Guckusko är en högväxt orkidé med praktfulla blommor och stora bågnerviga blad. Den förekommer sällsynt från Torne lappmark till Västergötland och Östergötland samt på Öland och Gotland. Relativt stora förekomster finns i kalkområden i Jämtland, Dalarna och nordöstra Uppland. Sverige har ett stort internationellt ansvar för arten.

Beskrivning

En högväxt orkidé med 1 till 3 stora gula och brunröda blommor. Stjälk upp till 60 centimeter hög med 3 till 5 breda, bågnerviga blad med tydlig spets. Skotten kommer från en tämligen grov, krypande och grenad jordstam. Blommar från slutet av maj till juni, längst i norr in i juli.

Ekologiska krav

Guckusko är starkt kalkgynnad. Arten växer i fuktig, oftast örtrik skog, såväl i rik granskog, sumpskog och fuktig ädellövskog som i glest trädbeväxta rikkärr. Den finns även på lövängar och i björkskogar samt marker som historiskt har använts som skogsbete.

Endast en liten del av blommorna utvecklas till mogna kapslar. Kapslarna innehåller ett mycket stort antal (6000–20 000) frön. Fröna är mycket små och saknar näringsförråd (endosperm) vilket gör att de inte kan börja gro förrän de blivit koloniserade av svamphyfer. Tillväxten är långsam och i ett första steg bildas en underjordisk groddskiva (ett protocorm) från vilket blomskott och jordstam senare utvecklas. Från det att fröet gror tar det åtminstone 3 år innan en bladrosett bildas. Första blomningen dröjer ytterligare minst 3 år – och vid första blomningen är plantan normalt 6−10 år gammal, i extremfall upp till 16 år.

Sprider sig såväl vegetativt via jordstammen som med frön. Den vegetativa spridningen är långsam (5–11 millimeter/år) men kan trots detta leda till uppkomsten av täta, i vissa fall ganska stora kloner (>0,5 kvadratmeter).

Pollineras huvudsakligen av solitära bin i släktena sandbin (Andrena) och smalbