ofta utnyttjas. I sydligaste Sverige är bokskog en viktig miljö.

Reviren är relativt stora för en småfågel, i genomsnitt omkring 5 hektar men de kan vara upp till 20 hektar. Entitan är en utpräglad stannfågel och rör sig inte långt från kläckningsplatsen; ungfåglarna sprider sig sällan mer än 5 kilometer från födelseplatsen och etablerade fåglar lämnar därefter inte sitt revir. Arten är känslig för fragmentering och har svårt att etablera sig i isolerade skogsområden.

Entitan är hålhäckare, men kan inte själv hacka fram sitt hål utan är beroende av miljöer som erbjuder naturliga hål. Lämpliga håligheter kan uppstå vid grenbrott, rötskador med mera. Ingången ska vara trång och boträdet är vanligtvis levande. Den konkurrerar med andra mesar (särskilt blåmes) om boplatserna och får ofta hålla tillgodo med sämre håligheter.

Utbredning och regionala skillnader

Utbredningen omfattar Götaland och Svealand norrut till Dalälven med enstaka förekomster längs Dalälven upp till Siljan samt längs kusten i Gästrikland. Saknas på Gotland, i de större slättbygderna samt i en stor del av skärgårdarna.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten häckar ofta i skogar som är svagt eller inte alls påverkade av skogsbruk. Särskilt i Svealand ofta i skogar som har höga naturvärden och utgör skogliga värdekärnor eller utvecklingsmarker. Den förekommer emellertid också i unga lövskogar som inte har höga skogliga naturvärden.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av konventionellt skogsbruk genom minskad förekomst av risiga, flerskiktade skogar liksom av avverkning av lövträdsrika kantzoner. Entitans dåliga spridningsförmåga gör den känslig för fragmentering.
Entitan är konkurrenssvag gentemot andra mesar, särskilt mot blåmes. I områden med brist på lämpliga bohål drabbas arten ofta hårt.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Genom att satsa på löv och spara flerskiktade skogar i inägomarken får man ett ljusare landskap och gynnar såväl entita som många andra lövträdsberoende arter som till exempel stjärtmes och mindre hackspett.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna spridda lövträd som hänsynsträd, eller ännu hellre samlade i grupp som hänsynsytor.
• Spara ädellövträd, särskilt ek och bok, vid gallring och avverkning.
• Spara hålträd, döda och döende träd.
• Lämna funktionella kantzoner av lövträd mot bäckar, sjöar, kulturmarker och liknande. Gynna lövet i kantzonen genom att selektivt avverka gran.
• Spara buskar och lövträd vid förröjning inför gallring och slutavverkning.
• Gynna lövträd, björk, al, sälg, rönn och andra lövträd vid röjning och gallring.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Ta bort inväxande granar. Detta är särskilt lämpligt i anslutning till öppet kulturlandskap, i igenväxande hagmarker och dungar invid bebyggelse.
• Spara trädridåer och små dungar i jordbrukslandskapet. Dessa är viktiga mellanlandningsstationer i samband med ungfågelspridningen.
• Entitan utnyttjar gärna holkar. Sätt två holkar nära varandra (10−20 meter) för att en holk ska finnas kvar när det dominanta blåmesparet tagit en holk. Ingångshålets diameter bör vara 25−28 millimeter för att utestänga talgoxe och flugsnappare.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande entita är i allmänhet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga
avsättningar. Särskilt i den norra delen av utbredningsområdet förekommer arten emellertid ofta i skogar med hög biologisk mångfald, gör därför gärna avsättningar i flerskiktade, lövdominerade bestånd.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar
  (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 120 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Häckar i anslutning till sjöar och större vattendrag samt längs kusterna över
större delen av landet. Saknas som häckfågel endast i fjällkedjan. I vissa trakter är förekomsten begränsad på grund av tillgången på lämpliga boträd. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Fiskgjusen, vars föda består uteslutande av fisk, häckar i närheten av större sjöar (både näringsrika och näringsfattiga), vattendrag eller kuster. Boet placeras med utsikt över omgivningarna, oftast i toppen av äldre, plattkroniga tallar med tillräckligt grova grenar för att bära det stora risboet. I bland utnyttjar den andra trädslag, kraftledningsstolpar, höga skorstenar eller liknande.

Boet ligger ofta vid fiskesjöarna på öar eller uddar, men kan ibland ligga upp till 15 kilometer från fiskevattnen. Boträdet står oftast relativt öppet, nära stranden eller i hällmarksskog, på tallmyrar eller solitärt på hyggen. Särskilda sitt-träd behövs nära boträdet. Samma boplatser används oftast år från år under långa tider. Ett enskilt par kan ha flera bon som används omväxlande. Ibland övertas fiskgjusebon av havsörn.

Utbredning och regionala skillnader

Arten häckar med varierande täthet spridd över större delen av landet. Förekomsten i norra Sveriges inland är generellt svagare och den saknas i fjällkedjan. Särskilt starka populationer finns i områden med större sjöar, exempelvis södra Småland, Vänern, Mälardalen, Södermanland samt kring nedre Dalälven.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten är känslig för störning, särskilt under ruvningstiden. Känsligheten varierar dock mellan olika par. Störst problem uppstår när människor uppehåller sig längre stunder i boets direkta närhet under perioden 1 april–1 augusti.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Graden av störningskänslighet varierar mellan enskilda par och beror bland annat på hur terrängen ser ut. Arten är extra känslig för störning inom synhåll från boet.

Kännedom om häckningslokaler för fiskgjuse bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna sådana träd (särskilt plattkronade tallar) som har förutsättningar för att fungera som framtida boträd för rovfåglar som hänsynsträd vid avverkningar. Förlägg gärna sådana åtgärder så att framtida konflikter med skogsbruk eller andra intressen minimeras.
• Avstå från skogliga åtgärder, inklusive röjning och plantering, inom 500 meters avstånd från bebodda bon under perioden 1 april−31 augusti. Avståndet beror dock på topografi och boets placering.
• Lämna vid behov en skyddszon kring boplatser vid avverkning eller gallring. Boträdets placering styr behovet av skyddszon vilket måste bedömas från fall till fall, men skyddszonen bör vara tillräckligt bred för att behålla skydd mot insyn, erbjuda lämpliga sittplatser och förhindra att boträdet blåser ner.
• Avstå från skogsbruksåtgärder i hänsynskrävande miljöer, som på uddar eller öar med äldre skog eller hällmarkstallskog där det häckar fiskgjuse.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från boplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Gör naturvårdsavsättningar i äldre skog i lämpliga områden för fiskgjuse, till exempel på uddar och i hällmarksområden.
• Fiskgjusen accepterar gärna konstgjorda bon.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande fiskgjuse är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. I områden med mycket rörligt friluftsliv kan det finnas skäl att belägga området kring utsatta boplatser med tillträdesförbud. Ett fågelskyddsområde med lämpliga föreskrifter kan inrättas av Länsstyrelsen.

Skogsvårdslagstiftningen

• Spara äldre träd vid ägogränser, spara biologiskt värdefulla träd som till exempel boträd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strandskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot rovfågelsbon (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 4100 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 30 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Fjällvråken häckar i risbon i klippbranter eller i träd. Antalet häckande par
fluktuerar starkt mellan olika år beroende på variationer i tillgången på föda
och vissa år uteblir häckningar i det närmaste helt. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Fjällvråken finns framför allt i fjälltrakterna, och häckar särskilt i gränsen mellan fjällbjörkskog och kalfjäll. Den häckar också i varierande omfattning i skogslandet, främst i områden med gles, äldre barr- och blandskog i anslutning till lämpliga födosöksområden på myrar och hyggen.

Häckningen sker i ett risbo som vråkarna oftast bygger själva, men den kan också utnyttja flera andra arters bon, bland annat bon från korp, kungsörn och ormvråk. Häckar både i klippbranter och i träd, det vanligaste är att bona placeras i kraftigare tallar och granar. Vid höga populationstätheter kan vråkarna stundom bygga boet på stora stenblock eller till och med på en liten kulle på marken. Ofta har paret flera alternativa boplatser som det väljer mellan.

Äggläggning sker under maj och ungarna blir i regel flygfärdiga under andra halvan av juli. De är inte självständiga förrän i augusti. Födan består i stort sett uteslutande av smådäggdjur. Häckning uteblir i stor omfattning under dåliga gnagarår.

Utbredning och regionala skillnader

Förekommer normalt sparsamt till sällsynt, främst i fjälltrakterna men även i övriga delar av Norrland söderut till mellersta Dalarna. Under goda gnagarår häckar arten i stort antal spritt över skogslandet i Norrland och norra Svealand.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Störning under häckningstid.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Kännedom om häckningslokaler för fjällvråk bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 300 meter från boet under perioden 15 april–31 juli.
• Lämna en skyddszon kring boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Bredden beror på platsen, men som tumregel ska den ska vara så bred att boplatsen inte är väsentligt mer exponerad för insyn än tidigare (gäller inte bon i klippbranter).
• Om möjligt utformas föryngringsavverkningar så att boet ligger kvar mot orörd skog.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från boplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara träd (särskilt tallar) som har förutsättningar att bli framtida boträd för rovfåglar i ostörda lägen samt några sitt-träd som hänsynsträd vid gallring och avverkning.
• Fjällvråken accepterar gärna konstgjorda bon.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande fjällvråk är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som rovfågelsbon med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: Fluktuerande, medel cirka 3000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent (fluktuerande), 2001–2012: stabil (fluktuerande)

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Gråspetten förekommer i olika skogsmiljöer från Norrbotten söderut till Bergslagen och norra Dalsland, med tyngdpunkten i södra och mellersta Norrland. Arten har sedan 1980-talet återgått till en högre beståndsnivå efter en rejäl svacka under mitten av 1900-talet, vilket också inneburit en viss expansion söderut. Hittas i mosaikartade landskap med inslag av hällmarker, bergssluttningar och öppen mark. Den är besökare på fågelmatningarnas talgbollar vintertid, men lever undanskymt under häckningstid. Stannfågel.

Ekologiska krav

Gråspetten föredrar mosaikartade områden med glesa, lövträdsrika blandskogsbestånd, hällmarker, bergssluttningar, hyggen och andra ljusöppna, solexponerade områden. Ett stort inslag av grova lövträd och död lövved är positivt.

Häckningsreviret är stort, cirka 50–100 hektar. Under vintern kan gråspettarna röra sig över betydligt större områden, uppemot 2000–5000 hektar.

Under sommarhalvåret är den viktigaste födan myror, andra marklevande insekter och spindlar som tas på marken på hyggen och i unga plantskogar. Arten utnyttjar ofta nyupptagna hyggen med kvarlämnade grova aspar. Under andra delar av året, särskilt när marken är snötäckt, är gråspetten mer beroende av äldre skog och döda träd. Näringssöket riktar sig då främst efter smådjur som finns i eller under barken. Den äter också rönnbär. Vintertid besöker den i stor utsträckning fågelmatningar, där talg är favoritfödan.

Arten är beroende av lämpliga boträd, främst grov asp men också björk och gråal. Boträdet ligger vanligtvis i anslutning till öppna miljöer, till exempel på nyupptagna hyggen eller i gles skog. Asprika hyggen överges efterhand som ungskogen växer sig allt högre.

Utbredning och regionala skillnader

Gråspettens huvudutbredning finns i södra Norrlands kustlandskap, i Värmland, Dalarna och Västerbotten. Spridda förekomster finns även i lämpliga miljöer i övriga delar av Svealand. En mindre stam finns sedan början av 1980-talet i norra Dalsland. I övrigt uppträder arten endast tillfälligt i Götaland. Trenden verkar i dagsläget vikande i sydvästra delen av artens utbredningsområde.

Indikator på skyddsvärd skog

Gråspetten finns oftast i landskap med mer eller mindre rik förekomst av äldre asp och arten är en bra indikator för lövrika områden på landskapsnivå. Häckning kan däremot ske på hyggen och i andra triviala miljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Gråspett försvinner när gles, flerskiktad, lövrik skog med hög andel döda och döende träd ersätts av täta, barrdominerade likåldriga bestånd. Arten missgynnas av skogliga åtgärder som minskar mängden död ved, som till exempel bortrensning av vindfällen, avverkning i sumpskogsmiljöer och på brandfält.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Planera skogliga åtgärder så att det i största möjliga mån sparas mosaikartade områden med glesa löv- och lövträdsrika bestånd på landskapsnivå.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning och andra skogliga åtgärder (markberedning, röjning, gallring) inom 100 meter från boplatser under perioden 20 april–31 juli.
• Spara grövre aspar, sälgar och rönnar samt en del övrigt löv, gärna i grupp vid alla skogsbruksåtgärder. Lämna också yngre aspar för att låta dessa växa in i den nya skogsgenerationen.
• Spara försvagade, döende och döda träd enstaka eller i grupper.
• Skapa gärna högstubbar av såväl barr som lövträd, särskilt i kanterna av hygget.
• Undvik stubbrytning i miljöer med gråspett.
• Undvik att förstöra myrstackar vid avverkning och markberedning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Skapa stående död ved, till exempel genom ringbarkning.
• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande gråspett kan i vissa fall vara i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

• Gör i första hand avsättningar i områden med dokumenterad permanent förekomst.
• Gör avsättningar i äldre bestånd med stark lövinblandning, gärna på sydvända sluttningar eller mot berg.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd, bärande träd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning, andra skogsvårdsåtgärder och gödsling får inte ske på skogliga impediment som är >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Avstå från skogsbruk på hänsynskrävande miljöer, för gråspett är t.ex. strand- och sumpskogar, äldre skog på uddar och öar, raviner, berg- och rasbranter, hällmarksskog, yngre brandfält och brynmiljöer viktiga (SKSFS 7:17).
• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 1900 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 100 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Gröngöling förekommer lokalt tämligen allmänt i södra och mellersta Sveriges
kulturbygder, men finns även i viss omfattning i större barrskogsområden. Arten var av allt att döma vanligare under 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, vilket troligen kan förklaras av dåtidens glesare skogar skapade bland annat genom skogsbete. Stannfågel.

Ekologiska krav

Gröngöling föredrar mosaikartade, halvöppna kulturlandskap där betesmarker och åkrar växlar med lövdungar, alléer och trädklädda naturbetesmarker. Gröngöling är något av en karaktärsart i områden med ekhagar. Arten häckar även i parker, kyrkogårdar och större trädgårdar om där finns trädbärande miljöer med gamla lövträd. Den föredrar glesa skogar och undviker normalt större skogsområden om det inte finns ett stort inslag av lövträd i kombination med insprängda öppna områden.

Häckar ibland i påfallande öppna landskap förutsatt att det finns dungar, alléer eller dylikt i tillräckligt stor omfattning i närområdet. Boet hackas ut i grova eller senvuxna lövträd, oftast i asp men också i björk och al. Eftersom näbben är ganska svag behöver den svampangripna träd för att underlätta utmejslingen av bohålet.

Gröngöling födosöker i stor utsträckning på marken. Arten är specialist på myror, främst stacklevande arter, och den föredrar därför öppna, solexponerade områden. Under vinterhalvåret gör den ofta hål i myrstackar för att komma åt vuxna myror och puppor. Sommartid utnyttjar ett par i genomsnitt 100 hektar, men arealen varierar starkt (30–300 hektar).

Utbredning och regionala skillnader

Gröngöling är en förhållandevis allmän häckfågel i södra Sverige upp till södra
Värmland, Västmanland, sydöstra Dalarna och Gästrikland. Den förekommer även i en bred zon längs Norrlandskusten upp till södra Ångermanland, men är där betydligt ovanligare. Saknas på Gotland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning och igenplantering av hagmarker i kombination med en generellt sett allt tätare skog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Överföring av lövrik och lövdominerad skog till barrskog bör undvikas.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning och andra skogliga åtgärder (markberedning, röjning, gallring) inom 100 meter från boplatser under perioden 20 mars–31 juli.
• Spara grova aspar och björkar som har förutsättningar att utnyttjas som boträd. Ställ gärna hänsynsträden i grupp för att motverka att de blåser ner. Träden bör sparas även vid kommande skogsbruksåtgärder. Spara försvagade, döende och döda träd enstaka eller i grupper.
• Spara försvagade, döende och döda träd enstaka eller i grupper.
• Gynna asp och andra lövträd vid röjning och gallring.
• Undvik att förstöra myrstackar vid avverkning och markberedning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Håll ek- och björkhagar öppna genom att gallra bort inväxande gran och andra träd av igenväxningskaraktär. Extra värdefullt är om markerna kan hävdas genom bete.
• Gallra gärna fram enstaka aspar i täta aspkloner, med mål att få grov asp.
• Plantera inte igen inägor, skogslyckor eller andra öppna eller halvöppna marker i eller intill skogsmark.
• Plantera gärna lövträd efter avverkning i anslutning till inägomark, åtminstone som en kantzon mot betesmarker eller åkrar.
• Omför inte lövdominerad skog till barrdominerad skog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande gröngöling är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Arten
förekommer dock ofta i lövrika miljöer som kan hysa stora naturvärden. Gör därför gärna naturvårdsavsättningar i hagmarker och äldre bestånd, gärna intill öppen mark och med ett stort inslag av asp.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, yngre brandfält , äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 14 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 46 procent, 2001–2012: minskning 30 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Förekommer sällsynt och lokalt på några platser längs kusterna i Skåne samt
tillfälligt i övriga delar av södra Sverige. Gulhämpling är en allmän häckfågel på kontinenten, arten har spridit sig norrut över Europa under 1900-talet och häckat i Sverige sedan 1960-talet. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Gulhämplingen föredrar öppna, soliga miljöer. Där häckning skett regelbundet i Sverige har miljön främst varit gles, högvuxen strandtallskog, kulturmiljöer med fruktodlingar, lövskog och planterade barrträd samt parker i stadsmiljö. Ofta förekommer den bland, eller i nära anslutning till bebyggelse. I Sverige förekommer den normalt inte i områden som används för skogsproduktion.
I nära anslutning till häckningsplatsen behöver gulhämplingen kortväxta, ogräsrika marker där den kan hämta föda, huvudsakligen frön.

Boet byggs relativt högt i ett träd, som regel ute på en gren. Arten kan lägga två kullar om året.

Utbredning och regionala skillnader

Förekomsten är i första hand koncentrerad till östra och södra Skåne. Enstaka häckningar har konstaterats även i andra landskap i södra Sverige, främst i östra Småland och på Öland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten förekommer sällan i ren skogsmark. Förekomster i strandtallskog hotas när skogen blir allt för tät och öppen sand ersätts av täta mossmattor.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Arten är emellertid mycket sällsynt som häckfågel i Sverige och det finns därför goda skäl att ta extra hänsyn vid de fåtaliga häckningsplatserna. Särskilt viktigt är aktsamhet vad gäller trädfällning och andra större ingrepp. Det kan vara lämpligt att göra ett fältbesök tillsammans personal från Skogsstyrelsen och någon erfaren ornitolog för att i detalj diskutera hänsyn och lämpligt skydd innan skogliga åtgärder genomförs i anslutning till regelbundet utnyttjade häckningsplatser.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning och trädfällning inom områden med förekomst av gulhämpling under häckningstid (15 april–31 augusti).
• Föryngringsavverkning i större delar av reviret kan innebära att det överges. Utforma avverkningar så att de skapar små öppna ytor i skogen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Var rädd om trädmiljöer utanför egentlig skogsmark, särskilt alléer, parker och trädrader längs fältgränser och utmed stenmurar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande gulhämpling är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 40 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Gulsparv förekommer spritt i områden med variationsrikt jordbrukslandskap, på hyggen och i glesa ungskogar i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten. I takt med att den har minskat starkt i jordbrukslandskapet sedan 1970-talet har förekomsterna i skogsmark ökat i betydelse. Under vintern hittar man arten huvudsakligen på jordbruksmark och i anslutning till bebyggelse. Delvis flyttfågel.

Ekologiska krav

Gulsparven häckar i öppna miljöer med inslag av träd och buskar, i jordbrukslandskapet på hyggen, i kraftledningsgator och andra öppna eller halvöppna områden. Den undviker hyggen med kvarlämnade fröträd, och har högre tätheter på stora hyggen. Gulsparven föredrar torr mark och undviker därför myrkanter och liknande fuktiga miljöer. Den finns kvar i skogsplanteringar tills träden blivit så stora att de täcker merparten av marken.

Viktigast är kombinationen av öppen mark med bara fläckar, låg vegetation för födosök och förekomst av täta buskage för skydd. Tätheten på hyggen är störst i närheten av odlingsmarker, där hyggeshäckande gulsparvar ofta hämtar en stor del av födan.

Reviren är små, ofta i storleksordningen något eller några hektar. Det är vanligt att flera par häckar i nära anslutning till varandra. Boet läggs på marken eller lågt i en buske.

Utbredning och regionala skillnader

Gulsparvens utbredning omfattar hela landet med undantag av fjällen. I fjällbjörkskog häckar den i allmänhet endast i anslutning till bebyggelse. Tätheterna är högre i södra och mellersta Sverige och i de östra delarna av Norrland, och betydligt lägre i Norrlands inland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Gulsparven missgynnas när bryn och kantzoner mot öppen mark försvinner. För hyggeshäckande gulsparvar är det negativt när senväxta träd och täta buskage helt saknas på hyggen.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska kunna finnas på skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt när man lämnar rikligt med buskar samt enstaka torrträd och undertryckta träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara ett visst inslag av undertryckta träd och buskar vid slutavverkning.
• Lämna en kantzon med buskar och träd mot åkermark vid avverkning eller andra skogsbruksåtgärder.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara buskar samt unga och undertryckta barrträd vid förröjning inför slutavverkning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande gulsparv är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser, myrstackar, med mera (SKSFS 7:8).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 630 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 59 procent, 2001–2012: minskning 31 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Göktyta häckar såväl i gles skog som i trädrika kulturlandskap. Artens tidigare starka minskning har avstannat och arten har ökat under senare tid. Förekomsten av lämpliga bohål tillsammans med tillgång på föda i form av myror på glesa gräsmarker är troligen avgörande. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Göktytan är en sparsamt förekommande häckfågel i gles löv- och blandskog med gläntor, kantzoner och nyupptagna hyggen. Arten föredrar områden med kvarlämnade döda träd, stubbar, torrakor och hänsynsträd. Den finns också i större trädgårdar och parker. Särskilt finner man arten i mellan- och skogsbygdernas kulturlandskap där blandningen av hagmarker och glesa skogar utgör optimala häckningsbiotoper. Arten är beroende av torr och öppen mark där den kan finna sin viktigaste föda, marklevande myror. Den utnyttjar ofta naturbetesmarker eller relativt nyupptagna hyggen.

Boet läggs i naturliga håligheter eller i gamla hackspettbon i döda eller levande lövträd. Boplatsen kan vara i ett ensamt kvarlämnat träd eller inne i en skog. Häckningsreviret är ofta litet (något eller några få hektar) men de vuxna fåglarna kan födosöka upp till 1 kilometer från boet.

Utbredning och regionala skillnader

Göktytan är en sparsam häckfågel stora delar av landet. Förekomsten är glesare längst i söder samt i norra Sveriges inland och arten saknas längst i norr. Den är vanligast i områden med brutna landskap där det finns gott om lämpliga miljöer för häckning och födosök.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas när gles, variationsrik skog omförs till täta produktionsbestånd samt när extensivt utnyttjade ängs- och betesmarker i skogsdominerade bygder planteras igen.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning och andra skogliga åtgärder (markberedning, röjning, gallring) inom 100 meter från boplatser under perioden 1 maj−20 augusti.
• Lämna alltid äldre lövträd med naturliga håligheter.
• Lämna hänsynträd vid avverkning, särskilt lövträd som asp, björk och rönn.
• Skapa gärna högstubbar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Håll ek- och björkhagar öppna genom att gallra bort inväxande gran och andra träd av igenväxningskaraktär. Extra värdefullt är om markerna kan hävdas genom bete.
• Var rädd om myrstackar vid avverkning och markberedning.
• Plantera inte igen inägor, skogslyckor eller andra öppna eller halvöppna ytor i eller intill skogsmark.
• Göktyta utnyttjar gärna holkar. Sätt upp djupa holkar (350−400 millimeter under öppningen) till hälften fyllda med sågspån och med en öppning på 32−38 millimeter. Holkarna ska vara täta utan springor. Placera gärna flera holkar nära varandra så att det finns lediga holkar när göktytan anländer.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande göktyta är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, yngre brandfält, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 25 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 52 procent, 2001–2012: ökning 49 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Halsbandsflugsnappare ersätter till stor del svartvit flugsnappare på Gotland och norra Öland. Tidigare var den mest känd från lövängar, där det finns god tillgång på naturliga boplatser, men sedan tillgången på holkar har ökat har den spridit sig till andra miljöer. Den svenska populationen är en utpost av en mer sammanhängande utbredning i östra Europa. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Halsbandsflugsnapparen förknippas i Sverige i stor utsträckning med lövängar (särskilt de gotländska ängena) och andra halvöppna lövträdsmiljöer med glest trädskikt av till exempel ask, ek och andra ädellövträd. Den finns numera i ökande grad även i trädgårdar och parker, i täta lövskogar och även sparsamt i ren tallskog. Den viktigaste faktorn för halsbandsflugsnappare är förekomst av lämpliga boplatser. Arten är hålhäckare och häckar i samma typ av håligheter som svartvit flugsnappare och mesar som talgoxe och blåmes. Den utnyttjar såväl naturliga hål i levande eller delvis döda lövträd som småfågelholkar. Halsbandsflugsnapparen är konkurrenskraftig mot svartvit flugsnappare och mesar.

Utbredning och regionala skillnader

Halsbandsflugsnappare har sedan länge en stark förekomst på Gotland. Sedan mitten av 1900-talet har arten expanderat på Öland, främst på den norra delen. På fastlandet är endast tillfälliga häckningar kända.

Indikator på skyddsvärd skog

Halsbandsflugsnapparen är i allmänhet inte en indikator för skyddsvärd skog. Rika förekomster i områden där det saknas holkar indikerar skog med god tillgång på naturliga bohål.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas när lövängar och äldre lövskog omförs till produktionsbestånd, inte minst genom minskad tillgång på lämpliga bohål.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inkl. plantering, markberedning, röjning) under perioden 10 maj–20 juli inom revir med halsbandsflugsnappare.
• Spara alla hålträd vid gallring och föryngringsavverkning. Det gäller också grövre lövträd som ek, ask eller alm, särskilt om de har förutsättningar att få naturliga håligheter (dålig kondition, döda grenar eller liknande).
• Skogsbruk i igenväxande lövängar och liknande miljöer bör inte förekomma. Alla skogliga åtgärder i sådana miljöer bör inriktas på naturvård.
• Spara hänsynsträd av lövträd (helst ädellövträd), spridda eller i grupp.
• Håll borta gran från genom selektiv avverkning.
• Plantera inte gran på tidigare lövdominerade marker.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Arten gynnas starkt av att man sätter upp småfågelholkar.
• Avveckla gran och satsa på ädla lövträd i områden tidigare bevuxna med ädellövskog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande halsbandsflugsnappare är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Arten gynnas dock av naturvårdsavsättningar i gamla lövängar och andra rika lövskogsmarker.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 5800 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 25 procent, 2001–2012: ökning 15 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Häckar i stora risbon i grova äldre träd, i skärgårdarna, i närheten av fisk- och fågelrika kuster, sjöar och vattendrag. Dagens havsörnsstam uppgår till nära 600 par fördelat på tre delområden: Östersjökusten, Syd- och Mellansveriges insjölandskap och norra Lappland. En återetablering i gamla revir i inlandet och på Västkusten pågår.

Ekologiska krav

Havsörnen häckar i anslutning till skärgårdar, kuster, sjöar och vattendrag, ofta på öar men ibland även ganska långt från vatten. Boet byggs nästan uteslutande i träd, oftast tallar. Häckar sällsynt på klipphyllor eller direkt på marken. Boet placeras oftast i trädets övre del och kan bli mycket stort, vilket ställer stora krav på boträdet. Trädet måste ha en stark, bärande krona med lämpliga grova grenar, vilket utvecklas först när trädet har uppnått en hög ålder. Hos tall tar detta normalt minst 100 år. De flesta boträden är över 150 år och kan användas under lång tid. Ofta har ett havsörnspar flera olika bon som kan användas omväxlande.

Arten är känslig för störningar i boets närhet, speciellt under häckningens inledande del. Boet ligger därför oftast skyddat från direkt insyn och oftast på avstånd från vägar, stigar, bebyggelse och liknande. Trädet får heller inte stå så invuxet i täta bestånd att föräldrafåglarnas inflygning hindras. Detta kan vara orsaken till att många havsörnsbon ligger i kantzoner mot bergimpediment, hyggen och små stormluckor. Häckningen inleds redan i januari i södra Sverige, i Norrbottens och Västerbottens län februari/mars. Ungarna blir oftast flygga i mitten av juli eller augusti (Lappland).

Utbredning och regionala skillnader

Havsörnen häckar spridd i stora delar av Götaland och Svealand, längs Norrlandskusten samt i norra Lappland. Den har ännu inte etablerat någon fast stam utmed Västkusten, och saknas eller är mycket sparsam i södra Lappland, Jämtland, Härjedalen och norra Svealand.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Havsörnen är störningskänslig vid boet under häckningstid, särskilt under första halvåret. Lokalt kan tillgången på lämpliga boträd vara en begränsande faktor för etablering.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon).

Vid fynd av häckande havsörn ta kontakt med Skogsstyrelsen. Kännedom om häckningslokaler för havsörn bör i övrigt inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 500 meter från bebodda bon under perioden 1 januari-31 juli (1 februari-31 augusti i Norrbottens och Västerbottens län). Graden av störningskänslighet varierar mellan enskilda par och beror bland annat på hur terrängen ser ut. Havsörnen är extra känslig för störning inom synhåll från boet.
• Lämna en skyddszon kring alla havsörnsbon vid föryngringsavverkning. Boträdets placering styr behovet av skyddszon, och bredden måste bedömas från fall till fall. Skyddszonen ska vara tillräckligt bred för att skapa skydd mot insyn, erbjuda lämpliga sittplatser och förhindra att boträdet blåser ner.
• Undvik att avverka så att havsörnsbon hamnar inom direkt synhåll från områden med bebyggelse eller där mycket människor rör sig.
• Spara tallar som har förutsättningar att bli framtida boträd (äldre träd med början till platt krona och grova grenar nära toppen) samt några sitt-träd vid gallring och avverkning.
• Lämna hänsynsytor med grupper av äldre träd vid gallring och föryngringsavverkning, gärna i ostörda lägen på uddar eller öar.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från havsörnsbon.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Försiktig frihuggning kring lämpliga grova tallar som inte utnyttjas som boträd kan underlätta inflygning och göra det möjligt för havsörnar att bygga bo.
• Havsörnen kan acceptera konstgjorda bon om de placeras rätt.
• Undvik att gå fram till boet under 1 januari–31 augusti.
• Stäng om möjligt av skogsbilvägar i känsliga områden under häckningssäsongen.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande havsörn är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. Lokalt kan det finnas skäl att belägga området kring utsatta boplatser med tillträdesförbud. Ett fågelskyddsområde med lämpliga föreskrifter kan inrättas av Länsstyrelsen.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som rovfågelsbon med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Skydda bon av havsörn från störningar under perioden 1 januari-31 juli (1 februari-31 augusti i Norrbottens och Västerbottens län) (SKSFS 2013:2).

Övrigt

Populationsstorlek: 585 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 500 procent, 2001–2012: ökning 70 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Härfågel häckade mycket sällsynt i de sydöstra delarna av landet fram till slutet av 1900-talet, men har sedan dess bara häckat tillfälligt. Flest häckningar har hittats i Blekinge, på Öland och Gotland, men häckningsfynd finns i flera landskap upp till Västmanland. Arten är knuten till småskaliga jordbrukslandskap med god förekomst av skogsdungar och naturbetesmarker. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Härfågeln föredrar områden med småskaligt jordbrukslandskap med välhävdade ängs- och hagmarker, omväxlande med åkrar, skogsdungar och stenmurar. Boet placeras på låg höjd i håligheter, till exempel i en stenmur, byggnad eller ett naturligt trädhål, men arten kan också häcka i större hackspettshål (gröngöling) eller i holkar. Härfågeln söker föda i öppen terräng, den äter framför allt större insekter som den plockar på och i marken i partier med lågvuxen vegetation eller bar jord.

Utbredning och regionala skillnader

Härfågel är en regelbunden, men tillfällig gäst som numera häckar tillfälligt och mycket sällsynt.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Brist på småskaliga odlingslandskap med välhävdade ängs- och hagmarker omväxlande med lövskogsdungar, oftast ädellövskog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser. Vid fynd av häckande härfågel kontakta Skogsstyrelsen. Kännedom om häckningslokaler för härfågel bör i övrigt inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder. Störning från fotografer och annan naturintresserad allmänhet är ett reellt hot.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

Häckningar av härfågel är så ovanliga att man alltid ska kontakta naturvårdsexpertis på Skogsstyrelsen innan eventuell skoglig åtgärd utförs i närheten av häckning eller misstänkt häckning. Ett besök i fält behöver göras för att i detalj diskutera hänsyn och lämpligt skydd för det aktuella området.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Erfarenheter från kontinenten visar att härfågeln gärna accepterar särskilda holkar. Antalet lämpliga boplatser kan vara begränsande i många områden.
• Restaurering och skötsel av trädklädda hagmarker skapar förbättrade födosöksförhållanden. Särskilt i de fall markerna efteråt kan hävdas med bete.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande härfågel är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. Artens stora sällsynthet gör att det kan finnas skäl att belägga området kring härfågelhäckningar med tillträdesförbud (minst 400 m radie kring boet). Ett fågelskyddsområde med lämpliga föreskrifter kan inrättas av Länsstyrelsen.

Skogsvårdslagstiftningen

• Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon mot kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: -

Populationsutveckling: 1980–2012: häckade årligen 1986-2001, 2001–2012: tillfälliga häckningar

Rödlistestatus 2015: Nationellt utdöd (RE)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Hökuggla är nomadisk, det vill säga förflyttar sig till de områden där det för tillfället finns gott om föda. Under goda smågnagarår häckar arten i stor omfattning i Norrlandsskogarna, medan den året efter en smågnagarkrasch kan ha slagit sig ned i Finland eller i västra Ryssland. På motsvarande sätt kan hökugglor invadera Sverige beroende på omfattande födobrist längre österut.

Ekologiska krav

Hökugglan föredrar gles skogsmark i kanten av gnagarrika, öppna områden som myrar, hyggen, kraftledningsgator, brandfält och liknande. De häckar främst i håligheter i grövre träd och på murkna högstubbar, exempelvis sådana som lämnats kvar på och i anslutning till hyggen. Arten kan vara vanlig i fjällnära skogar under smågnagarår, i första hand i den övre barrskogen men också i ren fjällbjörkskog, om där finns tillgång till lämpliga häckningsplatser.

Boet läggs i en hålighet i ett träd, främst i gamla spillkråkehål. Andra tänkbara boplatser är grova murkna stammar med hål efter kvistbrott samt toppen av avbrutna stammar och grova murkna högstubbar (skorstensstubbar). Påträffas ibland häcka i knipholkar, och sällsynt förekommer häckningar i risbon av rovfåglar och kråkfåglar. De viktigaste faktorerna inför häckningen är tillgång till boplats och god tillgång till byten. Födan består i huvudsak av smådäggdjur, men om gnagartillgången är liten eller försämras under häckningen fångas även mindre fåglar. Bytena fångas oftast efter kort flygtur från en torraka eller annan utsiktsplats.

Häckningen påbörjas under mars och ungarna lämnar boet under maj eller i juni, beroende på när äggen värptes. Ungarna stannar kvar i boets närområde och matas av föräldrarna under ett par veckor. Under denna tid klättrar de upp i intilliggande träd, där de övar för att bli flygkunniga.

Utbredning och regionala skillnader

Häckar något så när regelbundet i Norrlands skogsland, även i fjällbjörkskog, från finska gränsen till norra Värmland, mellersta Dalarna och de västra delarna av Hälsingland och Medelpad. Antalet häckande par varierar starkt inom gränserna för det angivna utbredningsområdet mellan olika år beroende på födotillgång. Efter invasionsår kan enstaka par tillfälligt häcka längre söderut.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar tydligt signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Hökugglan missgynnas när variationsrika skogar med rik förekomst av grov död ved omförs till täta produktionsskogar, inte minst på grund av minskad förekomst av lämpliga boplatser.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Viktigast är att bevara lämpliga boplatser (bon som används och alternativbon). Kännedom om häckningslokaler för hökuggla bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Under ruvningen och med alla ungar i boet kan honan sitta i närheten utan att visa oro vilket gör att man kan luras tro att det inte är någon häckning. Strax före och efter att ungarna lämnat boet varnar föräldrafåglarna intensivt. Särskilt hanen kan göra mycket snabba och riktigt närgångna attacker i syfte att skrämma bort upplevda hot mot ungarna.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från avverkning eller markbearbetning inom minst 100 meter från aktiva boplatser under perioden 10 mars−10 juli.
• Spara alltid högstubbar och annan död, stående ved.
• Spara alla hålträd och murkna träd.
• Spara hänsynsträd, eller grupper av, grövre tallar och särskilt aspar, som har förutsättningar att bli lämpliga häckningsplatser för spillkråka.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Var uppmärksam på att ungar som just lämnat boet inte kan flyga. De sitter spridda på marken eller i träden i området runt boplatsen under minst en vecka. Spara lutande träd och vindfällen för de små ungarna att klättra på.
• Hökugglan utnyttjar gärna holkar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande hökuggla är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera. Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, eller äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller
  död ved (SKSFS 7:17).

Övrigt

Populationsstorlek: Fluktuerande, lågt medel 2300 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil (fluktuerande), 2001–2012: okänd (fluktuerande)

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Järnsparv är en allmän häckfågel i hela Sverige, något sparsammare på Gotland och i nordligaste Lappland. Arten är knuten till områden med flerskiktad skog och buskrika marker och förekommer även i täta granplanteringar. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Järnsparven häckar i många olika typer av miljöer, som löv- och barrskog, buskage och dungar i jordbrukslandskapet, i fjällbjörkskog samt i södra Sverige i trädgårdar och parker. Gemensamt för samtliga miljöer är att det ska finnas ett tätt buskskikt. De tätaste förekomsterna finns i skogsmark med stort inslag av unga granar, till exempel granplanteringar och yngre granskog. Arten finns också i äldre skog (särskilt då lövskog) om kravet på ett välutvecklat buskskikt är uppfyllt. Den saknas i gles tallskog och tätheterna är normalt låga i områden med större slutna skogspartier. Ofta hittar man den i bryn mot öppen mark.

Järnsparven gynnas generellt av hyggen och planteringar av granskog, vilka ger bra miljöer under de första 15−20 åren. Reviren är relativt små, ofta i storleksordningen något eller några hektar. Boet byggs på marken i tät vegetation.

Utbredning och regionala skillnader

Järnsparv är utbredd över hela landet. Populationstätheterna är generellt lägre i norra Norrlands inland samt på Gotland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Järnsparven missgynnas när täta buskage avlägsnas i skogsmark, på hyggen och i kantzoner mot öppen mark, inte minst avsaknaden av funktionella bryn kan vara ett problem.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Järnsparven utnyttjar främst yngre skogsbestånd och gynnas generellt av hyggesbruk, men det går att med god hänsyn förbättra förutsättningarna för arten både under hyggesfasen och i uppväxande skog.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik förröjning inför gallring eller slutavverkning.
• Gynna lövträd, björk, al, sälg, rönn och andra lövträd vid röjning och gallring.
• Lämna hänsynsytor (gärna med yngre gran) vid avverkning.
• Lämna funktionella kantzoner av buskar och lövträd mot bäckar, sjöar, kulturmarker och liknande.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Var rädd om bryn, buskage och ”ostädade” kanter både i jordbrukslandskapet och i skogen.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande järnsparv är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 630 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 55 procent, 2001–2012: ökning 18 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Järpe förekommer över i stort sett hela Sverige där det finns större barrskogsområden, men är sällsynt längst i söder. Accepterar utan problem yngre skogar, så länge de uppfyller behovet av skydd i form av tät granskog och föda i form av knoppar och hängen av al och björk. Utpräglad stannfågel.

Ekologiska krav

Förekommer i tät barrskog (särskilt granskog) med inblandning av lövträd som al, björk och asp. Skogen behöver inte vara gammal, men måste ha väl utvecklad flerskiktad struktur med bärris och framför allt yngre eller undertryckta, täta granar i ett lägre skikt. När arten förekommer i äldre skog är den oftast ogallrad.

Andelen lövträd inom reviret bör överstiga 10 procent. Särskilt betydelsefull är alen vars knoppar och hängen är viktig föda vintertid tillsammans med granknopp. Förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Ofta utnyttjar järpen albårder utmed bäckar och åar inne i den skyddande granskogen. Platser med rikt fältskikt, där det finns gott om insekter, är av betydelse för hönor med kycklingar.

Arten behöver lämpliga skogsbestånd om sammanlagt minst 25 hektar. Den är mycket stationär inom sitt revir och när ett par etablerat sig stannar de så länge miljön är intakt. Den undviker öppen mark och förflyttar sig sällan över större öppna myrar eller åkermark, och är därför känslig för fragmentering.

Utbredning och regionala skillnader

Järpe finns i sammanhängande grandominerad skog över hela Sverige. Förekomsterna är dock betydligt glesare i Götaland än i Svealand och Norrland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Järpen missgynnas av röjning, gallring och avverkning där unga granar och lövträd inte sparas i tillräcklig omfattning. I södra Sverige har lokala förekomster försvunnit efter avverkning av alsumpskog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Arten har relativt stora revir och lokala bestånd påverkas därför av utvecklingen i landskapet på en större skala. Avverkning av stora delar av reviret innebär att det överges, särskilt om lövrika områden eller skyddande, tät granskog försvinner. Även gallringar är ofta starkt negativa.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik schablonmässig förröjning inför gallring. Skiktning bör i möjligaste mån bevaras och eftersträvas.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och blivande kantzoner.
• Spara lövträd spritt eller i grupper vid gallring och avverkning.
• Lämna hänsynsytor med gran, al och björk mot uppvuxen skog vid gallring och föryngringsavverkning.
• Spara lövträd (särskilt al och björk) och buskar vid avverkning, röjning och markberedning, särskilt mot uppvuxen skog.
• Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar. Enstaka större granar kan tas ut men spara yngre gran och alla lövträd.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk gynnar arten.
• Skapa eller bibehåll grantätningar intill lövskog.
• Spara löv som kommer upp till exempel vid vändplaner, i kanten av skogsbilvägar, övergivna odlingar och liknande.
• Återställ dikade sumpskogar genom att täppa igen diken.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande järpe är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Järpen gynnas däremot av naturvårdsavsättningar i sumpskogar samt äldre gran- eller lövdominerande bestånd, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor samt äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar,
  naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Ta inte bort äldre lövträd i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Inslag av växtplatsens naturligt förekommande trädslag ska behållas vid skogsbruksåtgärder. Behåll inslag av gran även när tall planteras efter föryngringsavverkning av tidigare grandominerad mark (SKSFS 7:7).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 120 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil,  2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Kungsfågel förekommer allmänt i grandominerad skog i hela landet utom längst i norr. Arten har minskat kraftigt under 2000-talet, men orsakerna till detta är inte närmare kända. Delvis flyttfågel, många kungsfåglar övervintrar och populationens storlek varierar med vinterns stränghet.

Ekologiska krav

Kungsfågeln är helt bunden till barrträd, främst granskog och granblandad skog. Helst väljer den bestånd med stora granar där det finns en komplex flerskiktad struktur, men arten förekommer även i yngre, täta granskogar. Reviren är små och i gammal flerskiktad granskog kan det finnas upp till 50 par/100 hektar i lämpliga miljöer. Även om reviren är små saknas arten ofta i små isolerade granbestånd. Boet läggs på undersidan av en grangren, i allmänhet högt uppe i trädet. Under stränga vintrar är dödligheten stor och populationens storlek varierar därför naturligt beroende på vintervädret.

Utbredning och regionala skillnader

Kungsfågel är allmän i barrskogar över hela landet utom längst i norr där tätheterna avtar gradvis, särskilt i de inre delarna av Västerbottens och Norrbottens län.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Det är oklart vad som orsakat den långsiktiga tillbakagången. En tänkbar orsak är minskade arealer äldre flerskiktad granskog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara unga och undertryckta granar vid röjning och gallringsåtgärder i barrdominerade skogar.
• Undvik förröjning inför gallring i granbestånd.
• Lämna en funktionell, flerskiktad kantzon av gran och lövträd mot sumpskogar, myrar, sjöar, större vattendrag och bäckar.
• Det är i de flesta fall lämpligt att lämna hänsynsträd i grupper koncentrerade mot hyggeskanterna, snarare än jämnt utspridda över den avverkade ytan.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk är positivt eftersom arten då kan finnas kvar i beståndet. Normalt krävs minst 30 lämnade hänsynsträd i from av äldre granar per hektar.
• Välj om möjligt att återbeskoga tidigare grandominerade bestånd med gran. Områdesskydd och frivilliga avsättningar Häckande kungsfågel är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Behåll inslag av gran till exempel när tall planteras på skogsmark som tidigare var grandominerad (SKSFS 7:7).
• Avstå från skogsbruk på hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och mot stränder, eller naturskogsrester (SKSFS 7:17).
• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21)

Övrigt

Populationsstorlek: 3 000 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 51 procent, 2001–2012: minskning 35 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Kungsörn bygger stora risbon i grova träd eller på klipphyllor. Den häckar framför allt i de norra delarna av landet, från norra Värmland, Dalarna och Gästrikland och norrut. I övriga Sverige finns enstaka spridda par, förutom lokalt i Skåne samt på Gotland där reviren ligger tätt. Avstånden mellan reviren är stora, i allmänhet 10−20 kilometer.

Ekologiska krav

Kungsörn förekommer främst i sammanhängande skogs- och fjällområden, men till exempel i Skåne och på Gotland även i dungar eller mindre skogsområden i anslutning till kulturlandskap.

Boet byggs i träd som har så grova grenar att det klarar att bära det stora tunga risboet som är placerat i trädets övre del. Tillräckligt grovgreniga trädkronor utvecklas först när trädet har uppnått en hög ålder. Medelåldern för utnyttjade tallar i norra Sverige var i en studie över 300 år (träd yngre än 200 år användes inte alls), men är betydligt lägre söderut. Det vanligaste boträdet är tall, men häckning förekommer också i gran, björk, asp och i södra Sverige bok och ek. Trädet får inte stå invuxet i täta bestånd så att örnarnas inflygning hindras. I Norrland är det vanligt med häckningar i grova tallar belägna i eller i anslutning till bergbranter. Boet kan också byggas på en
klipphylla; det är den vanligaste boplaceringen i fjällen och relativt ofta förekommande även i Norrlands inland. Såväl bon i träd som på klippor är ofta sydvända. Varje par har ofta flera alternativa boplatser, som kan ligga flera kilometer från varandra. Arten är långlivad och boplatser används under lång tid, ofta under flera decennier.

Arten är känslig för störningar i boets närhet, särskilt i anslutning till äggläggning och under ruvning. Boplatsen ligger därför oftast skyddad från direkt insyn och som regel långt från vägar, stigar, bebyggelse eller andra platser med mänsklig aktivitet. Under häckningens senare delar tolererar de flesta kungsörnspar måttliga störningar. Känsligheten för störning varierar mellan olika par.

Häckningen inleds redan i januari–februari och äggen läggs i mars eller början av april. Ungarna blir oftast flygga i mitten–slutet av juli men uppehåller sig i reviret in i september. Det händer ganska frekvent att par hoppar över häckning vissa år.

Utbredning och regionala skillnader

Huvudparten av beståndet (cirka 90 procent) finns i Norrland och Dalarna. Förekomsterna i Svealand och Götaland består av enstaka par, förutom lokalt i Skåne och framför allt på Gotland där kungsörnsbeståndet är mycket tätt i jämförelse med andra platser i Sverige och världen. Kungsörnen är på sakta expansion i södra och mellersta Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Kungsörnen utnyttjar huvudsakligen gamla träd med kraftiga grenar, vilket innebär en viss koppling till områden med förekomst av gammal skog, främst i Norrland.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

De två viktigaste hotfaktorerna är brist på lämpliga boträd tillsammans med mänsklig störning och förföljelse.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Arten kan utnyttja enskilda boplatser under mycket lång tid. Vid fynd av häckande kungsörn ta kontakt med Skogsstyrelsen. Kännedom om häckningslokaler för kungsörn bör i övrigt inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 500 meter från aktiva bon under perioden 1 januari-31 juli (1 februari-31 augusti i Västerbottens och Norrbottens län). Den absolut känsligaste perioden är från februari till mitten av maj. Graden av störningskänslighet varierar mellan enskilda par och beror bland annat på hur terrängen ser ut. Kungsörnen är extra känslig för störning inom synhåll från boet.
• Lämna en skyddszon kring alla kungsörnsbon vid avverkning. Boträdets placering styr behovet av skyddszon, och bredden måste bedömas från fall till fall. Skyddszonen ska vara tillräckligt bred för att skapa skydd mot insyn, erbjuda lämpliga sittplatser och förhindra att boträdet blåser ner.
• Dela upp avverkningar så att det hela tiden finns sammanhängande äldre skog i någon riktning från boet.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid gallring och föryngringsavverkning, gärna i ostörda lägen och i anslutning till berg och i branta sluttningar.
• Undvik att dra skogsbilvägar närmare kungsörnsbon än 200 meter.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara tallar som har förutsättningar att bli framtida boträd (gamla grovgreniga träd, helst med platt krona och gärna missformade toppar) i ostörda lägen, inklusive några sitt-träd som hänsynsträd vid gallring och avverkning.
• Planera lämnandet av hänsynsträd så att framtida konflikter med skogsbruk eller andra intressen minimeras.
• Försiktig frihuggning i anslutning till grova tallar som inte nyttjas av örnar kan underlätta inflygning och göra det möjligt för örnar att bygga bo.
• Stäng om möjligt av skogsbilvägar i känsliga områden under häckningssäsongen, särskilt under den känsligaste perioden från februari till slutet av maj. Undvik att gå fram till boet under perioden 1 januari–31 augusti.
• Kungsörnen kan acceptera konstgjorda bon om de placeras rätt. Konstgjorda bon kan vara ett sätt att styra örnarna till ostörda områden och att minimera konflikter med bland annat skogsbruksintressen.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande kungsörn är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. I de fall kungsörnsbon är belägna i områden med inslag av naturskogskvaliteter är det lämpligt att avsätta dessa för naturvård. Skydd i form av beträdnadsförbud bör övervägas för utsatta boplatser.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera. Spara biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som rovfågelsbon med mera (SKSFS 7:21).
• Skydda bon av kungsörn från störningar under perioden 1 januari - 31 juli (1 februari - 31 augusti i Västerbottens och Norrbottens län) (SKSFS 2013:2).

Övrigt

Populationsstorlek: 680 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 25 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Lappmes är en lite studerad art, men studier i Finland och Norge tyder på att den missgynnas starkt av skogsbruk. Utbredningen i såväl Finland, Norge och Sverige har krympt och hos oss är den nu vanligast i fjällnära områden där det finns större arealer av naturskog kvar. Stannfågel.

Ekologiska krav

Lappmesen föredrar äldre, lågproduktiva och relativt glesa gran- och tallskogar med rikt lövinslag. Lappmesen finns också med låga tätheter i ren fjällbjörkskog. Jämfört med talltitan finns lappmesen generellt i kargare skogsmiljöer, och ofta hittar man arten i höjdlägesskogar. Skogarna ska helst ha en komplex struktur och riklig förekomst av klen död ved, men den kan förekomma i bestånd som är mer eller mindre påverkade av skogsbruk. Enligt finska studier är dock häckningsframgången sämre och tätheten avsevärt lägre i skogar påverkade av skogsbruk.

Reviren är ovanligt stora för en mes, minst 15 hektar i optimala miljöer men upp till 50–100 hektar i skogar som är starkt påverkade av skogsbruk. De stora reviren medför gles förekomst även i optimala miljöer, samtidigt som det innebär att lappmesen kan vara känslig för fragmentering av äldre skogar. De gamla lappmesarna är mycket stationära på häckningsplatsen och uthärdar likt flera andra mesar vintern genom att ha hamstrade förråd. Den kan under vintern besöka fågelbord.

Häckningen sker i håligheter i stående träd eller högstubbar, antingen hackspettshål (ofta av tretåig hackspett) eller hål som den hackar ut själv i murken ved. Den utnyttjar gärna holkar.

Utbredning och regionala skillnader

Lappmes är en nordlig barrskogsart som finns sparsamt i Lappland, norra Norrbotten, norra Jämtland samt med en isolerad population i gränstrakterna mellan Dalarna och Härjedalen. Tätheterna är högst i fjällnära områden och arten har mycket svaga populationer i den södra delen av Norrbottens län, i större delen av Västerbottens län samt i den isolerade södra populationen i Dalarna och Härjedalen.

Indikator på skyddsvärd skog

Utifrån dagens kunskap har förekomst av lappmes inget signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Förekomst av lappmes indikerar dock som regel att det i ett landskapsparti finns en relativt stor andel naturskog.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Lappmesen missgynnas när skogen blir alltför fragmenterad, och understiger arealen sammanhängande lämplig miljö 15 hektar så överges reviret. Brist på naturliga hål och hackspetthål samt brist på döda murkna löv- och barrträd där lappmesen själv kan mejsla ut bohål är starkt negativ.

Behov av hänsyn – allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Artens stora revir gör att man bör uppmärksamma utvecklingen på landskapsnivå. Hänsynen bör utformas så att kritiska tröskelnivåer inte underskrids.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid avverkning, särskilt äldre barrträd och björk.
• Spara försvagade eller döende träd enstaka eller i grupper vid gallring och avverkning.
• Lämna funktionella kantzoner av gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik underröjning inför gallring och avverkning.
• Skapa klena högstubbar, särskilt i kanterna av hyggen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Kalavverkning av större delar av reviret innebär att det överges. I vissa fall kan trakthyggesbruk inte tillåtas. Områdesskydd eller frivillig avsättning kan då vara ett alternativ.
• Hyggesfritt skogsbruk är positivt, särskilt om klen död lövved och inslag av björk sparas.
• Gör naturvårdsavsättningar i äldre bestånd, gärna bestånd med mycket lövinslag i höjdlägen och i synnerhet i fjällnära skogar.
• Skapa stående klen död ved av björk, gran eller tall.
• Lappmesen utnyttjar holkar, särskilt i områden med brist på naturliga boplatser.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande lappmes är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar med mera (SKSFS 7:21).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 32 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent, 2001–2012: minskning 71 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

En nordlig art som framför allt finns från Norrbotten söderut till norra Svealand. Under senare år har den vid några tillfällen häckat i Götaland, som sydligast i Blekinge. Lappugglan häckar i första hand i rovfågelsbon, men även på högstubbar i skogsmark, helst nära öppna områden där den jagar smågnagare och näbbmöss. Stannfågel som kan uppträda nomadiskt.

Ekologiska krav

Lappugglan häckar i skogsmark där den i första hand utnyttjar risbon efter duvhök, ormvråk, fjällvråk och bivråk, ibland också efter korp. Murkna, i toppen formbara, högstubbar används gärna där sådana finns, likaså konstgjorda bon och boplattformar.

Även om häckningsplatsen oftast ligger väl dold inne i mer eller mindre mogen skog − i likhet med duvhök och de andra arterna vars bo den utnyttjar − så jagar lappugglan huvudsakligen intill eller på öppen mark med enstaka eller grupper av träd som hyggen, myrar eller övergivna jordbruksmarker. Häckning sker uteslutande under måttliga och goda sorkår. Vissa individer är nomadiska och rör sig över mycket stora områden under år de inte häckar, medan andra individer är mycket stationära oavsett födotillgång.

Spel kan vid god födotillgång höras redan i februari, men behöver inte innebära häckning just där. Häckningstiden bör räknas från när paret uppträder stationärt i boets närhet. Äggläggningen inleds i mitten av april.

Utbredning och regionala skillnader

Arten häckar från Norrbotten söderut till norra Svealand. Huvuddelen av beståndet finns i norra Sverige, enstaka häckningar har dock konstaterats även i södra Svealand och Götaland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Hotas av brist på lämpliga risbon till följd av avverkning av äldre skog samt fragmentering av större skogsbestånd. Problemen är särskilt stora i norra Norrland där bristen på risbon accentueras av naturligt låga tätheter av rovfåglar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Stor hänsyn måste tas till duvhök och andra rovfåglar, vars bon lappugglan är beroende av.

Kännedom om häckningslokaler för lappuggla bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärderna. Vissa individer (honor) kan kraftfullt attackera människor som kommer för nära bo eller ungar, till exempel i samband med röjning eller plantering. Tillåt aldrig barn att ens tillfälligt komma närmare häckande lappugglors ungar än 30–40 meter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från boet under perioden 1 april–15 augusti.
• Lämna en skyddszon kring boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Som tumregel kan man säga att skyddszonen ska vara så bred att boet inte syns från kanten av beståndet. Vid hyggeskanter görs en utbuktning så att boet omges av skog.
• Spara alla träd med risbon.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid gallring och föryngringsavverkning, särskilt av äldre gran och lövträd. Koncentrera hänsynen till stora sammanhängande ytor.
• Lämna funktionella kantzoner av gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Spara lutande träd och vindfällen för de små ungarna att klättra på.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Lämna träd som bedöms ha förutsättningar att bli framtida boträd för duvhök och andra större rovfåglar.
• Plantera inte igen övergivna åkermarker eller inägor i skogen.
• Bygg gärna konstgjorda boplatser i områden som saknar naturliga stora risbon. Samråd om möjligt med erkänd lokal eller regional sakkunskap.
• Undvik dikesrensning på övergivna åkermarker och inägor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande lappuggla är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Lappugglan gynnas av avsättningar i äldre skogar, särskilt där det är lämpligt för rovfåglar som duvhök, bivråk eller ormvråk att bygga bo.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd i barrskog med mera, spara hålträd, äldre aspar och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella kantzoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en kantzon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: Uppskattningsvis 400 par under goda år.

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 25 procent (fluktuerande), 2001–2012: minskning 15 procent (fluktuerande)

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Lavskrikan häckar i barrskog i norra Sverige. Reviren är stora och kan bestå av flera olika slags skog, men det måste alltid finnas partier med relativt tät, flerskiktad granskog med rik förekomst av hänglavar. Under vinter och tidig vår är lavskrikan beroende av hamstrad föda. Efter en betydande minskning under 1900-talet ökar nu beståndet, särskilt i norra Norrlands inland medan situationen är mera problematisk i områden med intensivt skogsbruk nära kusten och i de södra delarna av utbredningsområdet. Stannfågel som sprider sig mycket korta sträckor.

Ekologiska krav

Lavskrikan är en utpräglad barrskogsfågel och förekommer såväl i täta granskogar som naturligt glesa tallskogar. Nyckelfaktorer är flerskiktad skog med rik undervegetation samt riklig förekomst av hänglavar. Arten föredrar äldre skog (>60 år) och undviker ungskog. Förekomsten av rik undervegetation är särskilt viktig kring boplatsen och boet omges ofta av tät, flerskiktad granskog. Lavskrikan kan häcka i äldre produktionsskog, men då med lägre häckningsframgång och sämre överlevnad. Riklig förekomst av hänglavar är viktigt för bobyggandet och som gömställen vid hamstring av föda.

Reviren är livslånga med hemområden som varierar mellan 50 och 150 hektar. Hemområdena har inga fasta gränser utan det handlar mera om de yttre gränserna för familjegruppernas rörelser. Lavskrikan undviker att förflytta sig över stora öppna områden och hemområdesstorleken är därför större i områden fragmenterade av hyggen och yngre skog än i områden med i sammanhängande äldre skog. Det finns studier som antyder att det inom ett revir bör finnas maximalt 15 procent öppna ytor och ungskog. Inom ett revir av hög kvalitet finns det som regel ett eller flera kärnområden (1−20 hektar) med relativt tät flerskiktad granskog.

I enskiktad eller gles skog och i landskap med stor andel hyggen och andra öppna partier har de vuxna fåglarna ofta förhöjd dödlighet till följd av predation från duvhök och ugglor. Nötskrika, kråka och ekorre är andra viktiga predatorer på ägg och ungar. Häckningsframgången kan vara mycket låg nära mänsklig bebyggelse, och är ofta kopplad till hög aktivitet av andra kråkfåglar.

Lavskrikan är allätare och lever främst av bär, insekter och svamp, periodvis även fågelägg, fågelungar och smågnagare. Från juli fram till dess att marken täcks av snö hamstrar lavskrikorna föda bland hänglavar i träd. Under vintern och långt in på våren är de vuxna fåglarna, och till viss del uppfödningen av ungarna, beroende av hamstrad föda. Avverkningar vintertid kan därför innebära födobrist och utebliven häckning.

Arten är starkt spridningsbegränsad. Mer än hälften av alla ringmärkningsåterfynd sker inom 1 kilometer från märkplatsen, medelspridningssträckan för honor i södra Finland är 2,4 kilometer och de längsta ringmärkningsåterfynden är 48 kilometer (Sverige) respektive 80 kilometer (Finland).

Utbredning och regionala skillnader

Lavskrikan häckar söderut till nordligaste Värmland, mellersta Dalarna och nordvästra Gästrikland. Dock saknas den helt eller är mycket ovanlig i ett 20–50 kilometer brett bälte närmast Norrlandskusten. Tätheterna är störst i områden med sammanhängande äldre skog i norra Norrlands inland. Längs kusten och i den södra delen av utbredningsområdet är förekomsterna idag glesare och det finns skäl att ta särskild hänsyn i trakter med kluster av kvarvarande äldre skog.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av lavskrika indikerar att det i ett landskapsparti finns en relativt stor andel äldre flerskiktad skog. Däremot innebär inte förekomst av lavskrika nödvändigtvis att det rör sig om skogliga värdekärnor som måste skyddas i reservat eller genom frivilliga avsättningar. Ofta hittar man arten i skogliga impediment med naturskogskvaliteter.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas när flerskiktad skog omförs till enskiktade bestånd. Även skogsskötsel med återkommande röjning och hård gallring är starkt negativ. Lavskrikan har relativt stora hemområden och försvinner när den äldre skogen fragmenteras, särskilt allvarligt är när kärnområdena avverkas.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan bli olika beroende på artens regionala och lokala status, och skiljer sig dessutom på bestånds- och landskapsnivå beroende på förekomsten av lämpliga livsmiljöer i angränsande skog. Arten har svårt att klara sig i områden som domineras av enskiktade skogar.

I större landskapsavsnitt med kända förekomster, eller särskilt goda förutsättningar för en livskraftig population av arten, kan det vara lämpligt med planering ur ett landskapsperspektiv. Detta är ett omfattande arbete där det behövs samverkan mellan skogsbolag, enskilda skogsägare, myndigheter och miljöorganisationer.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder i eller i direkt anslutning till kärnområden och potentiella häckningsplatser.
• Undvik störning i områden med häckande lavskrika under perioden 20 mars–30 juni.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid avverkning, särskilt av flerskiktad äldre granskog. Lämna gärna hänsynen i hyggeskanterna för att bevara sammanhängande partier med äldre skog.
• Områden med hyggesfritt skogsbruk bidrar till att binda samman värdekärnor och därigenom minska risken för att skogen blir allt för fragmenterad för att kunna hysa lavskrika.
• Spara 60−90 träd per hektar vid slutavverkning, eller 10−15 procent av trädtätheten före avverkning.
• Lämna funktionella kantzoner av gran och lövträd mot vattendrag, sumpskogar, sjöar, myrar, berg och hällmarker.
• Undvik schablonmässig förröjning. Lämna gärna 5−6 smågranar/100 kvadratmeter (minst 2 meter höga) vid röjning och gallring. Det är även värdefullt att lämna större granar med levande kvistar 0−2 meter över mark.
• Partier med flerskiktad skog bör bevaras och eftersträvas i områden med häckande lavskrika.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk är positivt för lavskrika.
• Höggallra för att skapa ljusluckor och gynna uppkomsten av ett flerskiktade bestånd.
• Gör naturvårdsavsättningar i äldre flerskiktade granbestånd, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• Överväg naturlig föryngring av gran och löv för att skapa blandskogar på ståndorter där detta är möjligt.
• Vid avverkning i revir av lavskrika vintertid kan fåglarna matas med talg för att kompensera förlust av hamstrad föda.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av häckande lavskrika är i normalfallet inte skäl för områdesskydd. Frivilliga avsättningar är i många fall värdefulla, särskilt om det gäller avsättningar av äldre, flerskiktad granskog.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna skyddszon med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar med mera (SKSFS 7:21).
• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 50 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Sällsynt och oregelbunden häckfågel i särskilt de östra delarna av landet, med i genomsnitt i storleksordningen ett par hundra par årligen. Sverige ligger i västligaste delen av utbredningsområdet, och antalet häckande par varierar beroende på väderleken under vårflyttningen.

Ekologiska krav

Lundsångaren föredrar högvuxna, ogallrade skogar på näringsrik och gärna fuktig mark. I södra Sverige anträffas arten ofta i täta ädellövskogar och frodiga lövskogar med stort inslag av ädla lövträd, ibland i parkmiljöer. Arten förekommer även i granskog med hög bonitet och med mer eller mindre stort inslag av lövträd som björk, al och asp. Lundsångaren kan även förekomma i mer ordinära skogsmiljöer. Ofta är reviren belägna i sluttningar, raviner eller älvbrinkar, gärna vid mindre gläntor eller hyggen. Reviret är litet, i storleksordningen 1 hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Lundsångaren befinner sig i Sverige i den västligaste delen av sitt utbredningsområde. Arten påträffas i första hand längs kusterna från Skåne, Blekinge, Öland och Gotland till Uppland, samt längs Bottniska viken från Ångermanland till södra Norrbotten. Enstaka revirhävdande fåglar uppträder tillfälligt och spritt i övriga Götaland, Svealand och Norrland.

Indikator på skyddsvärd skog

Lundsångaren häckar i stor utsträckning i skogsmiljöer med höga naturvärden. En hög andel tillfälliga fynd gör att man bör vara försiktig när man använder enstaka observationer som en indikator på skyddsvärd skog.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Tillgången på lämpliga häckningsmiljöer kan förmodligen vara en begränsande faktor i stora delar av landet till följd av avverkning av ädellövskog och blandskog på marker med hög bonitet.

Behov av hänsyn ­− allmänt

På platser med tillfälliga fynd och fynd utan indikationer på häckning är god miljöhänsyn i normalfallet tillräckligt. Områden med fynd av häckande lundsångare kräver däremot ofta förstärkt hänsyn. Det gäller såväl häckningsplatser som områden där häckning kan misstänkas, och där avverkningar innebär att förutsättningarna för häckning försvinner.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från område med känd eller misstänkt häckning under perioden 1 juni−10 augusti.
• Undvik avverkning i sluttningar, raviner och älvbrinkar,
• Lämna funktionella kantzoner av högvuxna granar och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Undvik förröjning inför gallring eller slutavverkning i bestånd i eller intill revir av lundsångare.
• Gynna lövträd vid röjning, gallring och andra skogsbruksåtgärder.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande lundsångare är i sig inte i behov av områdesskydd. Man bör alltid överväga naturvårdsavsättningar i äldre bestånd med högre boniteter kring bäckar, källor eller fuktstråk med regelbunden förekomst av lundsångare.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, berg- och rasbranter, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 200 par

Populationsutveckling: 1980–2012: fluktuerande utan ökning eller minskning, 2001–2012: fluktuerande utan ökning eller minskning

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Mellanspetten dog ut i Sverige 1981, efter att ha minskat under lång tid. Under 1900-talets början fanns arten i Skåne samt i centrala Östergötland, men den försvann från Skåne redan under 1940-talet. Utpräglad ädellövskogsart som behöver äldre, variationsrika bestånd med rik förekomst av död lövved. Ökar numera på flera håll på kontinenten och det återstår att se om den kan återetablera sig i södra Sverige i framtiden. Stannfågel.

Ekologiska krav

Kräver ädellövskogar med gamla ekar, avenbok, bok, ask, klibbal och andra lövträd med grov bark, och med riklig förekomst av döda och döende grenar. Erfarenheter från kontinenten visar att den framför allt finns i flerskiktade lövskogar med hög krontäckning och hög diversitet av olika trädslag. De sista svenska förekomsterna fanns i äldre ekskogar i centrala Östergötland respektive i blandad ädellövskog i Skåne. Förekomsterna i Skåne var troligen mer representativa för artens miljökrav i stort.

Mellanspetten utnyttjar relativt små områden jämfört med andra hackspettsarter. Studier i Centraleuropa har visat att de rör sig över i storleksordningen 20 hektar på vintern och ner till cirka 10 hektar under häckningstid. Utifrån studier i Östergötland har man bedömt att det behövs 15 procent lämpliga miljöer på landskapsnivå för att upprätthålla en livskraftig population.

Födan som består av insekter och spindlar tas i barkspringor, i sprickor och från rutten ved. Under våren kan den dricka sav från lövträd. Under försommaren plockas larver från blad och grenar. Boet hackas ut i döda eller döende lövträd, eller i döda partier i levande träd.

Utbredning och regionala skillnader

Den senaste häckningen konstaterades i Östergötland 1981. Sedan dess har det gjorts ett fåtal observationer av enstaka individer i södra Sverige, senast på Gotland vintern 2015/2016. Arten har ökat kraftigt i västra Europa under de senaste decennierna och i samband med detta har enstaka fåglar setts i södra Danmark där arten dog ut redan 1959.

Indikator på skyddsvärd skog

Många av de miljöer där arten fanns strax före att den dog ut i Sverige har stora naturvärden.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Artens utdöende i Sverige anses vara orsakat av alltför små populationer beroende på fragmentering av lämpliga skogsmiljöer.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Vid fynd av häckande mellanspett ta kontakt med Skogsstyrelsen. Det är mycket viktigt att kännedom om häckningslokaler för mellanspett i övrigt inte sprids till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder. Störning från fotografer och annan naturintresserad allmänhet är ett reellt hot.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

Om skogsbruksåtgärder är aktuellt i ett område där man konstaterat förekomst av mellanspett kontakta Skogsstyrelsen för diskussion i det enskilda fallet.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Frihugg större ekar.
• Gör naturvårdsavsättningar i rika lövskogsmarker.
• Håll borta inväxande gran i ädellövskog genom selektiv avverkning.
• Sträva mot att återskapa större sammanhängande ädellövskogsområden.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

I det fall det konstateras en häckning av mellanspett kan det behövas tillträdesförbud kring boet (cirka 300 meter radie). Länsstyrelsen kan för detta syfte inrätta ett djurskyddsområde med lämpliga föreskrifter.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna en kantzon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: -

Populationsutveckling: 1980–2012: sista häckningen 1981, 2001–2012: utdöd

Rödlistestatus 2015: Nationellt utdöd (RE)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Mindre flugsnappare häckar spritt men sällsynt i större delen av landet. Arten är vanligast i södra Sverige och utmed Norrlandskusten. Ofta finns den i skogsmiljöer som har höga naturvärden, vanligtvis skogar som är svagt påverkade av skogsbruk. Häckar i håligheter, bakom barkflagor eller liknande. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckar vanligtvis i ogallrade och flerskiktade skogar med hög krontäckning på marker med högre bonitet. Reviren är ofta belägna nära stränder, kärr eller bäckar där marken är fuktig eller vattendränkt. I många fall finns det rikligt med död ved i form av högstubbar. Trädslagsfördelningen har mindre betydelse än skogens struktur, och häckningar sker såväl i ädellövskog (i södra Sverige ofta i bokskog) som i nästan ren granskog. Inte heller busk- och fältskiktets utformning verkar särskilt viktigt. En typisk häckningsplats är en fuktig, tät blandskog med inslag av ädellövträd intill en bäck.

Reviret är litet, omkring 1 hektar, och arten kan därför häcka även i små områden med lämplig miljö, till exempel bokbackar insprängda i annan skog. Däremot bör detta reviret ansluta till större områden med sammanhängande skog, eftersom arten undviker bryn mot öppen mark. Boet placeras oftast i döda träd, i håligheter och bakom barkflagor eller liknande.

Utbredning och regionala skillnader

Arten häckar troligen regelbundet i samtliga landskap, men förekommer mer frekvent i östra delarna av Götaland och Svealand.

Indikator på skyddsvärd skog

Häckningsplatser för mindre flugsnappare har ofta höga naturvärden knutna till relativt orörda skogar med mycket död ved, rik kryptogamflora och känsligt fältskikt.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av omdaning av naturskog till produktionsskog, särskilt gallring och avverkning av flerskiktade skogsmiljöer med hög andel döda och döende träd på fuktig eller blöt mark. I södra Sverige missgynnas arten av underröjning och gallring av flerskiktad bokskog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Mindre flugsnappare kräver förstärkt hänsyn. Den förekommer framför allt i miljöer med flerskiktad skog och rikligt med död ved vars kvaliteter oftast helt försvinner efter skogliga åtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från revir av mindre flugsnappare under perioden 20 maj−31 juli.
• Inom 100 meter från revir av mindre flugsnappare bör det bara ske ett försiktigt virkesuttag.
• Undvik all form av avverkning, inklusive gallring, i sumpskogsmiljöer och spara dem som hänsynsytor.
• Undvik all form av avverkning i gamla bokskogar av naturskogskaraktär och spara dem som hänsynsytor.
• Lämna breda kantzoner (50−100 meter) mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

I vissa fall kan häckande mindre flugsnappare vara i behov av områdesskydd. Gör avsättningar av ogallrade gran- eller lövskogspartier på fuktig till blöt mark, i södra Sverige även av flerskiktad gammal bokskog.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, berg- och rasbranter, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 1100 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 25 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Häckar sparsamt till sällsynt men spritt över landet i lövrika landskap. Arten har stora revir och höga krav när det gäller förekomst av lövskog på landskapsnivå. Efter en kraftig minskning under senare delen av 1900-talet, har antalet varit relativt stabilt. Stannfågel.

Ekologiska krav

Häckar i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, gärna ädellövträd i södra Sverige. Den finns också i lövsuccessioner på tidigare öppen mark, till exempel kring sjöar och vattendrag, i igenväxande hagmarker, parker eller liknande. Norrut förekommer arten i löv- och blandskogar med al, björk och asp, ofta utmed älvarna. Den häckar sparsamt även i fjällbjörkskog.

Andelen lämpliga lövmiljöer inom ett revir måste vara i storleksordningen 20 procent. För att häcka framgångsrikt behöver ett par i södra Sverige cirka 40 hektar äldre lövdominerad skog inom ett område på cirka 200 hektar. Artens arealbehov i norra Sverige är okänt. Generellt gäller att revirets storlek ökar med lövskogens uppsplittring.

Honor och hanar hävdar överlappande revir på omkring 100 hektar under en dryg månad före äggläggning. När äggen har kläckts utnyttjar familjen ett mindre område. Under vintern utsträcks födosöket till ett betydligt större område, upp till 1500 hektar. Arten utnyttjar då grandominerade skogar i betydligt högre utsträckning, där födosök sker i äldre grovgreniga granar.

Under vintern och tidig vår lever den av insektslarver och puppor som i stor utsträckning hackas ut från döda, klena grenar på levande lövträd, i murken ved och i torrgrenspetsar. Det är även vanligt att den födosöker i grov vass under vintern. Under år med rikligare tillgång på alhängemal hackar mindre hackspetten loss bark på levande al- och björkstammar under april för att söka dess larver.

Födotillgången under senvinter och vår verkar vara en begränsande faktor för artens häckningsframgång. Under senvåren och sommaren äter mindre hackspetten bland annat fjärilslarver, bladlöss och andra småkryp som i hög utsträckning plockas från lövverket.

Häckar i murkna lövträdsstammar eller stubbar (oftast al eller björk). Ett nytt bohål hackas ut varje vår, och även under andra årstider kan nya natthål hackas ut. Arten är stationär och de häckande fåglarna är oftast trogna sitt revir livet ut.

Utbredning och regionala skillnader

Tyngdpunkten i artens utbredning ligger i lövskogsdominerade områden i Götaland och Svealand. Norr om den biologiska norrlandsgränsen avtar tätheten, med undantag av kusten samt längs älvdalarna där den finns mer frekvent. I de inre delarna av Norrland är den mycket sparsamt förekommande. I fjällbjörkskogen finns ett glest men sammanhängande bestånd.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten häckar ofta i bestånd som är svagt eller inte alls påverkade av skogsbruk, ibland i skogar som har höga naturvärden och utgör skogliga värdekärnor. Den förekommer också i unga lövskogar på före detta öppen mark som saknar andra skogliga naturvärden.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Överföring av lövskogar och lövdominerade skogar till barrskog missgynnar arten, oavsett om det handlar om avverkning och plantering med gran eller om inväxning av gran i befintliga lövbestånd. Arten hotas dessutom av biobränsleuttag i gamla inägomarker och andra lövskogar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Bedömningen av vilken hänsyn som krävs beror på karaktären på skogsmarken på bestånds- och landskapsnivå. Mindre hackspetten behöver inom sitt revir minst 20 procent lövskog inom ett större område (större än 200 hektar).

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inklusive plantering, markberedning, röjning) under perioden 15 april–20 juli inom revir med mindre hackspett.
• Lämna större hänsynsytor med trädgrupper av lövträd vid avverkning, särskilt ädellövträd och al, men också björk och andra lövträd, gärna i grupp och i anslutning till våtmarker och hyggeskanter.
• Spara grövre lövträd, särskilt ädellövträd, och gynna ädellövträd, björk, al, sälg, rönn och andra lövträd vid gallring och avverkning.
• Gallra bort granar som står nära äldre lövträd.
• Spara döda och döende lövträd.
• Skapa högstubbar av lövträd, särskilt i kanterna av hygget.
• Lämna kantzoner med stort lövinslag mot bäckar, större vattendrag, sjöar och kulturmarker.
• Gynna lövet i kantzoner genom att selektivt avverka granar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• I blandskogar där gran riskerar att konkurrera ut lövträd kan uthuggning av gran ske i syfte att gynna lövskogen och skapa luckor i skogen för att få mer solbelyst lövved.
• Lämna vindfällda träd orörda, det vill säga utan att såga sönder dem eller rotkapa dem.
• Spara äldre grovgreniga granar.
• Röj och gallra bort inväxande granar i lövskog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande mindre hackspett är i normalfallet inte i behov av områdesskydd. Artens stora arealkrav gör dock att det ibland är motiverat med naturvårdsavsättningar i lövdominerande bestånd och bestånd med starka lövinslag, gärna mot sjöar, myrar eller bäckar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, yngre brandfält, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 7000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Mindre korsnäbb lever ett kringflackande liv i jakt på områden med rik kottsättning av framför allt gran. Detta leder till att antalet i ett område varierar kraftigt, och från att ha häckat mycket rikligt, kan den några månader senare saknas helt i samma region. Häckningen kan ske under hela året, men främst under senvintern och tidig vår. Nomadisk.

Ekologiska krav

Mindre korsnäbb är bunden till barrskog där den främst livnär sig på granfrö, i viss mån även tallfrö. För häckningen föredrar den glesa barrskogar, men arten kan även häcka i tallskog liksom i starkt lövblandad barrskog. I övrigt verkar inte skogens struktur eller ålder spela så stor roll, så länge det finns rikligt med frösättande granar.

Häckning kan ske under hela året, men vanligen är den kopplad till granens klängning under januari–maj. Grankottar öppnas regelmässigt i jakt på frön, medan tall utnyttjas främst i samband med att kottarna klänger under våren och sommaren. Efter häckningen lämnar fåglarna oftast häckningsplatserna och flyttar under sommaren och början av hösten till områden med goda förutsättningar för häckning kommande år. Häckningsplatserna kan under efterföljande år vara belägna på flera tusentals kilometers avstånd. Samma population kan häcka såväl i västra Sibirien som i norra Spanien.

Utbredning och regionala skillnader

Arten finns utbredd över hela landet, men tätheten växlar mycket starkt mellan olika år och regioner beroende på i vilka områden det är riklig kottsättning hos barrträd, främst gran.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Inga kända.

Behov av hänsyn – allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna hänsynsträd, särskilt större granar vid avverkning. Koncentrera gärna dessa i glesa grupper längs hyggets kanter mot kvarvarande uppvuxna bestånd.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Välj att återbeskoga tidigare grandominerade bestånd med gran.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande mindre korsnäbb är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och öar, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker med mera (SKSFS 7:17).
• Behåll inslag av gran när tall planteras på skogsmark som tidigare var grandominerad (SKSFS 7:7).

Övrigt

Populationsstorlek: Kraftigt fluktuerande, cirka 320 000 par.

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 70 procent, 2001–2012: stabil/fluktuerande

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Nattskärran hör i ett historiskt perspektiv hemma i utmarkernas glesa, betade skogar, på ljunghedar och brandfält, tallmoar och i anslutning till torra naturbetesmarker i gränsen mot skogen. Numera påträffas arten i första hand i glesa tallskogar på hällmarker, sandfält och kring högmossar. Uppträder ofta i anslutning till hyggen. Efter att ha minskat betydligt under första halvan av 1900-talet har den åter ökat. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Nattskärran kräver öppen skog och finns framför allt i äldre, enskiktade eller glesa bestånd. Huvuddelen av beståndet finns i områden med gles tallskog på hällmarker och sandfält. Nattskärran förekommer också i lövskog i sydligaste Sverige − på Öland och Gotland ofta intill alvarmark. De flesta reviren påträffas i anslutning till öppen mark som ljunghedar, hyggen, unga planteringar med kvarlämnade fröträd eller hänsynsträd, ljunghedar och brandfält.

Hemområdet för häckande nattskärror är enligt brittiska studier 50–200 hektar, men det förekommer att nattskärror flyger över 5 kilometer för att födosöka i särskilt insektsrika miljöer. Förekomst av vindskyddade insektsrika miljöer som naturbetesmarker, inägor, hyggen, alléer och hagmarker med ek och andra ädla lövträd är gynnsamt. Äggen läggs direkt på marken på bara fläckar, eller partier med mycket låg vegetation.

Utbredning och regionala skillnader

Nattskärran förkommer sparsamt och ojämnt spridd i Götaland och södra och mellersta Svealand upp till södra Värmland, södra Dalarna och södra Gästrikland. Längre norrut uppträder den i allmänhet endast tillfälligt.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas framför allt av täta produktionsskogar med främst gran, liksom upphört skogsbete.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. I områden med höga tätheter av nattskärra kan det vara värdefullt att planera val av trädslag, utformning av hyggen, avverkning och röjning så att området upprätthåller en varierad och mosaikartad struktur.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom revir av nattskärra under perioden 10 maj–31 augusti.
• Spara hänsynsträd (minst 10 per hektar) vid avverkning av skogsmark som ingår i revir av nattskärra, främst tall men också björk eller andra lövträd.
• Planera avverkningar så att hyggena får en varierad form, med inbuktningar och långa brynzoner. Lämna fröträdsställningar och hänsynsträd.
• Plantera tall på tidigare talldominerad mark.
• Plantera i glesare förband mot hällmarker, mossar och andra impediment.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Skapa gläntor i tätare skogsbestånd och skapa markblottor där nattskärror kan lägga sitt bo.
• Röj bort inväxande gran i glesa tallbestånd.
• Föryngring med frötall är en fördel liksom föryngring under skärmställning. Ställ frötall på svaga, bergbundna marker. Lämna hänsynsträd när fröträden avverkas.
• Hyggesfritt skogsbruk är troligen gynnsamt för nattskärran, särskilt i talldominerad skog och i anslutning till andra lämpliga miljöer som hällmarker eller högmossar.
• Lämna en del vindfallna tallar på hyggen. Nattskärran gillar att uppehålla sig vid gamla lågor.
• Naturvårdsbränning liksom hyggesbränning är gynnsamt.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande nattskärra är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Behåll inslag av tall till exempel när gran planteras på skogsmark som tidigare var talldominerad (SKSFS 7:7).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, yngre brandfält,
  brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Anpassa hyggena efter terrängen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 7300 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 100 procent, 2001–2012: ökning 50 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Näktergal uppträder främst i buskrika lövkantzoner, huvudsakligen i södra Sverige där den i många trakter är en karaktärsfågel som hörs under
försommarnätterna. Arten är knuten till halvöppet landskap och saknas i rena skogsbygder. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Näktergalen häckar i lövskogsmiljöer längs sjöstränder, dammar, vattendrag och i bryn mot andra öppna marker. Den uppehåller sig i täta buskage eller öppna lövskogar med ett välutvecklat buskskikt bestående av till exempel viden, slån, hagtorn eller unga lövträd. Områden med enbart låga buskage undviker den helt, liksom högvuxen skog om den inte är mycket gles.

Reviren ligger oftast på fuktig mark, men kan också förekomma på torrare lokaler som till exempel i parker och trädgårdar, om strukturen på träd- och buskskikt passar i övrigt. De viktigaste kraven på reviret är att det finns ett tätt, skyddande buskskikt, ytor utan eller med glest fältskikt där den kan födosöka under buskarna, samtidigt som det finns tillgång till täta bestånd av nässlor eller andra högörter. Näktergalen förekommer dels i bryn och andra övergångszoner mellan skog och öppen mark och dels i successionsstadier från öppen mark till skog.

Utbredning och regionala skillnader

Förekommer i södra Sverige upp till Mälarlandskapen samt sparsamt utmed Norrlandskusten till Västerbotten. De tätaste förekomsterna finns i Skåne, Blekinge, på Öland och Gotland, östra delarna av Götalands fastland samt i östra Svealand.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning och igenplantering i skogs- och mellanbygder gör att landskapet sluter sig och arten försvinner. I halvöppna och öppna landskap kan arten missgynnas genom avsaknad av lövrika bryn.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Särskilt viktigt är att upprätthålla en god förekomst av lövrika kantzoner och bryn.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna lövrika kantzoner med buskskikt så oskadat som möjligt vid avverkningar för biobränsleuttag eller vedhuggning, i synnerhet de större buskarna och yngre individer av lövträd.
• Spara buskridåer i anslutning till öppen mark eller utmed sjöar och vattendrag.
• Plantera lövträd, om plantering alls är nödvändig.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Avverka större buskar och träd i någon del av näktergalens revir med några års mellanrum. Utan avverkning eller röjning blir reviret så småningom olämpligt för arten. På kort sikt innebär avverkningar att förhållandena försämras, men på några års sikt uppstår åter lämpliga miljöer. Återkom med avverkning eller röjning till samma fläck med 10–20 års mellanrum. Åtgärden kräver att det finns relativt stora områden med lämplig miljö.
• Plantera inte barrträd på nerlagd jordbruksmark där det finns näktergal.
• Släpp upp buskage på vissa delar av nerlagda åkrar, kantzoner mot vattendrag eller sjöar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande näktergal är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, brynmiljöer samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 37 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Nötkråkan finns med två raser i Sverige: tjocknäbbad nötkråka i de södra delarna av landet och smalnäbbad nötkråka i de norra delarna. Stapelfödan för dessa är hasselnötter respektive frön från sibirisk cembratall, vilka hamstras för behov vintertid och för uppfödandet av ungarna. Nötkråkan häckar i barrskogsmiljöer, men kräver rik förekomst av hassel respektive odlad sibirisk cembratall inom rimligt avstånd från häckningsplatserna. Stannfågel.

Ekologiska krav

Tjocknäbbad nötkråka är helt beroende av tillgång på hasselnötter, smalnäbbad nötkråka av frön från sibirisk cembratall. Nötter respektive frön hämtas under hösten, ibland på över 5 kilometer avstånd från häckningsplatsen där de förvaras nedgrävda i marken. Tillgång till hasselrika lundar, bryn och hagmarker är en nödvändighet i södra Sverige. I norra Sverige bestäms förekomsten av planterade sibiriska cembratallar i trädgårdar och parker.

Häckningsplatserna är belägna i medelålders eller äldre gran- eller barrträdsdominerade blandskogar. Om skogen är skött för virkesproduktion spelar ingen roll. Viktigt är dock att den är tät, strukturrik och komplex och att den erbjuder ett gott skydd mot predatorer.

Ett häckande par utnyttjar under vinter och häckningstid ett område på cirka 10–15 hektar. Under denna period livnär de sig huvudsakligen på de nötter och frön som hamstrats under hösten. Förvaringsplatserna finns under undertryckta granar i mörka skogspartier och i täta granbestånd.

Avverkning av häckningsplatsen vintertid innebär att födoreserverna blir omöjliga att återfinna vilket omöjliggör häckningen. Samma revir kan annars utnyttjas under många år. Boet byggs i en tät, ofta klen gran och gärna i anslutning till solig glänta. Till bobygget används skägglav och murket trä från multnande stubbar.

Utbredning och regionala skillnader

Tjocknäbbad nötkråka häckar sparsamt till sällsynt, lokalt dock tämligen allmänt, upp till norra Dalsland, mellersta Värmland, mellersta Västmanland och norra Uppland. Den finns även sällsynt i södra Dalarna. Smalnäbbad nötkråka påträffas längs Norrlandskusten i anslutning till samhällen och städer med tillgång på planterade sibiriska cembratallar.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer på lokal nivå. I södra Sverige visar förekomst av nötkråka att det finns goda bestånd av hassel på landskapsnivå.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Nötkråkan missgynnas av brist på föda (hassel eller sibirisk cembratall) i anslutning till annars lämpliga häckningsmiljöer. Avverkningar i reviren medför att förutsättningarna för hamstring försvinner och det tar åtskilliga decennier innan skogen åter är lämplig för häckning.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I södra Sverige är det viktigt att upprätthålla ett varierat landskap med riklig förekomst av hassel spritt över landskapet. Detta kräver åtgärder och hänsyn i inägomarken. Lämpliga häckningsmiljöer är ett mindre problem, men kräver förekomst av uppvuxen skog. Sibirisk cembratall förekommer främst i planteringar i städer och större samhällen vilket helt styr förekomsten av smalnäbbad nötkråka i Norrland.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inkl. plantering, markberedning och röjning) under perioden 10 mars–20 juni inom revir med nötkråka.
• Var försiktig med röjning, gallring och dikning i kända nötkråkerevir, även i yngre bestånd. Försiktig plockhuggning kan vara ett alternativ.
• Bevara partier av tät, fuktig granskog och mörkt stående undertryckta granar.
• Spara så mycket som möjligt av buskar, lövträd och unga och undertryckta granar vid förröjning inför slutavverkning.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid gallring och föryngringsavverkning, särskilt av äldre gran och lövträd.
• Spara hasselbuskar vid avverkning, röjning och markberedning. Plantera inte barrträd intill större hasselbuskar.
• Gynna hassel vid röjningar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Gynna hasselrika brynmiljöer genom att röja bort igenväxande träd (särskilt gran) utmed stenmurar, i betesmarker och bryn där det finns hassel. Fristående hassel har bättre fruktsättning än hassel inne i tät skog.
• Avstå från att plantera barrskog i anslutning till inägomarker med hassel.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Bestånd med mycket hassel är hänsynskrävande biotoper och bör avsättas som hänsynsytor. Gör naturvårdsavsättningar av hasselmiljöer som är för stora för att rymmas inom generell hänsyn.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 11 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 67 procent, 2001–2012: minskning 37 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Orren hör hemma i öppna och halvöppna marker, men häckar även sparsamt i anslutning till sammanhängande skogsmark. Orren fanns förr talrikt på ljunghedar och brandfält, liksom i glesa skogar som var präglade av dimensionsavverkning och skogsbete.

Populationen fluktuerar i likhet med andra skogshöns på grund av bland annat väderlek och antalet rovdjur, men sett över en längre tid har arten minskat avsevärt åtminstone i södra Sverige. I norra Sverige ökade den i samband med att 1960- och 1970-talens stora hyggen togs upp. Stannfågel.

Ekologiska krav

Orren föredrar öppna områden och tidiga successionsstadier och undviker tät skog. Viktiga miljöer för de vuxna fåglarna är öppna eller halvöppna marker med rikt inslag av olika ris eller buskar. Arten förekommer alltid i anslutning till områden med sammanhängande skogsmark, men främst i områden med gott om öppna myrar, myrkomplex, högmossar eller hyggen. De utnyttjar också stubbåkrar och annan jordbruksmark i anslutning till större skogsområden.

I södra Sverige är hyggesfasen så kortvarig att hyggena har begränsad betydelse för orrarna. Den föredrar stora och öppna hyggen med rikt uppslag av björk, och har därför gått tillbaka när hyggesstorleken minskat och fler träd lämnats kvar som naturhänsyn. Arten förekommer, men är starkt minskande, i skärgårdsområden där det finns öar med hedvegetation och yngre björkskog. I fjälltrakterna förekommer den upp i fjällbjörkskogen.

Orren spelar under perioden mars–maj, intensivast under slutet av april och början av maj. Orrspel kan dock höras under större delen av året utom under hösten. Spelet sker oftast på en gemensam lekplats som är belägen på en myr, ett hygge, sjöis, en åker eller annan öppen plats. Många lekplatser används under flera år, men andra utnyttjas kortare perioder medan miljön är lämplig. I södra Sverige, med brist på större öppna
spelplatser och glesa populationer, är det vanligt med spel från ensamma tuppar i träd.

Boet läggs oftast på ett hygge eller nära en myr. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktigt för kycklingarnas överlevnad. Under kycklingarnas första tid uppehåller sig kullarna ofta i kanten av myrar, vid bäckar och på andra insektsrika platser. De vuxna orrarna lever av skott och andra växtdelar av vedartade ris, buskar eller träd. Blåbärsblommor är en viktig komponent under våren. Under vintern är björkknoppar en viktig del av födan, orrarna födosöker då både från marken i låga björkar och sittande uppe i större björkar. Under hösten och vintern kan de också äta spannmål på åkermark.

Enskilda fåglar rör sig inom ett hemområde på hundratals hektar. För att arten ska trivas krävs att det finns åtminstone 20 hektar lämpligt habitat och för att det ska finnas större spel krävs i storleksordningen 90 hektar lämpligt habitat. På landskapsnivå motsvarar detta cirka 10−15 procent lämpligt habitat för ensamma fåglar och 25 procent för uppkomsten av större spel.

Utbredning och regionala skillnader

Orre finns över i stort sett hela landet utom i jordbruksbygder och på kalfjället. Arten är ojämnt spridd över landet och en övervägande majoritet finns i Norrland. Populationen är betydligt svagare i södra Sverige, där arten också minskat betydligt sedan 1970-talet.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Särskilt i södra Sverige är igenväxning av öppna högmossar till följd av dikning och luftburen kvävedeposition ett stort problem. Igenväxning och igenplantering av öppna marker till följd av nedläggning av jordbruk i skogsbygderna är ett problem över hela landet.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Förekomsterna är framför allt knutna till högmossar och andra öppna myrmarker. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska kunna finnas på torrare skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt när man avverkar stora öppna ytor.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning inom 300 m från lekplatser under perioden 1 mars–31 maj.
• Spara rikligt med björk vid alla skogsbruksåtgärder.
• Undvik förröjning i kantzoner för att gynna förekomsten av insekter och erbjuda skydd åt kycklingarna.
• Lämna en funktionell skiktad kantzon av gran och lövträd mot sumpskogar, myrar, sjöar, bäckar och större vattendrag.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Plantera inte igen inägor, skogslyckor eller andra öppna eller halvöppna ytor i eller intill skogsmark.
• Plantera färre granplantor för att få mer självföryngrad björk i beståndet. Att begränsa antalet plantor till cirka 1500 per hektar ökar lövandelen väsentligt.
• Restaurera igenväxande spelplatser på myrar genom att ta bort träd för att skapa större öppna ytor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande orre är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. I södra Sverige finns regioner med särskilda behov där det kan behövas riktade skötselåtgärder över större arealer. I områden med goda bestånd, särskilt i södra Sverige, kan det dessutom vara motiverat att skydda stora spelplatser på myrar och mossar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 180 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 57 procent, 2001–2012: ökning 21 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Ekologiska krav

Ortolansparv har tidigare uppträtt som en typisk jordbruksfågel, men efter trakthyggesbrukets införande, och särskilt sedan 1970-talet, häckar en allt större andel av populationen på hyggen. Arten är knuten till öppna marker med förekomst av partier med kortvuxet fältskikt och blottad jord. Flyttfågel.

Utbredning och regionala skillnader

Ortolansparv häckade tidigare ojämnt spridd i jordbruksmark över nästan hela Sverige, men förekommer numera endast mycket sällsynt i östra Svealand och sparsamt längs Norrlandskusten. De tätaste förekomsterna finns för närvarande i Västerbotten.

Ortolansparven uppträder på hyggen i samtliga Norrlandslän, däremot saknas den i skogslandskapet i Götaland och Svealand.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Ortolansparven förekommer i skogsmark enbart på hyggen.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten är knuten till öppna marker och förekomsterna på hyggen är därför kortvariga. Arten saknas på hyggen med skärmställningar samt på hyggen med mycket kvarlämnade buskar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska kunna finnas på skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt när man lämnar enstaka buskar, torrträd och undertryckta träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogliga åtgärder (plantering, markberedning) under perioden 10 maj–31 juli inom revir av ortolansparv.
• Lämna hänsynsträd glest spridda över avverkningsytan.
• Spara täta slånbuskage och höga enbuskar i hagmarker, skogsbryn, på hyggen, längs grusvägar och på åkerholmar.
• Skapa mjukare övergångar mellan skog och öppen mark genom att gallra bort gran de sista 5–10 meterna mot åkern, så att en mosaik av olika buskar och lövträd etableras i brynet.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Dela om möjligt upp stora avverkningar på flera mindre hyggen under en period av flera år för att ge arten långsiktig tillgång på lämpliga häckningsmiljöer.
• Naturvårds- och hyggesbränning gynnar förmodligen arten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande ortolansparv på hyggen är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera (SKVFS 7:8).
• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 3800 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 85 procent, 2001–2012: minskning 45 procent

Rödlistestatus 2015: Starkt hotad (EN)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

En stor falk som oftast häckar i branta klippväggar, i norra Sverige dessutom på våta myrar. Miljögifter och förföljelse gjorde att stammen minskade till endast ett fåtal par i mitten av 1970-talet. Minskad giftbelastning, minskad förföljelse och utsättningar genom avel har gjort att populationen ökat, men antalet par är alltjämt litet och fortsatt expansion är att vänta. Huvudsakligen flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckar i branta klippväggar, där boet läggs på en öppen, svåråtkomlig klipphylla. Många av de bebodda klippstupen gränsar till skogsmark. Markhäckningar förekommer relativt frekvent på stora, blöta myrar i Norrbottens län. Tidigare var häckningar i risbon, framför allt i fiskgjusebon, förhållandevis vanligt men förekommer numera sällan. De primära kraven på häckningsplatsen är ett ostört läge och god tillgång på byten, som framför allt utgörs av medelstora fåglar. Häckande par återvänder år efter år till samma häckningsplats och bra boplatser – så kallade falkberg − kan användas under mycket lång tid.

Utbredning och regionala skillnader

Pilgrimsfalken förekommer numera i de flesta landskap men har fortfarande sin tyngdpunkt i västra Götaland och Norrbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Störning vid boplatser.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräcklig. Hänsyn bör tas även till äldre, dokumenterade häckningsplatser även om de för tillfället inte är i bruk. Konflikter uppstår troligen inte mellan skogsbruk och myrhäckande falkar. Kännedom om häckningslokaler för pilgrimsfalk bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder inom 300 meter från häckningsplatser under perioden 15 mars–20 augusti.
• Lämna en skyddszon med träd mot häckningsplatsen (klippbranten), så att häckningsmiljön behålls oförändrad. Eventuell skog i själva rasbranten lämnas orörd.
• Vid häckning i risbon, avstå från avverkning inom 100 meter från boet.
• Anlägg inte skogsbilvägar nedanför eller ovanför klippbranter med häckningsplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Bomma gärna skogsbilvägar i närheten av häckningsplatser under perioden 15 mars–20 augusti för att undvika onödiga störningar från klättrare, fågelskådare och andra.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande pilgrimsfalk är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. I områden med mycket rörligt friluftsliv – särskilt klättrare − kan det finnas skäl att belägga området kring utsatta boplatser med tillträdesförbud. Ett fågelskyddsområde med lämpliga föreskrifter kan inrättas av länsstyrelsen.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som till exempel berg- och rasbranter (SKSFS 7:17, 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 360 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 3300 procent, 2001–2012: ökning 200 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Pärlugglan är vår vanligaste uggla och förekommer främst i större skogsområden som domineras av barrskog eller blandskog. Populationen är som störst i samband med goda smågnagarår. Huvuddelen av populationen finns i norra Sverige. Den viktigaste faktorn utöver tillgång på mat är förekomst av lämpliga boplatser. Boet läggs vanligtvis i ett gammalt spillkråkehål. Nomadisk.

Ekologiska krav

Pärlugglan är beroende av äldre, varierad skog med goda jaktmöjligheter och god tillgång på lämpliga trädhål som boplatser. Den förekommer med störst täthet i äldre granskog, med inslag av gamla lövträd och luckor och öppningar i form av mindre hyggen, jordbruksmark och liknande. Den häckar även frekvent i barr- och lövblandskogar av tall, björk och asp, där förutsättningarna att finna boplatser är störst. I sydligaste Sverige häckar den ofta i gamla bokbackar, men den är mycket sällsynt i ren bokskog.

De viktigaste faktorerna för häckning är förekomsten av boplatser och god tillgång på smådäggdjur. Som boplats väljs nästan uteslutande bohål av spillkråka eller holkar. Bohålet kan med fördel ligga i kvarlämnat träd på ett hygge där risken för predation av mård är mindre, det får dock inte ligga alltför långt från sammanhängande skog. Eftersom pärlugglan gärna byter bohål mellan åren för att undvika predation från mård, är det generellt viktigt med gott om bohål.

Födan består till största del av sorkar och möss. För god häckningsframgång krävs höga gnagartätheter. Antalet häckande par växlar starkt mellan år. Tryter tillgången på gnagare ingår även mindre fåglar i födan.

Hemområdet är i storleksordningen 200–500 hektar, men storleken varierar kraftigt beroende på hur mycket föda det finns. Under dåliga gnagarår kan pärlugglan jaga upp till 4 kilometer från boet medan den under bra år ofta håller sig inom 1 kilometer.

Utbredning och regionala skillnader

Pärlugglan häckar sparsamt i barr- och blandskog över nästan hela landet, från nordöstra Skåne och norrut, dock inte på Öland. Huvuddelen av populationen finns i norra Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

I många områden är tillgång på bohål i lämplig miljö en begränsande resurs.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon).

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från kända, aktiva boplatser under perioden 15 februari–30 juni.
• Spara alla hålträd, särskilt de med bohål av spillkråka.
• Spara alltid högstubbar och annan död, stående ved.
• Lämna hänsynsytor med grupper av äldre träd vid gallring och föryngringsavverkning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara hänsynsträd i form av grövre tallar och aspar, som har förutsättningar att bli lämpliga boträd för spillkråka och därmed även för andra arter som är beroende av den typen av håligheter.
• Pärlugglan accepterar gärna holkar. Att sätta upp holkar kan därför vara en bra åtgärd i områden där det saknas eller är brist på lämpliga naturliga boplatser. Holkar behöver placeras omsorgsfullt och underhållas regelbundet för att fylla en bra funktion. Att regelbundet sätta upp nya holkar och flytta de gamla holkarna är positivt eftersom det minskar risken för predation av mård.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande pärluggla är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera. Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, eller äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).

Övrigt

Populationsstorlek: Kraftigt fluktuerande, medel cirka 32 000 par.

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 25 procent (fluktuerande), 2001–2012: stabil (fluktuerande)

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Rosenfink har invandrat från öster under 1900-talet och fram till cirka 1995 ökade beståndet. Sedan dess har beståndet minskat kraftigt. Arten är främst knuten till igenväxande jordbrukslandskap, särskilt vid sjöar och vattendrag, men förekommer även på hyggen som är rika på lövträd och buskvegetation. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Rosenfink häckar i halvöppna, ofta fuktiga marker med en mosaik av lövträd, buskar och öppna frodiga ört- och insektsrika partier. I allmänhet handlar det om igenväxande, buskrika betes- och odlingsmarker, gärna nära sjöar och vattendrag, med dungar, buskmarker och trädrader omväxlande med brynmiljöer. Enstaka högre träd som används som sång- och utkiksplatser är viktiga inslag. Buskskiktet är oftast rikt, ofta med inslag av bärande buskar.

Hyggen på marker med hög bonitet kan vara bra miljöer under en period på upp till 20 år, om det finns ett rikt uppslag av löv (gärna ask, alm, fågelbär och liknande) och helst enstaka större kvarlämnade lövträd. Rosenfinken kan ibland också häcka i parker och trädgårdar. Boet läggs som regel lågt (mindre än 1 meter) i buskar, vass- eller örtvegetation, i smågranar och liknande.

Revirens storlek varierar stort beroende på häckningsplatsens karaktär och antalet häckande par. Ofta häckar flera par i närheten av varandra och bildar glesa kolonier på lämpliga platser. Generellt är rosenfinken relativt rörlig, även om själva reviret kan vara endast något eller några hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Rosenfinken är spridd över större delen av Sverige, men med en till stor del ojämn förekomst. Den saknas i utpräglade skogstrakter, som delar av småländska höglandet och Norrlands inland. Generellt sett är rosenfinken betydligt vanligare i östra än i västra Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Rosenfinken missgynnas när buskrika successionsmarker växer igen eller avlägsnas, till exempel vid uttag av biobränsle.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Gemensamt för de flesta typer av häckningsmiljöer är att de är övergående vegetationsstadier, att de relativt snabbt växer igen och efter hand överges. Normalt är inga skogliga åtgärder aktuella i rosenfinkbiotoper, förutom eventuell avverkning för uttag av biobränsle eller småskalig vedhuggning.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik förröjning inför gallring eller slutavverkning i bestånd i eller intill revir av rosenfink. Spara trädslag och småbuskar som har eller kan utveckla ett rikt och tätt grenverk.
• Lämna lövträd, ädellövträd om det finns, som hänsynsträd.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Plantera inte barrträd på nerlagd jordbruksmark i områden med förekomst av rosenfink.
• Undvik att plantera igen buskrika betesmarker.
• Skapa öppningar i starkt igenvuxna buskmiljöer och glesa ut bland träden när successionsmarken börjar övergå till tät skog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande rosenfink är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, brynmiljöer samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska ny ädellövskog anläggas (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 17 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 64 procent, 2001–2012: minskning 34 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Röd glada häckar i större eller mindre skogsområden i anslutning till öppen mark i södra Sverige. Den största förekomsten finns i Skåne, men arten har succesivt expanderat norrut under senare år. Delvis flyttfågel.

Ekologiska krav

Röd glada häckar nästan uteslutande i anslutning till jordbruksmark och andra öppna områden. Boplatsen kan ligga både i små dungar i öppet odlingslandskap och i större skogsområden. Boet byggs högt i ett träd med lämpligt grenverk, till exempel i bok, ek eller tall. Arten är inte kräsen vid val av boplats – det som krävs är ett någorlunda stort träd som ligger skyddat. Det är samtidigt viktigt att trädet står så att fåglarna lätt kan flyga in till boet, antingen i glesstammig skog eller vid en glänta eller nära ett skogsbryn.

Det är inte ovanligt att bon ligger nära bebyggelse eller allmänna vägar, men arten föredrar mer ostörda lägen. Samma bo kan användas flera år i rad, men röd glada har normalt även ett eller flera alternativa bon. Ibland används ett gammalt bo av ormvråk, korp eller kråka.

Födan hämtas huvudsakligen från jordbruksmark, utmed vägar (trafikdödade djur), på avskrädesplatser eller vid sjöar, ibland över 10 kilometer från boet.

Utbredning och regionala skillnader

En majoritet av populationen finns i Skåne. Under de senaste decennierna har arten ökat kraftigt och i samband med det expanderat norrut. Nordgränsen går numera genom Västergötland och södra Östergötland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Missgynnas av skogliga åtgärder som lämnar boet allt för exponerat, främst genom för smala skyddszoner och för omfattande gallring.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Kännedom om häckningslokaler för röd glada bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 300 meter från boet under perioden 1 april–31 juli.
• Lämna en skyddszon kring boplatser vid avverkning eller andra skogliga åtgärder. Bredden på skyddszonen beror på platsen, men som tumregel ska den ska vara så bred att boplatsen inte är väsentligt mer exponerad för insyn än tidigare.
• Spara samtliga träd med större risbon, även sådana där boet ser obebott ut.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara större träd som har förutsättningar att fungera som framtida boträd, till exempel träd
  som delar sig i toppen och träd med grova grenklykor.
• Avstå att avverka äldre lövdominerade bestånd, främst i anslutning till öppen jordbruksmark.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande röd glada är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre träd vid ägogränser, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara biologiskt värdefulla träd, lind, lönn, ask och alm, med mera (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre  skog på uddar och öar, örtrika bestånd på kalkrika marker, brynmiljöer samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot boträd (rovfågelsbon) (SKSFS 7:21).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på platsen (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 2100 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 2000 procent, 2001–2012: ökning 150 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Salskrake häckar ojämnt spritt i Norrbottens och Västerbottens län, mest i inlandet. Den har liknande vanor som knipan. Den förekommer i flera olika typer av vattenmiljöer som vid lugnt flytande större vattendrag och i områden med sjöar och små tjärnar. Boet läggs främst i gamla spillkråkehål, men arten utnyttjar även holkar. Från att tidigare varit sällsynt har populationen ökat under senare årtionden. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckning sker i anslutning till öppet vatten av något slag, vanligen vid sel (lugna älvsträckor) och i sjö- och tjärnrika områden. Den häckar också vid vegetationsrika, grunda sjöar av slättsjötyp och även småsjöar till exempel på skärgårdsöar i Norrbotten. Kullarna utnyttjar gärna flarkar och andra vattenfyllda partier på större myrar. Troligen är rik förekomst av vattenlevande småkryp en viktig faktor i ungarnas uppväxtområden.

Boet läggs i gamla spillkråkehål, holkar (knipholkar eller skrakholkar), ihåliga stubbar eller andra typer av håligheter i träd. Eftersom salskraken är mindre än knipan kan den utnyttja mindre bohål. Boplatsen kan ligga långt från vatten (upp till 1 kilometer) och honan vandrar då till vattenmiljöerna med ungarna strax efter kläckning. Salskraken kan vara skygg och det finns uppgifter om att den är känslig för friluftsliv, fiske och liknande störningar.

Utbredning och regionala skillnader

Salskraken häckar i Norrbottens och Västerbottens län, främst i inlandet. Enstaka häckningar kan även förekomma i norra delarna av Västernorrlands län. Förekomsten är i vissa områden mycket gles.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Tillgången på lämpliga bohål kan vara ett problem i många områden. Generellt gynnar alla åtgärder som gynnar spillkråkan även salskraken. Lokalt kan störningar under botiden leda till att enskilda häckningar misslyckas.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsynen bör inriktas på att spara träd med lämpliga håligheter i anslutning till lämpliga häckningsmiljöer.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från boplatser under perioden 1 maj–30 juni. Detta gäller också holkar med häckning.
• Spara hålträd, särskilt de med bohål av spillkråka.
• Spara alltid högstubbar och annan död, stående ved vid avverkning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara hänsynsträd i form av enstaka grövre tallar och aspar, som har förutsättningar att bli lämpliga häckningsplatser för spillkråka och därmed även för salskrake. Det är särskilt viktigt nära lämpliga vatten.
• Det finns goda erfarenheter av att sätta upp holkar för salskrake. För att undvika konkurrens med knipa bör man göra ingångshålet mindre.
• Sätt inte ut fisk i små, naturligt fisktomma gölar eller småsjöar – tillgången på lämpliga vattenlevande småkryp för salskrakens ungar är bättre i fiskfria vatten.
• Undvik störningar vid småsjöar med salskrake, särskilt när ungarna är små.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande salskrake är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer som boträd (rovfågelsbon) med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 1600 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 90 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Skogsduvan häckar främst i löv- och blandskog, men också i ren tallskog. Det viktigaste på häckningsplatsen är tillgång på lämpliga bohål, till exempel i form av naturliga håligheter i gamla ekar eller andra lövträd, spillkråkehål i aspar eller tallar, holkar eller andra håligheter. Födan hämtar de på jordbruksmark, ofta kilometervis från häckningsplatsen. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Skogsduvan häckar i håligheter i träd, oftast i ett hål uthackat av spillkråka eller i en naturlig hålighet, till exempel vid ett grenbrott. Boträden är därför generellt gamla och grova. De vanligaste trädslagen är ek, asp, bok och tall. Vanliga häckningsplatser är äldre ädellövskog, ekbackar, bokbackar, hagmarker med gamla träd samt dungar, alléer och parker i odlingslandskapet.

Många skogsduvor häckar dock i ren skogsmark långt från öppen mark, men arten undviker oftast tät skog och många häckningsplatser ligger i öppnare bestånd, till exempel grupper av större aspar, några kvarlämnade tallar på ett hygge eller liknande. Skogsduvan födosöker däremot nästan uteslutande i jordbrukslandskapet.

Utbredning och regionala skillnader

Skogsduvan förekommer numera sparsamt i anslutning till större områden med kulturlandskap i hela landet, men är sällsynt i delar av inre Götaland samt längs Norrlands kustland och mycket sällsynt i norra Sveriges inland.

Indikator på skyddsvärd skog

Skogsduvan häckar i såväl naturskogsartade bestånd som i skogsmiljöer utan särskilda skogliga naturvärden. Den är beroende av förekomst av lämpliga boträd, och generellt sett är förekomst av häckande skogsduva ingen indikator på förekomst av skogliga värdekärnor.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Brist på lämpliga boträd.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska tas mot boplatser i form av grova träd med spillkråkehål och andra håligheter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från boplatsen under perioden 1 april–30 september. Detta gäller också holkar med häckning.
• Spara alla hålträd vid gallring och föryngringsavverkning. För skogsduvan är i synnerhet ek och andra grövre ädellövträd samt asp, tall och bok med hål uthackade av spillkråka viktiga. Lämna gärna några skyddande träd omkring dessa för att minska risken för stormfällning.
• Spara grövre tallar, aspar och ekar vid gallring och föryngringsavverkning, helst i grupper. Lämna också yngre träd av nämnda arter för att låta dessa växa in i den nya
  skogsgenerationen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Restaurera igenväxande ekhagar eller andra hagmarker i anslutning till odlingslandskapet, genom att frihugga de grövre lövträden (eventuellt även tall) och ta bort gran och igenväxande, yngre lövträd.
• Spara dungar av asp, ek eller tall i odlingslandskapet. Gallra fram större träd i grupper som sedan får utvecklas fritt.
• Frihugg ekar, grövre aspar och andra träd som har potential att utvecklas till lämpliga hålträd.
• Gynna lövträd vid röjning, gallring och andra skogsbruksåtgärder.
• Skogsduvan bosätter sig gärna i holkar. Att sätta upp holkar kan vara en bra åtgärd i områden där det saknas eller råder brist på lämpliga naturliga håligheter.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande skogsduva är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar samt berg- och rasbranter, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna en funktionell skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom genom röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog inom området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 12 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 62 procent, 2001–2012: ökning 29 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Häckar i mellersta och norra Sveriges skogsbygder, även i anslutning till kulturbygder, med tyngdpunkt i norra Svealand och södra Norrland. Mycket sällsynt i lappmarkerna och norra Norrbotten. Slagugglan behöver i första hand en fungerande boplats i form av stora håligheter i träd. Tillgången på naturliga boplatser har minskat påtagligt och kommer att fortsätta minska även i framtiden. Stannfågel.

Ekologiska krav

Förekomst av lämpliga boplatser är den kritiska faktorn. Häckning sker vanligen i en större hålighet i ett träd. Traditionellt används rötade torrstammar av tall, ibland asp, som bildar ihåliga så kallade skorstenar med ingång ovanifrån. Studier visar att sådana högstubbar av tall ofta varit döda i 200–300 år, och att de var flera hundra år gamla när trädet dog.

Lämpliga högstubbar, särskilt av tall, nybildas i mycket liten omfattning. Arten kan också häcka i andra större håligheter i träd, som vid grenbrott i ekar, grova aspar och björkar, samt i särskilda holkar. I brist på håligheter kan större risbon utnyttjas, byggda av vråk eller duvhök.

Vare sig föda i form av smågnagare och större fåglar eller tillgång på lämpliga jaktmarker (hyggen, myrar och igenväxande jordbruksmark) är begränsande för stammen. Etablerade par är mycket stationära inom reviret året om, men går till häckning i betydligt större omfattning under goda smågnagarår.

Häckningsrevirets storlek varierar betydligt, från cirka 300 hektar till uppemot 600−700 hektar. Revirets storlek beror bland annat på närheten till grannrevir och kvaliteten på jaktmarkerna.

Slagugglan behöver lämpliga jaktmarker i form av hyggen, vattenfyllda diken och små vattendrag (livsmiljö för bland annat vattensork) i skog och jordbruksmark (gärna i begynnande igenväxning). Skog i anslutning till våtmarker, bäckar och diken utgör viktiga jaktmarker.

Utbredning och regionala skillnader

Häckfågel i mellersta och norra Sveriges skogsbygder. Utbredningsområdets sydgräns går genom mellersta Uppland, Västmanland, Närke och södra Värmland. Artens tyngdpunkt ligger i norra Svealand och södra Norrland, till stor del beroende på förhållandevis omfattande holkuppsättning.

Förekomsten är betydligt glesare i norra Sveriges inland (Jämtland, Lappland, norra Norrbotten), och lämpliga naturliga häckningsplatser nyskapas där ännu långsammare än längre söderut.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Slagugglan missgynnas av bristande tillgång på lämpliga häckningsplatser. Lokalt kan störningar till följd av avverkning eller andra skogliga åtgärder leda till att häckningen avbryts.

Behov av hänsyn

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Även träd med holkar är viktiga att spara.

Kännedom om häckningslokaler för slaguggla bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder. Vissa individer kan kraftfullt attackera människor som kommer för nära bo eller ungar, till exempel i samband med röjning eller plantering. Tillåt aldrig barn att ens tillfälligt komma närmare häckande slagugglors ungar än 30–40 meter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 200 meter från boplatsen under perioden 1 februari–20 juli. Detta gäller också holkar med häckning.
• Spara högstubbar (”skorstenar”) och andra grova hålträd som kan fungera som boträd.
• Gallra tät ungskog runt grova högstubbar, för att underlätta föräldrafåglarnas inflygning.
• Runt boplatsen bör det finnas uppvuxen skog (minst 1 hektar) med träd som kan fungera som sittplatser för de vuxna ugglorna. Träden utgör särskilt viktiga skydd för ungarna att klättra upp i när de lämnar boet, eftersom de inte kan flyga då.
• Spara lutande träd och vindfällen intill befintliga träd för de små ungarna att klättra på.
• Om häckning sker i ett risbo, spara boträdet med omgivande skyddszon.
• Lämna hänsynsytor med grupper av äldre träd vid gallring och föryngringsavverkning

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara hänsynsträd i form av grova tallar, aspar och björkar som har förutsättningar att bli lämpliga boplatser i framtiden.
• Avsätt hänsynsytor med trädgrupper vid gallring och föryngringsavverkning, framför allt vid uddar och holmar i anslutning till myrar och andra våtmarker.
• Vissa grova högstubbar kan omvandlas till bostubbar.
• Holkar avsedda för slaguggla utnyttjas gärna, men bör bara sättas upp i revir där slagugglor redan häckar eller har häckat i sen tid. Holkar kräver årlig tillsyn och underhåll för att fungera optimalt. Eftersom revirhävdande slagugglor kan påverka andra hänsynskrävande och sällsynta arter negativt, till exempel lappuggla, pärluggla
  och vråkar, bör alltför tät och oplanerad holkuppsättning undvikas. Kontakta alltid expertis för rådgivning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande slaguggla är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel
  strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, eller äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella kantzoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer som boträd (rovfågelsbon) med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 2700 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 25 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Häckar i gölar, mindre skogssjöar och fjällsjöar. Omgivningarna består av skogsmark, myrar eller kalfjäll. Födan består av fisk som föräldrarna kan hämta på stort avstånd från häckningsplatsen. Själva häckningstjärnarna är oftast fisktomma. Den är känslig för störningar under framför allt ruvningstiden. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckningsplatsen är en mindre sjö eller göl (ofta mindre än 1 hektar) som i regel är omgiven av öppen myr eller gungflyn. Häckningstjärnarna har oftast flacka gungflyartade stränder med små gungflyholmar, där boet i allmänhet placeras på en tuva alldeles intill vattnet. Där är det lätt för fåglarna att hasa sig upp från vattnet samtidigt som placeringen ger skydd mot fyrfota rovdjur.

Många annars lämpliga småsjöar har för branta stränder för att fåglarna ska kunna ta sig upp på land för att häcka. Det gäller särskilt om vattenståndet har sänkts genom dikning i kringliggande marker eller om utloppet har rensats. Smålommen häckar helst i fiskfria vatten. Fisken som utgör ungarnas föda hämtas från större sjöar eller från havet. Avståndet mellan häckningsplatsen och födosöksplatserna kan vara längre än 10 kilometer.

Utbredning och regionala skillnader

Häckar i norra och mellersta Sverige, inklusive fjällen, samt med en isolerad population på Sydsvenska höglandet. Den sydsvenska populationen av smålom minskar medan den är stabil eller ökar i norra och mellersta Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Lokalt kan störningar under botiden leda till att häckningar spolieras. Vid riktigt små häckningstjärnar kan uppväxande träd längs stränderna vara ett problem eftersom smålommen har svårt att lyfta på korta sträckor – under vindstilla förhållanden behöver den minst 40 meter fri yta för att kunna ta höjd.

Andra hot är dikning och annan avvattning som berör hydrologin i och kring häckningsmiljöerna, samt utsättning av fisk och gräsänder för jaktändamål i häckningsmiljöerna.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser så att störning under häckningstiden undviks. Det är viktigt att hydrologin kring lämpliga häckningsplatser hålls intakt. Kännedom om häckningslokaler för smålom bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder (avverkningar, markberedning, plantering och så vidare) intill häckningssjöarna under perioden från fåglarnas ankomst till att ungarna blivit flygga under perioden 1 april−15 augusti. Lämpliga skyddsavstånd är cirka 100 meter om skog går fram till vattnet, eller 200 meter om öppen myr eller annan delvis öppen mark.
• Avstå ifrån eller iaktta stor försiktighet vid rensning av diken eller skyddsdikning som kan påverka vattennivån i mindre sjöar eller gölar. En vattenståndssänkning kan omöjliggöra eller försvåra för smålommen att hitta lämpliga boplatser.
• Undvik att anlägga skogsbilvägar inom 200 meter från häckningsvattnen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Sätt inte ut fisk eller fåglar (till exempel gräsänder) i häckningsvatten för smålom. Utsättning av fisk kräver alltid tillstånd från Länsstyrelsen.
• Avverka uppväxande träd runt riktigt små häckningstjärnar för att underlätta för lommarna att lyfta.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande smålom är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som myrar och sjöar, äldre skog på uddar och öar i vatten och myrmarker med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag med mera oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 1600 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 15 procent, 2001–2012: minskning 15 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Sommargyllingen befinner sig i Sverige på gränsen av sitt utbredningsområde. Arten förekommer sällsynt och lokalt i landets södra delar. Antalet varierar mellan olika år och på många lokaler uppträder arten endast tillfälligt. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Sommargyllingen häckar i öppna, varierade skogslandskap, oftast i kulturlandskap, med omväxlande öppna partier och små dungar, lummiga alléer och trädbevuxna, fuktiga hagmarker, strandskogar utmed vattendrag eller liknande. Karaktären på själva skogen kan variera betydligt.

I södra Sverige finns arten i frodvuxen, fuktig björkskog kring sjöar och kärr, i lundartad ek- och bokskog samt i sandtallskog. Gemensamt för häckningsmiljöerna är att trädskiktet ska vara tätt med välutvecklad, komplex struktur och med solbelysta gläntor och kantzoner. Ofta är buskskiktet rikt, men det utnyttjas i liten grad av sommargyllingarna.

Reviren är i storleksordningen 3−50 hektar, delvis varierande beroende på skogstyp. Arten är rörlig och kan födosöka på relativt långa avstånd från boet. Sommargyllingen lever av fjärilslarver och andra insekter som den plockar i trädkronorna. På hösten äter den även frukt och bär, särskilt körsbär.

Utbredning och regionala skillnader

Sommargylling förekommer som regelbunden häckfågel i delar av Skåne och på södra Öland. Dessutom sker tillfälliga häckningar i andra delar av södra Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Kan förekomma i skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av avverkning av lämpliga häckningsmiljöer. Eftersom förekomst av ett tätt kronskikt är viktigt för sommargyllingen är den troligen känslig även för gallring av äldre skog.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Sommargyllingen är så ovanlig att man alltid bör kontakta Skogsstyrelsen innan man genomför skogliga åtgärder i områden med häckning eller misstänkt häckning. Detta är särskilt viktigt i områden som hyst arten under flera år. Ett besök i fält behöver göras för att i detalj diskutera hänsyn och eventuellt skydd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder i områden med förekomst av sommargylling under perioden 20 maj–10 augusti.
• Avverkning av större delar av reviret innebär att det överges. Utforma avverkningar så att de skapar mindre, släntliknande ytor i skogen. Dessa kan vara helt öppna eller ha enstaka hänsynsträd av lövträd, gärna bok eller ek.
• Lämna lövträd i stora koncentrerade i hänsynsytor vid avverkning.
• Undvik omföring av lövdominerad skog till barrdominerad skog.
• Lämna funktionella kantzoner av lövträd mot bäckar, sjöar, kulturmarker och liknande.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Var rädd om trädmiljöer utanför skogsmarken, som alléer, parker, trädklädda betesmarker, solitära träd, trädrader utmed stenmurar och liknande.
• Eftersom mosaiken mellan trädklädd och öppen mark är viktig för sommargyllingen är fortsatt hävd och skötsel av öppna marker viktigt.
• Undvik förröjning inför gallring eller slutavverkning i bestånd i eller intill revir av sommargylling.
• Körsbär är omtyckt föda. Gynna trädslaget vid röjningar i stenmurar, hagmarker och skogsmark.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande sommargylling är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. Arten förekommer dock ibland i skogsmiljöer (särskilt ädellövskogar) som är skogliga värdekärnor eller utvecklingsmarker.

Skogsvårdslagstiftningen

• Spara biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska ny ädellövskog anläggas (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: 150 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil, 2001–2012: ökning 25 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Sveriges minsta uggla. Förekommer över i stort sett hela landet, utom på Öland och Gotland. Häckar i naturskog samt i klassisk bondeskog där den utnyttjar hål av tretåig hackspett och större hackspett. Eftersom sparvugglans ungar till övervägande del matas med småfågelungar så är häckningen är synkroniserad med småfåglarnas. Arten är känd för att hamstra byten i sina bohål under vintertid för kommande behov. Stannfågel.

Ekologiska krav

Sparvugglan förekommer främst i större skogsområden som domineras av barrblandskog med stort inslag av asp, björk och andra lövträd. Arten påträffas oftast häckande i äldre, täta, varierade skogar med ett högt lövinslag och den är typisk för klassiska bondeskogar. Sparvugglan jagar i hög utsträckning i kantzoner av hyggen och på sorkrika inägomarker.

Häckningen sker i ett bohål av större hackspett eller tretåig hackspett, oftast i en asp eller gran. I norra Sverige föredrar sparvugglan tretåiga hackspettens bon, särskilt när de är belägna inne i tät, mogen granskog med inslag av asp. Den undviker öppnare skogsmiljöer, men häckar gärna i anslutning till mindre inägor i barrdominerad skog.

Reviren är i storleksordningen upp till 200 hektar, men storleken varierar mellan revir av olika kvalitet och delvis beroende på tillgången på smågnagare. Den behöver relativt stora skogsområden och saknas helt i mindre skogar och isolerade dungar.

Födan består till största del av sorkar och näbbmöss men har ett starkt inslag av småfåglar, speciellt under ungarnas uppväxtperiod. För god häckningsframgång krävs höga gnagartätheter och antalet häckande par växlar starkt mellan år.

Utbredning och regionala skillnader

Sparsamt förekommande häckfågel i barrblandskog och blandskog i större delen av Sverige, men saknas eller är sällsynt längst i norr, närmast fjällen och i slättbygderna i södra Sverige. Den saknas helt på Öland och Gotland.

Indikator på skyddsvärd skog

Kan vara indikator på skyddsvärd skog. Sparvugglan förekommer ofta i äldre och mer extensivt brukade bondeskogar och äldre skogar med högre grad av naturlighet än vanliga produktionsskogar, och den häckar gärna i samma miljöer som tretåig hackspett.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Missgynnas av överföring av variationsrika bondeskogar till ensartade produktionsskogar. Särskilt avverkning av lövträdsrika kantzoner och igenplantering av gamla inägor.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Arten försvinner från en boplats efter mera omfattande avverkningar, men genom god miljöhänsyn kan lämpliga miljöer finnas kvar på landskapsnivå. För att säkra sparvugglans möjligheter till häckning måste det finnas god tillgång på hål efter tretåig hackspett och större hackspett i grövre träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från kända, aktiva boplatser under perioden 15 februari–30 juni.
• Spara alla hålträd.
• Lämna en funktionell, flerskiktad kantzon av gran och lövträd mot sumpskogar och myrar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara grövre aspar, som har förutsättningar att bli lämpliga häckningsplatser för större hackspett och därmed även för sparvuggla.
• Gynna asp och andra lövträd, särskilt på rikare granskogsmarker.
• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken.
• Undvik förröjning vid gallring och slutavverkning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande sparvuggla är i normalfallet inte i behov områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera. Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKSFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer. som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, eller äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved (SKSFS 7:17).

Övrigt

Populationsstorlek: 19 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 25 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Spillkråka är en nyckelart i skogliga miljöer vars övergivna bohål utnyttjas av såväl flera andra hålhäckande fågelarter som mård och fladdermöss. Den förekommer i större skogsområden men också i blandade landskap där skogen utgör dungar omväxlande med öppen mark. Spillkråkan behöver grova träd, främst tall, asp och bok som boträd. Stannfågel.

Ekologiska krav

Spillkråkan häckar i barr- eller blandskog och i södra Sverige även i ren lövskog, till exempel i bokskog. Varje par utnyttjar 400–1000 hektar skog beroende på skogens kvalitet. I optimal biotop med gammal blandskog i södra Sverige finns betydligt tätare populationer, upp till 1 par per 100 hektar.

Förekommer såväl i naturskogsområden som i trakter med intensivt skogsbruk, och även där skogen förekommer som utspridda större dungar i öppen mark. Fragmentering verkar inte vara ett stort problem för arten om bara skogen har hög kvalitet.

Spillkråkan behöver grova, levande eller döda träd (diameter större än 30 centimeter i brösthöjd för asp och större än 40 centimeter för tall och bok) som den kan hacka ut sitt bohål i. Spillkråkan utnyttjar såväl tidigare bohål, som särskilt uthackade sovhål för att övernatta. Den häckar relativt ofta även i gamla bohål.

Asp är det vanligaste boträdet, men häckningar hittas även ofta i tall och i sydligaste Sverige även i bok. De utnyttjade tallarna är oftast gamla (uppgifter om medelålder 115 år i Småland och 239 år i södra Norrland).

Födan utgörs av insekter, med vedlevande skalbaggar samt stackmyror och hästmyror som särskilt viktiga inslag. Födosöker ofta lågt i träd, på stubbar och på marken, inte sällan på hyggen.

Spillkråkan är en nyckelart i skogen vars bohål utnyttjas av en mängd djurarter. De gamla hålen är ofta boplatser för arter som salskrake, knipa, skogsduva, pärluggla, mård och fladdermöss. Slaguggla och hökuggla häckar ofta i högstubbar som brutits av i höjd med ett gammalt spillkråkebo.

Utbredning och regionala skillnader

Sparsam häckfågel i främst barr- och blandskog i hela landet utom i fjälltrakterna och de mest utpräglade slättbygderna. Den har glesare populationer i Norrlands inland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Brist på lämpliga boträd.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska tas mot boplatser i form av grova träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från boplatsen under perioden 1 mars–30 juni.
• Lämna alltid träd med bohål av spillkråka eller andra hackspettar.
• Gynna asp och andra lövträd vid röjning och gallring.
• Spara grov tall och asp som hänsynsträd. Ställ gärna hänsynsträden i grupp för att motverka att de blåser ner.
• Spara alltid högstubbar och annan död, stående ved vid avverkning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Frihugg grova tallar.
• Gallra fram aspar i blandskogsbestånd för att gynna uppkomsten av grov asp.
• Spara yngre aspar som framtida boträd.
• Skapa stående död ved, till exempel genom ringbarkning.
• Spara äldre tall, asp och bok i bryn mot öppen mark som åkrar, vägar och våtmarker.
• Undvik stubbrytning och uttag av GROT.
• Gynnas av bränder och naturvårdsbränningar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande spillkråka är i normalfallet inte i behov av områdesskydd.  Gör däremot gärna avsättningar kring boträd i äldre bestånd med stort inslag av äldre asp, samt i tallskog av naturskogskaraktär.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera. Spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKSFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, yngre brandfält, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22)
• Skörda inte stubbar på blöt–fuktig mark, kraftigt lutande mark. I normalfallet ska man också avstå från stubbskörd på finjordsrik mark (SKSFS 7:27).

Övrigt

Populationsstorlek: 25 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 37 procent, 2001–2012: minskning 21 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Staren häckar över stora delar av landet, dock saknas den i skogsdominerade bygder. Arten har minskat kraftigt till följd av omfattande förändringar i landskapet, särskilt en minskning av arealen betade marker. Tillgången på lämpliga bohål är en bristvara, och arten kan häcka upp till en kilometer från lämpliga födosöksområden. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Staren häckar i anslutning till jordbrukslandskapet, i tätorter och andra öppna marker. Under häckningstid utnyttjar den öppen mark med kortvuxet fältskikt för födosök. Den föredrar kortbetade, gärna fuktiga betesmarker, där den ofta följer kor eller andra djur, men utnyttjar även nysådda eller skördade åkrar, gräsmattor, vägkanter och liknande.

Boet läggs i befintliga håligheter, till exempel i gamla bohål av större hackspett och gröngöling, i naturliga håligheter i döda eller döende lövträd, i holkar eller under tegelpannor. Oftast häckar den i dungar och skogsbryn i jordbrukslandskapet, alléer, gårdsmiljöer och parker, men kan också häcka i sluten skog om lämpliga boplatser finns.

Staren kan flyga upp till en kilometer från boet för att söka föda, och kan alltså häcka långt från öppna marker. Det räcker med några få träd för att häckning ska kunna ske. Vanliga boträd är asp, ask, björk, ek och bok. Ofta häckar arten i små kolonier.

Utbredning och regionala skillnader

Stare förekommer i södra och mellersta Sverige och längs Norrlandskusten. Tidigare fanns arten i stort sett i hela landet, men till följd av en kraftig minskning sedan 1970- talet är den nu mer eller mindre försvunnen från stora delar av Norrlands inland och skogsdominerade bygder i södra och mellersta Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Staren hotas av såväl minskad tillgång på lämpliga födosöksområden som brist på lämpliga boträd. Arten har försvunnit från stora områden till följd av nedläggning av jordbruksmark, främst i Norrlands inland men även i skogs- och mellanbygder i södra och mellersta Sverige.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska tas mot boplatser i form av träd med hackspettshål och andra håligheter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 100 meter från boplatser under perioden 1 april–30 juni. Detta gäller också holkar med häckning.
• Spara alla hålträd vid gallring och avverkning. Det är en fördel om träden står så öppet att fåglarna lätt kan flyga in till bohålet. Lämna gärna hänsyn i form av grupper av skyddande träd omkring hålträden för att minska risken för stormfällning.
• Spara samtliga grövre aspar (de grövsta som finns), som har förutsättningar att utnyttjas som boträd. Ställ gärna hänsynsträden i grupp för att motverka att de blåser ner.
• Gynna asp och andra grövre lövträd vid röjning och gallring. Det gäller särskilt i odlingslandskapet eller i skogsmark nära öppna marker.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Sätt upp holkar i skogsbryn i anslutning till åkermark.
• Plantera inte igen övergivna åkermarker.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande stare är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 180 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 46 procent, 2001–2012: minskning 30 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Stenfalken förekommer främst i fjällen men häckar även i gles barrskog i Norrlands inland. Arten lever i stor utsträckning på småfåglar och vadare som den fångar i öppna miljöer. I skogslandet påträffas därför en majoritet av boplatserna i anslutning till större myrar och hyggen. Stenfalken häckar i träd och i klippor där den utnyttjar övergivna risbon. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Häckar i anslutning till större öppna områden, ofta av hedkaraktär som fjällhedar, större myrar, hyggen eller liknande. På Öland finns något eller några få par på Stora alvaret. Stenfalken häckar i begagnade risbon, ofta i ett kråkbo, men också bon byggda av fjällvråk, fiskgjuse, korp eller andra rovfåglar kan användas. Det vanligaste är att boet ligger i ett träd men det kan ibland också ligga i en klippbrant eller i fjälltrakter ibland direkt på marken i sluttningar.

Stenfalken häckar i gles skog, ofta i tall eller en björk (särskilt i fjällen) belägen så att falkarna har bra utsikt från boet. På Öland häckar den i kråkbon i mer eller mindre solitära granar ute på alvaret. Boträdets storlek spelar mindre roll.

Födan består till stor del av småfåglar som den jagar i öppen terräng. Under smågnagarår livnär den sig i hög omfattning på lämmel och sork.

Utbredning och regionala skillnader

Stenfalken har de tätaste förekomsterna i fjällen men häckar också i barrskog i anslutning till öppna marker i övriga delar av norra Sverige. Finns därutöver med några par på Öland och ytterst tillfälligt i övriga delar av södra Sverige.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Okänt.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser (bon som används och alternativbon). Kännedom om häckningslokaler för stenfalk bör inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå skogliga åtgärder inom 200 meter från bebodda bon under perioden 1 april−31 juli.
• Hänsyn behöver i första hand tas till bebodda bon. Stenfalken har inte särskilt stora krav på boets placering, och begagnade smärre risbon är det förhållandevis gott om i landskapet.
• Lämna boträdet och några skyddande träd vid föryngringsavverkning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara större träd som har förutsättningar att fungera som framtida boträd, till exempel. träd som delar sig i toppen och träd med grova grenklykor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande stenfalk är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som till exempel boträd (rovfågelsbon), kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).

Övrigt

Populationsstorlek: 6200 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 25 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Svart stork häckade tidigare sparsamt i södra halvan av landet, men minskade kraftigt under 1800-talet. De senaste bekräftade häckningarna är från Uppland och Närke på 1940- och 1950-talen. Den betraktas numera som försvunnen som häckfågel från Sverige. Orsaken till nedgången och att den slutligen försvann är inte känt, men troligen var utdikning av våtmarker och sumpskog tillsammans med avverkning av äldre skog negativa faktorer. Flyttfågel.

Ekologiska krav

I huvudsak en skogsfågel som kräver skogsområden med tillgång på grova träd för boplats och rikligt med våtmarker, kärr, bäckar, åar, grunda sjöar eller andra vatten för födosök. I Baltikum är djupa vattenfyllda diken i skogsmark (ofta dämda av bävrar) betydelsefulla födosöksplatser.

Häckar i ett stort risbo som den bygger själv, mestadels i grova träd på relativt hög höjd, vanligtvis ute på en grov gren men även i stamklykor. Trädslaget är oftast tall eller ek, men även bok, björk och klibbal förekommer. För att accepteras måste det finnas möjlighet till fri inflygning – träd invuxna i tät skog lämpar sig således inte. Boet används ofta ett flertal år i rad och kan med tiden bli mycket omfångsrikt. Arten kan även häcka på klippor och i höga bergsbranter.

Födan består huvudsakligen av småfisk, men också av groddjur, insekter, smågnagare med mera. Födan hämtas framför allt när storken vadar i vatten i eller i närheten av skogsmark. Ett häckande par svart stork kräver i allmänhet stora områden med god tillgång på lämpliga födosöksområden. De kan flyga upp till 15 kilometer från boplatsen för att hämta föda.

Utbredning och regionala skillnader

Svart stork häckade tidigare sparsamt spritt i Götaland och östra Svealand upp till Dalälven. Under 2000-talet finns indikationer på tillfälliga häckningar eller häckningsförsök på Öland, i Västergötland, Närke och Dalälvsområdet.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den långsiktiga minskningen av svart stork i Sverige kan förmodligen kopplas till en långsiktig minskning av kärr och andra öppna våtmarker i skogslandskapet. Arten missgynnas även av minskad tillgång på lämpliga häckningsplatser till följd av avverkning av grova träd.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Om skogsbruksåtgärder är aktuellt i ett område där man konstaterat förekomst av svart stork, kontakta naturvårdsexpertis på Skogsstyrelsen. Det är mycket viktigt att kännedom om häckningslokaler för svart stork inte sprids till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder. Störningar från fotografer och annan naturintresserad allmänhet är ett reellt hot.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Avstå från skogliga åtgärder inom 500 meter från bebodda bon under perioden 1 april–15 augusti.
• En skyddszon ska lämnas med 200 meter radie runt kända bon.
• Skogsbilvägar bör inte anläggas närmare än 200 meter från boplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken. Större åtgärder behöver planeras noga och kan kräva tillstånd.
• Gallra tät skog runt presumtiva boträd (äldre grova träd) för att skapa fri inflygning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande svart stork är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar. I det fall en häckning konstateras i Sverige kan det behövas tillträdesförbud kring boet (cirka 500 meters radie). Länsstyrelsen kan för detta syfte inrätta ett djurskyddsområde med lämpliga föreskrifter.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre träd vid ägogränser, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: -

Populationsutveckling: 1980–2012: utdöd

Rödlistestatus 2015: Nationellt utdöd (RE)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Svartmes är den minsta av våra mesar och har svårt att konkurrera med sina större släktingar om boplatser. Arten är knuten till äldre gran- och grandominerad skog. Beståndets storlek fluktuerar starkt i antal mellan år, sannolikt beroende på varierande tillgång på granfrö. Stannfågel, uppträder ibland i stora antal utanför det normala utbredningsområdet.

Ekologiska krav

Svartmes förekommer i såväl ren barrskog som i blandskog. De högsta tätheterna finns i äldre, flerskiktade bestånd med stora granar, men den kan också häcka i yngre, planterade granskogar, i tallskog eller i lövskog med inslag av barrträd. Den saknas i ren lövskog.

Boet placeras i håligheter, ofta lågt eller till och med på marken bland rotvältor, i sorkhål, under en sten eller liknande. Den kan även själv hacka ut en bohålighet i murkna stubbar. Boplaceringen beror främst på konkurrens från andra hålbyggare. I frånvaro av konkurrerande arter häckar den gärna högre upp i ett naturligt trädhål, hackspettshål eller holk.

Under vinterhalvåret är granfrön en viktig födokälla, och populationens storlek fluktuerar med granens kottsättning. Under övriga delar av året äter svartmesen mest insekter och spindlar men med stort inslag av växtdelar. Liksom flera andra mesar hamstrar den föda. Svartmesen är en så kallad invasionsart som kan uppträda i stora mängder under vissa höstar.

Utbredning och regionala skillnader

Svartmes är tämligen allmänt till allmänt förekommande i södra och mellersta Sverige samt längs Norrlandskusten. Däremot finns den endast sparsamt till sällsynt i norra Dalarna, Härjedalen, Jämtland, södra Lappland och mycket sällsynt i norra Lappland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Svartmesen missgynnas när äldre, flerskiktad gran- och grandominerad skog avverkas. Brist på lämpliga håligheter medför problem eftersom svartmes har svårt att konkurrera om boplatser med andra hålbyggande arter.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. För att svartmesen ska finnas kvar efter avverkning krävs att man lämnar ett stort antal hänsynsträd (fler än 30/hektar). Det är lämpligt att lämna hänsynsträd, särskilt äldre gran och lövträd, i grupper koncentrerade mot hyggeskanterna, snarare än jämnt utspridda över hygget.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna skogspartier med större inslag av stående död ved som hänsynsytor.
• Lämna hänsynsträd, särskilt äldre gran och lövträd, i grupper koncentrerade mot hyggeskanterna.
• Skapa gärna högstubbar, särskilt i kanterna av hyggen.
• Lämna ogallrade grupper av träd där stående död ved kan bildas på sikt.
• Lämna hålträd och starkt murken stående död ved.
• Undvik förröjning inför gallring i granbestånd.
• Lämna en funktionell, flerskiktad kantzon av gran och lövträd mot sumpskogar, myrar, sjöar, större vattendrag och bäckar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk är positivt eftersom arten då kan finnas kvar i beståndet. Normalt krävs minst 30 lämnade hänsynsträd per hektar.
• Svartmes utnyttjar gärna holkar med liten öppning (cirka 25 millimeter).

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande svartmes är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Behåll inslag av gran till exempel när tall planteras på skogsmark som tidigare var grandominerad (SKSFS 7:7).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och mot stränder, eller naturskogsrester (SKSFS 7:17).
• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21)

Övrigt

Populationsstorlek: 410 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 62 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Förekommer i olika vattenmiljöer över hela landet. Efter att ha varit kraftigt tillbakaträngd till avlägsna delar av Lappland under tidigt 1900-tal har sångsvanen ökat kraftigt från mitten av 1900-talet och ökningen har accelererat sedan 1980-talet. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Sångsvanen är knuten till vegetationsrika grunda sjöar, tjärnar eller dammar. Den häckar ibland på blöta myrar utan att det finns egentliga gölar. Häckningar förekommer även vid vattendrag och längs kusterna. Småvatten mindre än 0,1 hektar accepteras. Omgivningen verkar inte ha någon större betydelse och kan bestå av skog lika gärna som öppen mark.

Boet läggs i vegetationen nära öppet vatten. Efter kläckningen vandrar ibland svanfamiljen iväg till bättre födosöksområden, särskilt om boet legat vid ett litet vatten.

Förr ansåg man att sångsvanen var mycket störningskänslig, men under senare årtionden har den börjat häcka i allt större utsträckning nära människan. Sångsvanar som häckar i inre Norrlands skogstrakter är i allmänhet mer störningskänsliga än i övriga delar av landet.

Utbredning och regionala skillnader

Sångsvanen häckar spritt över hela landet utom i fjällen.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Lokalt kan störningar under botiden leda till att häckningar spolieras.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser så att störning under ruvningstiden undviks.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder i närheten av boplatser (cirka 100 meter i skog, 200 meter i öppen eller delvis öppen mark) under 1 april–31 maj, eller tills ungarna lämnat boet.
• Lämna funktionella kantzoner mot gölar, myrar och andra tänkbara häckningsplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Restaurering av våtmarker i skogslandskapet gynnar i många fall sångsvanen.
• Skapa större viltvatten.
• Det kan i vissa fall vara motiverat att hugga bort igenväxande träd och buskar intill tidigare öppna dammar och kärr.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande sångsvan är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som myrar och sjöar, äldre skog på uddar och öar i vatten och myrmarker med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag med mera oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 6000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 1000 procent, 2001–2012: ökning 24 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Häckfågel i områden med skogs- och myrmosaiker med inslag av sjöar och vattendrag från Dalarna och norrut, framför allt i Västerbottens och Norrbottens läns inland. I liknande områden finns ett fåtal ruggningsplatser där flockar av gäss byter fjädrar från slutet av juni till slutet av juli. Arten är skygg och svårinventerad, och förekomsten under häckningstid är därför inte noggrant känd. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Sädgåsen förekommer i myr- och skogsmosaikområden i inre Norrland och ända upp till låglänt fjällbjörkskog. Viktiga miljöer i detta landskap är starrmyrar med inslag av gölar, sjöar, vattendrag, vegetationsrika stränder och skogsklädda holmar. Bona placeras oftast i skog på myr eller fastmark, ibland flera hundra meter från öppen våtmark.

Gässen kan flyga kilometervis för att beta, och även ungkullarna är rörliga.

Under ruggningen i juni–juli är gässen flygoförmögna under några veckor. Familjegrupper ruggar i trakten kring boplatsen. Vuxna utan gässlingar och yngre gäss som inte häckat samlas då i större flockar (upp till flera hundra individer) i några utvalda områden. Ruggningsplatserna liknar häckningsplatserna, och de blöta myrarna och sjöarna ger den nödvändiga kombinationen av föda och skydd. Under ruggningstiden äter gässen i huvudsak starr och fräken, mot slutet även blåbär och kråkbär.

En låg nivå av mänskliga störningar är mycket viktig, särskilt för de ruggande flockarna. Vid störning springer gässen från platsen och återvänder inte på många dagar, ofta inte under resten av säsongen. De får då hålla tillgodo med mindre lämpliga platser och utsätts antagligen för en ökad predationsrisk. Upprepade störningar kan innebära att de traditionella ruggningsplatserna överges permanent.

Utbredning och regionala skillnader

Ett litet, isolerat bestånd finns i norra Dalarna, Härjedalen och nordvästra Hälsingland. Majoriteten av beståndet häckar från de inre delarna av Ångermanland genom lappmarkerna upp till finska gränsen. De högsta tätheterna finns på myrar i Norrbottens län.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Det största hotet är förmodligen olika former av mänsklig störning under häckningstid. Ruggningsplatserna är mest känsliga för störningar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Bedömningen av vilken hänsyn som är viktigast varierar beroende på lokala förhållanden. Bon av sädgås är mycket svårfunna och det är därför i realiteten svårt att iaktta särskild hänsyn kring boplatserna. Det är därför fördelaktigt om man kan undvika skogliga åtgärder i anslutning till områden med konstaterad förekomst av sädgås i lämpliga häckningsmiljöer under perioden 20 april–20 augusti.

Ruggningslokalerna används ofta under många decennier och det är mycket viktigt att fåglarna inte störs så att fåglarna överger dem. Undvik därför att sprida information om ruggningsplatser till andra än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder. Samråd med Skogsstyrelsens personal angående åtgärder i områden med häckande eller ruggande sädgäss.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inklusive plantering, markberedning, röjning) under perioden 20 april–20 augusti inom 500 meter från kända eller troliga häckningsplatser.
• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inklusive plantering, markberedning och röjning) under perioden 15 juni–31 juli inom 500 meter från områden med ruggningsplatser.
• Undvik att dra skogsbilvägar inom 200 meter från våtmarker som utgör ruggningsplatser och i anslutning till myrområden med regelbunden förekomst av sädgäss.
• Undvik dikning och rensning av befintliga diken.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Bomma skogsbilvägar i områden med ruggande sädgås under perioden 15 juni–31 juli för att minska störningar från till exempel bärplockare, fågelintresserade, fritidsfiskare och annat rörligt friluftsliv.
• Hyggesfritt skogsbruk i myr-skogmosaiker är förmodligen positivt.
• Återställning av dikade myrar, sumpskogar eller sänkta sjöar genom att dämma eller täppa igen diken. Större åtgärder behöver planeras noga och kan kräva tillstånd.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Gör gärna frivilliga avsättningar av myrholmar och äldre skogsbestånd mot myrar eller vatten i områden som utnyttjas av sädgäss.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Undvik att köra i våtmarker (SKSFS 7:28).

Övrigt

Populationsstorlek: 850 par

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Sävsparv är en allmän till sparsam häckfågel i hela Sverige i öppna eller halvöppna fuktiga miljöer med rik vegetation, till exempel vid stränder av sjöar och vattendrag, på fuktig jordbruksmark, myrar, fjällbjörkskog samt i lågfjällens videregion. Förekommer även på större fuktiga och buskrika hyggen, gärna i områden med kontakt mot sjöar, vattendrag och myrar. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Sävsparven påträffas i vegetationsrika mer eller mindre våta miljöer av flera olika slag, och är en karaktärsart i vassrika sjöar och längs vattendrag, särskilt i buskrika områden. Den är också förhållandevis vanlig i jordbrukslandskapet där det finns inslag av öppna diken eller andra vattensamlingar med buskvegetation, samt på buskrika myrar och i fjällbjörkskog.

Det kan finnas inslag av enstaka träd i reviret (oftast lövträd), men sävsparven saknas i sluten skog. I reviret finns alltid buskar eller annan högre vegetation som fungerar som sångplatser och skydd.

I skogslandskapet finns sävsparv på större hyggen och då främst i anslutning till fuktig mark som myrkanter, kantzoner mot sjöar eller vattendrag. Huvuddelen av förekomsterna finns dock på buskrika myrar och i miljöer som bör betraktas som skogliga impediment.

Reviren är små, ofta mindre än 1 hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Arten förekommer i stort sett i hela landet. I områden med lämplig biotop kan den vara mycket allmän.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av dikning och annan markavvattning samt av avverkning av kantzoner mot sjöar, vattendrag och myrar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska finnas på produktiv skogsmark. Förekomst av buskar är viktigt för sävsparven och viktigt att bevara. Det gäller särskilt i anslutning till fuktiga platser eller kanter mot myrar, vattendrag eller sjöar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna en funktionell kantzon av buskar med inslag av lövträd mot myrar, sjöar, större vattendrag och bäckar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande sävsparv är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 320 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 59 procent, 2001–2012: minskning 31 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Häckfågel i nordliga barrskogar, ofta med naturskogsprägel. En östlig art, med utbredning ända till Stilla havet, som nätt och jämnt förekommer regelbundet i Sverige. Antalet häckande par är fortfarande lågt och under ett normalt år påträffas endast enstaka revirhållande fåglar i lämplig häckningsmiljö. Mörkertalet är dock av allt att döma stort. Under senare år har tajgablåstjärten ökat avsevärt i Finland. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Tajgablåstjärt häckar i äldre barrskogar eller barrblandskogar (tajga), och nästan alltid i skog som är orörd eller åtminstone mycket lite påverkad av skogsbruk. Nästan uteslutande väljer den revir i kuperad terräng, på fuktiga sluttningar eller bergssidor. Det handlar oftast om granskog eller barrblandskog, gärna med lövinslag. Ofta är fältskiktet frodigt. Troligtvis är flerskiktning en viktig faktor.

Boet läggs på marken, i håligheter eller i en rotvälta på rödhakevis. Bona är svåra att hitta och överlag är det svårt att konstatera häckningar av tajgablåstjärt. Reviren är relativt små, i storleksordningen några hektar, men tätheten av häckande par är ändå oftast låg även längre österut.

Utbredning och regionala skillnader

Tajgablåstjärt förekommer sällsynt i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland.

Indikator på skyddsvärd skog

Tajgablåstjärt förekommer i Finland huvudsakligen i skogar med naturskogskaraktär, och arten ska betraktas som en bra indikator på höga naturvärden.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Röjning och gallring missgynnar arten och medför troligen att reviret överges. Avverkning av skogar av naturskogskaraktär, främst i kuperad terräng, medför sämre förutsättningar för arten att häcka i landet.

Behov av hänsyn ­− allmänt

När tajgablåstjärt regelbundet förekommer i ett område så är det oftast ett område med höga naturvärden som även hyser andra hotade arter. Såväl slutavverkning som gallring är mycket negativt för arten. Det är inte känt hur stort område som behöver undantas, men troligen krävs ett minst 10−20 hektar kring häckningsplatsen.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

Som regel har områden med revir av tajgablåstjärt höga naturvärden och bör undantas från skogsbruk. Om skogsbruksåtgärder är aktuella i ett område med revirhävdande tajgablåstjärt kontakta naturvårdsexpertis på Skogsstyrelsen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Avsätt äldre grandominerade naturskogar i norra Sverige för naturvårdsändamål, i första hand skogar på fuktiga sluttningar och bergssidor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden där blåstjärt förekommer regelbundet är normalt aktuella att undanta från skogsbruk.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre träd vid ägogränser, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 10 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning, första kända häckning 1996, 2001–2012: ökning

Rödlistestatus 2015: Starkt hotad (EN)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Häckfågel i nordliga barrskogar, utbredningen är cirkumpolär med förekomster från Norge till östra Kanada. Häckar huvudsakligen i äldre barrblandskog av naturskogskaraktär, inte sällan i anslutning till trädklädd myr. Förekommer sparsamt från norra Dalarna i ett bälte genom inlandet norrut till finska gränsen.

Kortflyttare eller stannfågel; vintertid håller sig fåglarna huvudsakligen i Norrlands inland, men arten ses regelbundet i små antal även längs Norrlandskusten. Under år med födobrist kan arten uppträda i stora antal även i mellersta och södra Sverige.

Ekologiska krav

Tallbiten häckar i gles grandominerad barrblandskog av naturskogskaraktär med inslag av björk, gråal, rönn och viden, påfallande ofta i områden med inslag av myrmark och små vattendrag. Mera sällsynt hittar man häckningar i fjällbjörkskog.

Fältskiktet är i allmänhet rikt på ris, främst blåbär, lingon, kråkbär och odon, vilkas frön utgör en stor del av födan. Annan viktig föda, framför allt vintertid, är granens och tallens knoppar samt frön från gran, tall, en och rönn.

Även vintertid är arten vanligast i områden med naturskog. Under år med riklig frösättning hos gran kan den dock uppträda i goda antal även i produktionsbestånd.

Artens bindning till naturskog är förmodligen den viktigaste förklaring till den tätare förekomsten i de inre delarna av Norrland och i de fjällnära barrskogarna där andelen gammelskog är högre än i områdena närmare kusten. Områden med tät, jämnåldrig skog kan sannolikt inte erbjuda en tillräckligt variationsrik föda. Hemområdena är relativt stora (12−75 hektar enligt befintliga studier) och arten saknas i områden med storskaligt skogsbruk med hög andel stora hyggen och täta ungskogar.

Tallbiten häckar för det mesta i en liten gran, gärna nära en mindre glänta eller mindre våtmark. Boet läggs nära stammen i de tätaste delarna av trädet, vanligen på 2−3 meters höjd.

Tallbiten anländer till häckningsområdet redan i februari eller början av mars men skrider inte till häckning förrän i senare delen av maj eller början av juni, i undantagsfall inte förrän i slutet av juni eller början av juli. Under början av botiden matas ungarna huvudsakligen med insekter och andra småkryp, efterhand ökar inslaget av frön, skott och knoppar.

Efter häckningen flyttar fåglarna relativt korta sträckor och når i begränsade antal Norrlands kusttrakter. Med oregelbundna intervall, oftast året efter ett år med riklig födotillgång och god häckningsframgång, kan arten uppträda i stora antal i mellersta Sverige, däremot berör de mycket sällan sydligaste Sverige. Förmodligen handlar det till stor del om fåglar från Finland och västra Ryssland.

Utbredning och regionala skillnader

Livskraftiga förekomster finns i norra Norrlands inland och i fjällnära barrskog. Förekomsterna glesnar söderut och sydgränsen går genom norra Dalarna där arten är mycket fåtalig. I Norrbotten sker sporadiska häckningar i de östra delarna av landskapet, liksom i de inre delarna av Västerbotten, Ångermanland och Medelpad. Däremot saknas arten i Gästrikland och Hälsingland. Sedan 1980-talet har den östra utbredningsgränsen förskjutits märkbart längre in i landet. Häckningar förekommer sparsamt även i fjällbjörkskogsregionen.

Indikator på skyddsvärd skog

Permanent förekomst av häckande tallbit finns huvudsakligen i skogar av naturskogskaraktär. Områden med dokumenterad permanent förekomst har ofta så stora naturvärden att skogsbruk är olämpligt.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Tallbit har höga krav på sin livsmiljö. Omdaningen av naturskogsartad skog till produktionsskog medför en förlust av viktiga häckningsmiljöer, något som förstärks av ökad fragmentering av kvarvarande naturskogsartade bestånd.

Arealerna grandominerad naturskog har i stora delar av landet blivit allt för små, och bestånden är dessutom i många fall allt för isolerade, för att kunna upprätthålla stabila populationer. Hemområdena är relativt stora och tallbit har därför uppenbara svårigheter att överleva i områden med storskaligt skogsbruk med hög andel stora hyggen i kombination med täta ungskogar.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Artens förkärlek för äldre grandominerad naturskog gör att den har svårt att klara sig i tät, enskiktad produktionsskog. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan bli olika beroende på artens regionala och lokala status, och på förekomsten av lämpligt habitat i angränsande skogsmark. Arten har stora revir, speciellt under vintern som sannolikt är en flaskhals för överlevnad, och det kan därför finnas behov av hänsyn på landskapsnivå.

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan vara olika beroende på artens regionala och lokala status, och på förekomsten av lämpligt habitat i angränsande skogsmark.

Arten har stora revir, speciellt vintertid som sannolikt är en flaskhals för artens överlevnad, och det kan därför finnas behov av hänsyn på landskapsnivå. Kalavverkning av delar av reviret kan innebära att det överges, i vissa fall bör därför trakthyggesbruk inte tillåtas. Områdesskydd eller frivilliga avsättningar kan då vara ett alternativ.

Områden med dokumenterad permanent förekomst i naturskogsmiljöer kan ha så stora naturvärden att de bör bli föremål för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder i områden med häckande tallbit under perioden 15 maj–31 juli.
• Kalavverkning av större delar av reviret innebär att det överges. I vissa fall kan trakthyggesbruk inte tillåtas. Områdesskydd eller frivillig avsättning kan då vara ett alternativ.
• Undvik förröjning inför gallring och slutavverkning, förröj inte surdråg eller i blivande kantzoner.
• Gynna lövträd, särskilt björk, al och sälg, vid röjning, gallring och avverkning.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna tallbiten genom rikare och mer kontinuerlig förekomst av bärris och insekter.
• Undvik att rensa bort senvuxna granar och småtallar.
• Höggallra för att skapa ljusluckor och gynna uppkomsten av flerskiktade bestånd.
• Överväg naturlig föryngring för att skapa blandskogar.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar, tallmyrar och andra dikade våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i äldre barrskogsbestånd, främst grandominerad skog med stort lövinslag i höjdlägen och i synnerhet i fjällnära skogar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med dokumenterad permanent förekomst i naturskogsmiljöer kan ha så stora naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).
• En kantzon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 6 800–13 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 55 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

För talltita är skogens struktur mycket viktig. Den föredrar områden med flerskiktad skog och god tillgång på murkna högstubbar för bobygge. Efter tidigare kraftig minskning verkar bestånden nu vara stabila i större delen av landet, men det finns indikationer på fortsatt minskning i södra Sverige. Stannfågel.

Ekologiska krav

Talltitan föredrar större sammanhängande barrskogar, och finns såväl i tallskog som granskog och i lövblandad barrskog. Skogens struktur är viktig, den ska helst vara flerskiktad med riklig underväxt av mindre granar, björk och andra lövträd och buskar. Tillgång på murknande högstubbar är särskilt viktig, eftersom talltitan helst själv hackar ut sitt bohål. Arten förekommer lokalt även i blöta buskmarker, dock alltid i anslutning till större sammanhängande barrskogsområden. I fjällen häckar arten i ren fjällbjörkskog.

Påträffas ofta i kanten av solexponerade och fuktiga skogspartier, gärna intill skogskärr eller i kantskogen mot myrmarker. Reviren är förhållandevis stora, 10–20 hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Talltitan häckar över hela landet förutom på Gotland. Arten har minskat markant sedan 1970-talet. I många trakter i Götaland och Svealand förekommer den numera med låga tätheter och ofta med fragmenterade populationer, särskilt i områden med rena granskogar.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas när flerskiktad skog omförs till enskiktade produktionsbestånd. Begränsad tillgång på klena murkna högstubbar för bobygge kan vara ett problem i stora områden. Talltitan har relativt stora arealkrav och missgynnas därför när skogen fragmenteras. Kalavverkning av större delar av reviret innebär att det överges.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Artens förkärlek för flerskiktad skog med god tillgång på murkna träd och högstubbar gör att den har svårt att klara sig i enskiktad, brukad skog. Av denna anledning är det mycket viktigt att man sparar funktionella kantzoner och gärna också avsätter områden för fri utveckling.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna funktionella, flerskiktade kantzoner av främst gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Spara så mycket som möjligt av buskar, lövträd och unga och undertryckta barrträd vid förröjning inför gallring eller slutavverkning. Förröj inte i surdråg eller i blivande kantzoner.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper vid avverkning, särskilt av äldre gran och lövträd i kanterna av hygget.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Gör naturvårdsavsättningar mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• Skapa gärna högstubbar eller stående död ved, i första hand av klena stammar mindre än 20 centimeter i brösthöjdsdiameter, genom ringbarkning av björk, al, tall eller gran, helst placerade i anslutning till lövträdsrika kärr eller i kanterna av hygget.
• Hyggesfritt skogsbruk är positivt för arten.
• Överväg naturlig föryngring för att skapa blandskogar.
• Höggallra för att skapa ljusluckor och gynna uppkomsten av ett flerskiktat bestånd.
• Talltitan utnyttjar gärna holkar. Sätt upp mesholkar med ett ingångshål med en diameter på cirka 30 millimeter och fyll dem till brädden med kutterspån. Titorna tömmer holken i tron att de mejslar ut sitt bo.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande talltita är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar med mera (SKSFS 7:21).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).

Övrigt

Populationsstorlek: 800 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 50 procent, 2001–2012: minskning 10 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Tjädern lever i barrskog, i första hand tallskog, och förekommer spridd över större delen av landet. Arten förekommer tämligen jämnt spritt över norra Sverige, medan förekomsterna är mycket glesa i delar av södra Sverige.

För att tjädern ska kunna upprätthålla stabila populationer krävs stora sammanhängande skogslandskap med förekomst av flera olika typer av skogsmiljöer. Under våren samlas tupparna på traditionella lekplatser dit hönorna kommer för att para sig under ett par veckor runt månadsskiftet april−maj. Stannfågel.

Ekologiska krav

Tjädern är en utpräglad skogsfågel knuten till större sammanhängande barrskogsområden. Tupparna och hönorna utnyttjar till viss del olika miljöer, och habitatvalet varierar dessutom mellan olika delar av året.

För att det ska finnas livskraftiga tjäderbestånd krävs funktionella skogslandskap med en blandning av uppvuxen, gles och luckig skog, täta sumpskogar, myrar och andra små våtmarker. Arten försvinner när skogen fragmenteras och den sammanlagda arealen hyggen och andra öppna områden blir för stor.

Tjädern föredrar områden med hög andel uppvuxen (minst 60−70 år gammal), relativt gles talldominerad skog, men kan utnyttja yngre gallrade bestånd. Förekomsten av blåbärsris är en nyckelfaktor. Inslag av asp är positivt då tjädern under en period på hösten betar aspblad uppe i trädens kronor. Sumpskogar och myrkanter är mycket viktiga miljöer då de erbjuder god tillgång på föda.

Tillgången på lämpliga fortplantningsområden är en nyckelfaktor, främst gäller det förekomsten av lämpliga kycklingbiotoper. Äggen läggs i ett enkelt rede direkt på marken. Placeringen kan variera högst avsevärt och boet kan ligga i gammal skog, i ungskog eller i kanten av ett hygge. Under de första veckorna är kycklingarna beroende av god tillgång på insekter och insektslarver, och man hittar dem nästan uteslutande i blåbärsskog.

På lokal och regional nivå styrs beståndsutvecklingen av hönornas häckningsframgång, som i sin tur främst styrs av graden av predation på ägg och kycklingar. Hönorna är dessutom på grund av sin mindre storlek mera utsatta för predation än tupparna. Detta gör att hönor och kycklingar föredrar flerskiktad, tät skog där tillgången på skydd är bättre och risken att bli tagen av rovdjur är mindre. Förekomst av skydd i form av så kallade kjolgranar (stora, fritt stående granar med grenar ända ner till marken) är viktigt för både tuppar och hönor.

Lekplatserna finns ofta i eller i anslutning till skogliga impediment, som hällmarkstallskogar, laggskogar och tallmossar. De största lekarna finns i äldre skog med naturskogskvaliteter, men mindre tjäderlekar och solitärspelande tuppar finns även i brukade skogsbestånd. En bra lekplats har hög krontäckning, tillgång på skydd i form av kjolgranar samtidigt som den har en viss underväxt som gör att sikten är begränsad (20−50 meter).

En tjäderlek kan bestå av allt från enstaka till flera tiotals tuppar och attrahera tjädrar från ett område upp till 2 kilometers radie från lekcentrum. Stora lekplatser omfattar som regel flera hektar. Lekplatsens form bestäms av vegetation och topografi och varierar betydligt – från långsträckt till i det närmaste cirkulärt.

I områden med stark population av tjäder kan lekplatserna ligga med ett avstånd på under 2 kilometer från varandra. I samband med leken försvarar varje tupp ett 1−3 hektar stort område i vilket lekplatsen ingår; ofta är dessa områden belägna som ojämna ”tårtbitar” runt lekcentrum.

Om miljön är oförändrad kan en lekplats användas under mycket lång tid. Det är dock inte ovanligt att lekar flyttar eller att nya lekar uppstår, särskilt efter att en spelplats påverkats genom avverkning eller störning. Nya lekplatser attraherar som regel betydligt färre tuppar och domineras i regel av yngre individer.

Utbredning och regionala skillnader

Tjädern förekommer i större skogsområden över hela landet från norra Skåne upp till fjällens björkregion, däremot saknas den på Öland och Gotland. Starkare populationer finns i utpräglade skogsbygder, särskilt i norra Sveriges inland och i fjällnära områden. Man räknar med att 90 procent av populationen finns i landets norra delar, från Värmland, Dalarna, Gästrikland och norrut. I Götaland och Svealand är tjäderstammen betydligt svagare.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av tjäder har ett begränsat värde som indikator på skyddsvärd skog på beståndsnivå då även yngre och brukade bestånd används i viss utsträckning, både som födosöksområden och som lekplatser. Förekomst av stora tjäderlekar visar framför allt att det på landskapsnivå finns rikligt med lämpligt tjäderhabitat i form av sammanhängande talldominerad skog med mycket blåbärsris och inslag av asp i mosaik med rikligt med myrmarker.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Tjädern missgynnas när skogen fragmenteras, när gammal skog avverkas, när mogen skog ersätts med täta plantskogar, när tallskog och barrblandskog ersätts av granskog, när våtmarker dikas ut och försvinner och när flerskiktad, varierad skog ersätts med enskiktade produktionsbestånd. Tillgången på lämpliga kycklingmiljöer är en nyckelfaktor.

I ett fragmenterat skogslandskap med stora öppna arealer i form av hyggen och andra öppna marker är mängden av generalistpredatorer som räv och kråka betydligt högre än i trakter med sammanhängande skog. I sådana områden kan predationstrycket bidra till att tjädern inte förmår upprätthålla ett stabilt bestånd.

Behov av hänsyn ­− allmänt

För att en lokal tjäderpopulation ska hålla sig stabilt är det primära att man tar hänsyn till hur skogslandskapet ser ut och förändras. Större markägare bör planera sitt brukande så att man får en fungerande hänsyn på landskapsnivå. Viktigt är att det alltid finns en variation av yngre, medelålders och äldre bestånd med varierad trädslagssammansättning. Särskilt fokus bör ligga på att skapa och behålla så stora arealer blåbärsskog som möjligt, gärna talldominerad barrblandskog med inslag av asp och andra lövträd. Blir skogen för tät och grandominerad riskerar blåbärsriset att försvinna.

Under kycklingarnas första månader rör sig familjegrupperna ofta över stora områden, det är därför viktigt med ett sammanhållet nätverk av lämpliga miljöer. Ett sätt att åstadkomma detta är att spara breda kantzoner och att binda samman blåbärsrika skogspartier, våtmarker, laggskogar och sumpskogar.

Behovet av hänsyn till tjäderns lekplatser har påtalats sedan många år. Stora lekar (5 tuppar i södra Sverige respektive 6 tuppar i övriga landet) är idag sällsynta och kan kräva extra hänsyn – ta kontakt med Skogsstyrelsen för ytterligare information.

Generellt gäller att undvika eller i görligaste mån begränsa skogliga åtgärder kring lekcentrum. Ett småskaligt och försiktigt virkesuttag genom hyggesfria metoder kan i vissa fall vara möjligt i området inom 200 meter från lekcentrum. Längre ut från lekcentrum kan man ta upp hyggen i gradvis ökande storlek, inom 200–500 meter bör den avverkade ytan vid ett enskilt tillfälle inte överskrida 1 hektar för att undvika alltför stora och snabba förändringar. Undantag kan göras i de fall det handlar om avverkning av täta granplanteringar och andra helt tjäderovänliga miljöer så länge landskapets samlade värden inte försämras.

Det är önskvärt att högst 25 procent av ytan inom 500 meter från lekcentrum består av öppna marker, hyggen, ungskog, enskiktad granskog och annan skog utan tillräckliga kvaliteter för att hysa tjäder. Inom 500–1000 meter från lekplatscentrum kan såväl hyggenas storlek som andelen tjäderovänlig miljö ökas till 40–60 procent beroende på lekens storlek. Behovet av hänsyn bör bedömas utifrån lekplatsens storlek och den omgivande skogens utseende. Ju större lekplatser desto större är behovet av hänsyn.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning på lekplatser.
• Undvik skogsbruksåtgärder inklusive tillvaratagande av GROT inom 500 meter från lekplatscentrum under perioden 20 mars–1 juni i södra och mellersta Sverige, 1 april–15 juni i landets norra delar samt 10 april–15 juni i inre Norrland.
• Undvik avverkning av ytor större än 1 hektar inom 500 meter från lekplatscentrum. Lämna rikligt med hänsynsträd och föryngra om möjligt med fröträdsställning.
• Följ naturliga beståndsgränser och lämna gärna flikiga hyggeskanter.
• Lämna funktionella, flerskiktade kantzoner av tall, gran och lövträd mot sjöar, vattendrag, sumpskogar, myrar, berg och hällmarker. En funktionell kantzon utgår från våtmarksgränsen – inte från gränsen mellan skog och öppen mark – och omfattar minst en trädlängd fastmark där även större träd sparas.
• Undvik förröjning inför skogsbruksåtgärder inom hela lekplatsens upptagningsområde. Underröj aldrig surdråg eller i blivande kantzoner.
• Välj att återbeskoga ståndorter lämpliga för tall med tall.
• Gynna lövträd, särskilt asp, vid röjning, gallring och avverkning.
• Spara hänsynsträd, gärna i form av grupper av tallar och aspar.
• Spara kjolgranar och tjäderbetade tallar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk gynnar tjädern genom rikare förekomst av insekter och bärris, dessutom undviker man att gynna rovdjur som rödräv och kråkfåglar.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar, tallmyrar och andra dikade våtmarker.
• Hyggesrensa så sparsamt som möjligt, undvik hyggesrensning på talldominerade skogsmarker (svaga boniteter).
• Undvik att röja bort senvuxna småtallar och granar på och omkring berghällar.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av tjäderlekplatser kan vara skäl för områdesskydd i prioriterade skogstyper. Frivilliga avsättningar, till exempel kring lekplatser och av sump- och laggskogar är positivt.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).
• Behåll inslag av tall när gran planteras på skogsmark som tidigare var talldominerad (SKSFS 7:7).
• Anpassa hyggena efter terrängen, sträva efter att göra mindre hyggen (SKSFS 7:10).
• Skador till följd av skogsbruksåtgärder ska förhindras eller begränsas i livsmiljöer och på substrat där det förekommer prioriterade fågelarter, vilka framgår av bilaga 4, samt arter markerade med N och n i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) eller som betecknas som akut hotade, starkt hotade, sårbara eller nära hotade (SKSFS 7:19).

Övrigt

Populationsstorlek: 700 000 individer

Populationsutveckling: 1980–2012: stabil, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Tornseglare är en utpräglad hålhäckare. Till helt övervägande del häckar den i anslutning till mänsklig bebyggelse, där den bosätter sig under tegelpannor eller andra håligheter i hus. I mindre omfattning häckar den i skogsmark. Tornseglare har mycket stora svårigheter att lyfta om den råkar hamna på marken och är därför beroende av att det finns fri inflygningsväg till bohålet. Flyttfågel.

Ekologiska krav

I Norrland och i synnerhet i Lappland förekommer en hel del häckningar i skogsmark. Boet läggs i ett hackspettshål (både spillkråka och större hackspett) eller någon annan trädhålighet. Äggen läggs sent vilket gör att tornseglaren kan häcka efter det att ungarna hos hackspettar och stare lämnat boet.

Tornseglare behöver ha fri inflygning mot boet, som oftast ligger i mer eller mindre solexponerade tallar eller aspar. Omgivningarna kan vara glesa, naturskogsartade tallskogar, men numera finner man oftast arten i kvarlämnade hänsynsträd på hyggen.

Födan hämtas uteslutande i luften, för det mesta inom någon kilometer från boplatsen.

Majoriteten av beståndet förekommer i anslutning till bebyggelse, där tornseglaren oftast häckar under storkupiga takpannor samt i nischer och andra håligheter i hus. Utnyttjar även holkar. Ofta häckar flera par nära varandra i en gles koloni.

Utbredning och regionala skillnader

Tornseglaren häckar i hela landet utom i fjällkedjan. Den har starka populationer vid mänsklig bebyggelse i södra Sverige och längs Norrlandskusten. I inre Norrland häckar arten i skogslandet där det i allmänhet är glest mellan förekomsterna.

Indikator på skyddsvärd skog

Har ett visst signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer; när arten förekommer i sluten skog handlar det ofta om äldre tallskog med naturskogskaraktär.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Brist på lämpliga boträd.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska tas mot boplatser i form av grova träd med hackspettshål och andra håligheter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara alla hålträd vid gallring och avverkning. Det är en fördel om träden står så öppet att fåglarna lätt kan flyga in till bohålet. Lämna gärna hänsyn i form av grupper av skyddande träd omkring hålträden för att minska risken för stormfällning.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Spara hänsynsträd i form av enstaka grövre tallar och aspar vid gallring och föryngringsavverkning. Välj träd som har förutsättningar att bli lämpliga häckningsplatser för hackspettar, och därmed även för andra arter som är beroende av den typen av håligheter.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande tornseglare är inte i behov av områdesskydd. Gör gärna avsättningar kring boträd i tallskog av naturskogskaraktär.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd (SKVFS 7:8).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel äldre skog på uddar och öar, berg- och rasbranter, äldre hällmarksskog, äldre sandtallskogar, naturskogsrester med mera (SKSFS 7:17).

Övrigt

Populationsstorlek: 180 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 52 procent, 2001–2012: minskning 31 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Efter en stark ökning och spridning, särskilt efter 1970-talet, häckar tranan numera över i stort sett hela Sverige. Förekommer i olika typer av våtmarker där den kan hitta skyddade boplatser, ofta i kärr och större myrar i skogsmark. Utnyttjar skogsmark för födosök under ungtiden. Förutom eventuella störningar under häckningstid påverkas arten normalt inte negativt av skogsbruksåtgärder. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Tranan finns på såväl stora och blöta, som i smärre våtmarker i skogen. Häckningar förekommer i mycket små kärr (ner till åtminstone 0,1 hektar öppen yta) omgivna av skogsmark. Boet läggs i kärrvegetation, helst blött för att undvika att rävar och andra fyrfota rovdjur ska nå boplatsen. Förutom i skogskärr eller ute på stora myrområden finns arten vid sänkta sjöar samt vid slättsjöar och dammar i jordbrukslandskapet.

Äggen läggs tidigt på våren och ruvningen pågår under cirka 30 dygn. Under ruvningstiden är den störningskänslig. Vid störning lämnar de flesta paren boet på relativt långa avstånd. Efter kläckningen lämnar tranfamiljen snabbt själva boplatsen och födosöker på myrar, i skogsmark eller på jordbruksmark.

Utbredning och regionala skillnader

Tranan förekommer sparsamt men jämnt spridd över hela Sverige. Beståndet har ökat mycket kraftigt sedan 1990-talet.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Lokalt kan störningar under botiden leda till att häckningar spolieras.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Hänsyn ska främst tas mot boplatser så att störning under ruvningstiden undviks.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik skogsbruksåtgärder (föryngringsavverkning, gallring, markberedning, plantering, röjning och så vidare) i närheten av boplatser (cirka 200 meter) i samband med ruvningen under perioden 1 april–31 maj (södra Sverige) respektive 15 april–15 juni (norra Sverige).
• Lämna funktionella kantzoner mot gölar, myrar och andra tänkbara häckningsplatser.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Restaurering av våtmarker i skogslandskapet gynnar i många fall arten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande trana är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som myrar och sjöar, äldre skog på uddar och öar i vatten och myrmarker med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag med mera oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Markbered inte i skyddszoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 30 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 200 procent, 2001–2012: ökning 35 procent

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

En nordlig hackspett med huvudsaklig förekomst i Norrlands inland i äldre
grandominerad skog, ofta av naturskogskaraktär. Successivt ovanligare
söderut ner till norra Götaland.

Lever på larver av bark- och vedlevande skalbaggar och är därför beroende av rik tillgång på döda och döende träd.

Uppträder ofta vid stormfällningar, bränder och liknande störningar. Stannfågel som under vissa år kan uppvisa vandringsrörelser och uppträda långt utanför det egentliga utbredningsområdet.

Ekologiska krav

Tretåig hackspett är specialist på vedlevande skalbaggar, främst larver av
långhorningar och barkborrar. Arten häckar i äldre barr- och blandskogar (främst granskog) med rik förekomst av döda och döende träd (minst 10–15 m3/ha). Arten utnyttjar även sumpskogar, strandskogar, kantzoner mot myrar samt landhöjningsskogarnas gråalbård. Den utnyttjar opportunistiskt områden efter stormfällning, granbarkborreangrepp och bränder. Även små träd med liten stamdiameter utnyttjas under födosöket, till exempel senvuxna granar.

Häckningsrevirets storlek varierar med skogstypen, förekomsten av död ved och graden av fragmentering, men är i allmänhet i storleksordningen 25–100 hektar. Vintertid krävs ofta betydligt större områden.

Det finns studier som antyder att arten behöver minst 100 hektar äldre skog, i områden med låg bonitet kan det behövas över 200 hektar lämpligt habitat för att ett par ska kunna reproducera sig.

På brandfält med många nydöda träd kan reviren ligga mycket tätt. Inom reviret finns det ofta ett eller flera mindre kärnområden på några hektar mycket rik förekomst av död ved (20−30 m3/hektar). När lämpliga habitatfragment är små och uppsplittrade kan paret födosöka över ett betydligt större område än 100 hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Livskraftiga förekomster finns främst i norra Norrlands inland och i fjällnära skog. Arten är betydligt ovanligare längs Norrlandskusten. Förekomsterna glesnar söderut och i Svealand finns ett svagt bestånd med spridda förekomster i lämpliga miljöer. I Götaland är arten mycket sällsynt, men häckning förekommer vissa år, främst i de norra delarna. Arten påträffas tillfälligt även längre söderut i Götaland.

Indikator på skyddsvärd skog

Häckningar eller permanent förekomst indikerar skogliga värdekärnor eller
utvecklingsmark. Normalt gäller detta inte för kortvariga förekomster i anslutning till tillfälliga ansamlingar av död ved, vid stormfällningar, brand och liknande.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Tretåig hackspett har stora arealkrav och höga krav på sin livsmiljö. Omdaningen av naturskogar till kulturskogar medför en förlust av viktiga miljöer, något som förstärks av ökad fragmentering till följd av avverkningar. Arealen naturskogsmiljöer med barrskogsdominerade olikåldriga bestånd har i stora delar av landet blivit allt för små och isolerade för att kunna upprätthålla stabila populationer. Dikning och annan markavvattning leder till att viktiga sumpskogsmiljöer försvinner.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan bli olika beroende på förekomsten av lämpligt habitat i angränsande skogsmark på bestånds- och landskapsnivå. Arten har stora revir, speciellt vintertid som sannolikt är en flaskhals för artens överlevnad, och det kan därför finnas behov av hänsyn på landskapsnivå.

Områden med dokumenterad permanent förekomst i naturskogsmiljöer har vanligen så stora naturvärden att skogsbruk är olämpligt. I anslutning till sådana områden sparas främst äldre och döende gran, helst i hänsynsytor som en del av den generella hänsynen vid skogsbruksåtgärder.

I större landskapsavsnitt med kända förekomster, eller särskilt goda förutsättningar för en livskraftig population av arten, är det lämpligt med planering ur ett landskapsperspektiv. Detta är ett omfattande arbete där det behövs samverkan mellan skogsföretag, enskilda skogsägare, myndigheter och miljöorganisationer. Värdefulla redskap i detta arbetssätt är skogsbolagens ekologiska landskapsplaner, de enskilda skogsägarnas gröna skogsbruksplaner, myndigheternas naturvårdsplanering och miljöorganisationernas kunskaper om artförekomster.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik gallring och avverkning under perioden 1 april–31 juli inom revir med tretåig hackspett.
• Lämna hänsynsytor med trädgrupper, särskilt av äldre gran och lövträd. Gärna stora ytor, och helst i anslutning till kvarvarande äldre bestånd, för att minimera negativa kanteffekter.
• Skapa högstubbar av såväl barr- som lövträd, särskilt i kanterna av hygget.
• Spara försvagade eller döende träd vid gallring och avverkning.
• Lämna funktionella kantzoner mot bäckar, sumpskog, sjöar och myrar.
• Lämna stamtät, självgallrande skog i kantzoner, blockmarker och liknande.
• Återbeskoga tidigare grandominerade områden med gran.
• Gynna förekomsten av löv i samband med röjning och gallring.
• Lämna större ytor med branddödade träd vid naturvårdsbränningar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Gör naturvårdsavsättningar i äldre gran- eller lövdominerande bestånd, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar i områden som ligger inom artens huvudsakliga utbredningsområde.
• Hyggesfritt skogsbruk kan vara gynnsamt i anslutning till områden med bekräftad förekomst.
• Naturvårdsbränningar är mycket positivt. Även hyggesbränning kan ha stor betydelse om mindre arealer stående skog i anslutning till hyggen bränns.
• Skapa stående död ved, till exempel genom ringbarkning av gran.
• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med regelbunden förekomst av flera par häckande tretåig hackspett kan vara i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

• Gör naturvårdsavsättningar i områden med dokumenterad permanent förekomst i naturskogsmiljöer.
• Stora sammanhängande områden bör prioriteras.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor (SKSFS 7:8).
• Spara träd med höga naturvärden, till exempel hålträd, träd med brandljud med flera (SKSFS 7:8).
• Avstå från skogsbruk på hänsynskrävande miljöer som sumpskogar, äldre skogar av olika slag, brandfält, skog med mycket död ved med mera (SKSFS 7:17).
• Lämna skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).

Vägledning - Metod för klassning av ett skogsområdes livsmiljövärde för tretåig hackspett

Övrigt

Populationsstorlek: 9200 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 25 procent, 2001–2012: minskning 35 procent

Rödlistestatus 2015: Nära hotad (NT)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Sparsam häckfågel i södra Sverige norrut till Uppland, sällsynt utmed Norrlandskusten. Efter 1950-talet minskade trädlärkan starkt, troligen på grund av upphört bete och ändrad markanvändning på skogsmarken. Botten nåddes i mitten av 1980-talet efter några kalla vintrar i övervintringsområdena. Sedan1990-talet har arten ökat, men det är långt till populationsnivåerna i mitten av 1900-talet. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Trädlärkan vill ha varma, torra och soliga miljöer, och häckar i öppna områden med gles förekomst av träd. Häckningsmiljöerna kan vara av olika karaktär. Arten finns särskilt ofta på tallhedar, hyggen med lämnade fröträd eller hänsynsträd, glesa skogsplanteringar, större hällmarksområden och sandtäkter. Hyggen är relativt kortlivade miljöer och utnyttjas ofta bara 5–10 år efter plantering. Trädlärkan vill ha tillgång på större träd som fungerar som sång- och utsiktsplatser, men krontäckningen får inte överstiga 20 procent. Ofta förekommer den i samma miljöer som nattskärra.

Förr var trädlärkan en typisk art för glesa tallskogar, betespräglade utmarker, torra naturbetesmarker, ljunghedar och brandfält. Dessa häckningsmiljöer har relativt liten betydelse idag. Den allt tätare skogen har gjort att arealen möjlig häckningsbiotop minskat betydligt. Arten födosöker i partier med lågt gräs eller blottad sand eller jord, oftast inom några hundra meter från boplatsen.

Utbredning och regionala skillnader

Trädlärkan är väl spridd i södra Sverige, men den förekommer ganska ojämnt spridd, och i Norrland är den sällsynt eller saknas helt. I de nordligaste delarna av utbredningen är inte tillgången på häckningsmiljöer begränsande.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Trädlärkan missgynnas av generellt tätare skogar. Lokalt kan igenväxning och uppkomsten av ett högt och tätt fältskikt i gles tallskog vara ett problem.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en viktig förutsättning för att arten ska kunna finnas på skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt hyggen med lite avverkningsrester och glesa skärmställningar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik markberedning under häckningstid på hyggen där trädlärka häckar under perioden 15 april–20 augusti.
• Föryngring med fröställning (tall) är fördelaktigt, särskilt om antalet fröträd kan hållas lågt (helst under 30 träd per hektar). Hyggesrensningen som då ofta är nödvändig kan även gynna trädlärkan.
• Spara hänsynsträd (cirka 10–30 per hektar), i första hand tall, glest utspridda över området.
• Lämna en oplanterad kantzon mot hällmarker och andra öppna marker i skogen.
• Undvik igenplantering av grus- och sandtäkter.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Brand och bränning skapar ofta attraktiva miljöer för trädlärka, särskilt intill hyggen, hällmarker och andra öppna eller halvöppna områden.
• Trädlärkan trivs på torra, övergivna åkrar och trädesåkrar som ligger intill lämplig skogsmark. Undvik att plantera sådan mark, håll den gärna öppen och med lågvuxen vegetation.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande trädlärka är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Behåll inslag av tall till exempel när gran planteras på skogsmark som tidigare var talldominerad (SKSFS 7:7).

Övrigt

Populationsstorlek: 15 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: ökning 200 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

Törnskatan häckar i två huvudtyper av miljöer, dels buskrika betesmarker och snåriga skogsbryn, dels på buskrika hyggen. Båda miljöerna erbjuder skydd och rik tillgång på större insekter som är artens huvudföda. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Törnskatan hör hemma i öppna områden med ett välutvecklat buskskikt. I jordbrukslandskapet hör arten framför allt hemma i soliga, variationsrika betesmarker med riklig förekomst av buskar (minst 10−15 procent). Viktiga buskar i betesmarker är en, rosor, hagtorn och slån.

En stor andel av törnskatorna finns numera i skogsmark där den utnyttjar hyggen och planteringar yngre än 15 år. När ungskogen sluter sig försvinner törnskatan. I hyggesmiljöer består buskskiktet ofta av unga granar, rönn, björk och viden. Reviret är litet (1−3 hektar) och används ofta flera år i följd. För att ett hygge ska attrahera törnskata behöver det vara minst 2 hektar.

Födan utgörs nästan uteslutande större insekter, främst bin, humlor, gräshoppor, vårtbitare och skalbaggar. Viktiga komponenter i ett bra törnskaterevir är vindskyddade bryn, rik förekomst av blommande växter samt fläckar med kort vegetation eller naken jord.

Utbredning och regionala skillnader

Törnskatan häckar i så gott som hela landet, dock sällsynt i de inre delarna av södra Norrland.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. I skogsmark förekommer törnskata enbart på hyggen.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Törnskatan är en öppenmarksart som i skogen är helt begränsad till hyggen och andra stora öppna områden, där den normalt uppträder under en begränsad period innan skogen vuxit sig tät.

Behov av hänsyn ­− allmänt

I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt. Skogsbruk och andra storskaliga störningar som skapar öppna miljöer är en förutsättning för att arten ska kunna finnas på skogsmark. Arten gynnas av trakthyggesbruk, särskilt när man lämnar rikligt med buskar samt enstaka torrträd och undertryckta träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna torrträd och annan död ved, skapa gärna högstubbar.
• Undvik förröjning inför slutavverkning i områden med goda bestånd av törnskata.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Kvarlämnade högar med ris har en stor attraktionskraft på törnskator och fungerar som insektsrika och skyddade spaningsplatser. Att lyfta av och lämna kvar översta delen av högar med GROT gynnar både törnskata och vedinsekter.
• Spara täta slånbuskage och höga enbuskar i hagmarker, skogsbryn, på hyggen, längs grusvägar och på åkerholmar för att ge skydd för boet och för att skapa spaningsplatser för födosök.
• Skapa mjukare övergångar mellan skog och öppen mark genom att gallra bort gran de sista 5–10 meterna mot åkern, så att en mosaik av olika buskar och lövträd etableras i brynet.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande törnskata är inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, med mera (SKSFS 7:8).
• En skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark lämnas oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).

Övrigt

Populationsstorlek: 44 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 43 procent, 2001–2012: stabil

Rödlistestatus 2015: Livskraftig (LC)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja

En norrländsk fågel knuten till blöta sumpskogar i översilningsområden, myrkanter och utmed stränder. Fanns tidigare häckande söderut till norra Värmland, Dalarna och Gästrikland. Har minskat kraftigt sedan 1980-talet, och är numera i det närmaste försvunnen från Svealand och södra Norrland. Minskningen beror sannolikt till stor del på händelser i övervintringsområdet i östligaste Asien. Flyttfågel.

Ekologiska krav

Videsparven häckar i täta och risiga sumpskogar (gran, tall, viden och björk), bland annat i områden med sluttningskärr, laggkärr, utmed vattendrag och vid sumpiga sjöstränder. Den finns även vid bäverdämda bäckar. Föredrar ordentligt blöta områden, gärna där träden växer på socklar. Permanenta vattenytor eller bäckar är ett viktigt inslag i reviren. Arten kan häcka i ganska smala sumpskogspartier även längs små vattendrag och i myrlaggar. Reviren är små till medelstora, från under en hektar till några hektar.

Utbredning och regionala skillnader

Videsparven häckar i miljöer som sällan besöks av ornitologer och kunskapen om arten utbredning och förekomst är därför begränsad. Helt klart är att arten har minskar kraftigt sedan 1980-talet och att den i det närmaste helt har försvunnit från de södra delarna av det forna utbredningsområdet (norra Värmland, Dalarna och Gästrikland). Häckar numera regelbundet från Jämtland och Ångermanland och norrut, med tyngdpunkten i Norrbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Videsparven missgynnas av avverkning av sumpskog, dikning och dikesrensning samt andra åtgärder som påverkar fuktiga till blöta impediment.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten förekommer huvudsakligen i områden som kan klassas som skogliga impediment. I normalfallet är god miljöhänsyn tillräckligt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik avverkning eller andra skogliga åtgärder (inklusive plantering, markberedning, röjning) under perioden 10 maj–10 augusti i och i nära anslutning till områden med förekomst av videsparv.
• Lämna en funktionell skyddszon mot häckningsområdet. Om reviret är smalt, beläget till exempel utmed en bäck eller mot en strand, så behöver arealen sammanhängande medelålders eller äldre skog vara minst ett par hektar, om det ska finnas förutsättningar för arten att finnas kvar.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Återställ dikade sumpskogar genom att dämma eller täppa igen diken. I vissa fall kan omgivningen kring sänkta sjöar eller dikade myrar vara lämplig häckningsmiljö. Större åtgärder behöver planeras noga och kan kräva tillstånd.
• Undvik att riva ut bäverdämmen – spara nybildad sumpskog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Häckande videsparv är i normalfallet inte i behov av områdesskydd eller frivilliga avsättningar.

Skogsvårdslagstiftningen

• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a §).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, eller strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar och vattendrag oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Skörda inte stubbar på blöt–fuktig mark, kraftigt lutande mark (SKSFS 7:27).
• Förhindra körskador som skadar torvmark vid sjöar eller vattendrag (SKSFS 7:28).
• Markbered inte i skyddskantzoner mot sjöar, vattendrag eller våtmarker (SKSFS 7:29).

Övrigt

Populationsstorlek: 16 000 par

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 90 procent, 2001–2012: minskning 67 procent

Rödlistestatus 2015: Sårbar (VU)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Nej

Vitryggig hackspett är en paraplyart för minst 200 rödlistade arter kopplade till äldre lövnaturskog med mycket död ved. Arten är numera mycket sällsynt och uppträder regelbundet endast i ett fåtal områden i Svealand och längs Norrlandskusten. Det sker uppfödning och utsättning av fåglar för att förstärka populationerna. Stannfågel.

Ekologiska krav

Vitryggig hackspett har mycket höga krav när det gäller lövskogsmiljöer och förekomst av grov död lövved, på beståndsnivå såväl som i ett landskapsperspektiv. Särskilt värdefulla miljöer är exempelvis lövstrandskogar, gråalraviner, lövbranter, lövsumpskogar, med lövskog igenväxande kulturmarker samt lövbrännor.

De viktigaste trädslagen för födosök är asp, björk, klibbal, gråal och sälg, i vissa områden även ek. Födan utgörs främst av ved- och barklevande insekter, mest skalbaggslarver.

Bra revir består av mer eller mindre sammanhängande lövskog inom ett område på cirka 500 hektar. Under häckningstid utnyttjar ett vitryggspar minst 100−150 hektar, medan de under vinterhalvåret utnyttjar ett betydligt större område, ofta minst 400 hektar. Häckningsreviren utmärks av en riklig förekomst av död lövved (åtminstone 20 kvadratmeter/hektar).

Utbredning och regionala skillnader

Vitryggig hackspett har minskat mycket starkt under 1900-talet, både vad gäller utbredning och numerär. Från att under 1800-talet ha förekommit spritt över större delen av landet finns numera endast enstaka par och ensamma fåglar kvar kring nedre Dalälven, i Värmland och längs Norrlandskusten.

Beståndet har fyllts på med fåglar österifrån i flera omgångar, senast under hösten och vintern 2015−2016.

Indikator på skyddsvärd skog

Områden med häckningar eller permanent förekomst utgör skogliga värdekärnor. Vitryggig hackspett är en av de främsta indikatorarterna för artrik lövskog, och andra lövskogsmiljöer med hög biologisk mångfald. Områden med förekomst av vitryggig hackspett är bland de mest artrika i landet när det gäller förekomst av vedlevande insekter.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Vitryggig hackspett missgynnas av omvandling av flerskiktad och variationsrik lövrik skog med riklig förekomst av död lövved till ensartade och jämnåldriga produktionsbestånd, inte minst när lövskog omförs till barrskog.

Arten har stora arealkrav och missgynnas såväl av minskningen av arealen äldre lövskog i landskapet i stort som av fragmentering av de kvarvarande lövbestånden. Kvaliteten på kvarvarande lövbestånd hotas av igenväxning med gran, och lokalt innebär stora viltstammar att lövföryngringen hämmas.

Brist på storskaliga störningar som skogsbränder och översvämningar som skapar rikligt med död ved och lövskogsmiljöer är ett av de stora hoten. Inte minst som med dikning och annan markavvattning har lett till att många sumpskogar försvunnit.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Vitryggig hackspett är en av de mest hotade fågelarterna i landet. Arten har under de senaste cirka 100 åren drabbats hårt av storskaliga förändringar av skogslandskapet.

Artens höga krav på livsmiljön gör att det krävs såväl förstärkt hänsyn i samband med skogliga åtgärder som naturvårdsavsättningar och målmedvetna och långsiktiga restaureringsåtgärder. För att arten ska uppnå en livskraftig population krävs aktiva åtgärder för att öka andelen äldre lövskog på såväl lokal som regional skala.

Bevarandet av vitryggig hackspett är ett omfattande arbete där det behövs samverkan mellan skogsföretag, enskilda skogsägare, forskare, myndigheter och miljöorganisationer. Värdefulla redskap i detta arbete är skogsbolagens ekologiska landskapsplaner och enskilda skogsägares gröna skogsbruksplaner i kombination med myndigheternas naturvårdsplanering.

Vid fynd av vitryggig hackspett ta kontakt med Skogsstyrelsen. Kännedom om häckningslokaler för vitryggig hackspett bör i övrigt inte spridas till andra personer än berörda markägare och de som utför skogsbruksåtgärder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik gallring och avverkning under perioden 1 mars–30 juni inom revir med vitryggig hackspett.
• Lämna större hänsynsytor med lövträdgrupper, särskilt äldre lövträd.
• Skapa högstubbar av lövträd.
• Spara försvagade eller döende lövträd vid gallring och avverkning.
• Lämna kantzoner med löv mot bäckar, sumpskog, sjöar och myrar.
• Gynna förekomsten av löv i samband med röjning och gallring, i synnerhet asp, sälg och al.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Naturvårdsbränning kan medföra stora mängder död ved och på sikt även en ökad lövträdsförekomst.
• Återställ dikad sumpskog genom att dämma eller täppa igen diken.
• Utför föryngringsavverkningar av barrskog med syfte att skapa föryngringar med al, asp, björk och sälg.
• Gynna naturlig föryngring av lövskog genom stängsling.
• Gynna förekomsten av lövträd i blandbestånd genom uthuggning eller ringbarkning av gran.
• Hugg fram solbelysta luckor och gläntor i lövbestånd, särskilt i områden med mycket björk.
• Friställ lövträd i samband med röjning och gallring i barrdominerade bestånd för ökad dimensionsutveckling.
• Lämna partier med lövuppslag till självgallring, främst al, asp och sälg.
• Skapa stående död ved, t.ex. genom ringbarkning eller barkfläkning av äldre lövträd, främst björk och al.
• Undvik hemvedshuggning som minskar lövskogarnas biologiska värden.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Sedan många år pågår riktat arbete med skötsel och skydd av viktiga miljöer inom ramen för ett nationellt åtgärdsprogram. Arbetet inriktas mot formellt skydd av särskilt värdefulla områden med lövdominerad skog, parallellt med frivilliga avsättningar, med målet att skapa större sammanhängande lövtrakter.

Skogsvårdslagstiftningen

• Ta inte bort äldre vindfällen, högstubbar och torrakor, äldre träd vid ägogränser och myrstackar, äldre lövträd (särskilt asp) i barrskog med mera, spara hålträd och andra biologiskt värdefulla träd, hassel, lind, lönn, ask och alm, eller bärande träd (SKVFS 7:8).
• Avverkning eller skogsvårdsåtgärder får inte ske på skogliga impediment >0,1 hektar (SVL 13a§).
• Undvik skogsbruksåtgärder som kan skada hänsynskrävande miljöer, som till exempel örtrika områden längs bäckar eller andra vattendrag, kärr och småvatten, områden vid källor eller källpåverkad mark, strand- och sumpskogar med naturskogskaraktär, äldre skog på uddar och öar, raviner, klyftor och blockmarker samt berg- och rasbranter, naturskogsrester, yngre brandfält, äldre trädbestånd med mycket hänglavar eller död ved, örtrika bestånd på kalkrika marker, äldre hassellundar, brynmiljöer, äldre skogsbeten samt igenvuxna hagmarker eller lövängar (SKSFS 7:17).
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, kulturmiljöer med mera (SKSFS 7:21).
• Lämna en skyddszon utmed sjöar, vattendrag, kulturmiljöer eller mot öppen jordbruksmark oplanterad eller planterad med löv (SKSFS 7:22).
• Det är förbjudet att omvandla bestånd med ädellövskog till annan skog. Om man avverkar, förutom vid röjning eller gallring, ska man anlägga ny ädellövskog på området (SVL 25 §).

Övrigt

Populationsstorlek: Färre än 5 par.

Populationsutveckling: 1980–2012: minskning 95 procent 2001–2012: minskning 50 procent

Rödlistestatus 2015: Akut hotad (CR)

Fågeldirektivets Bilaga 1: Ja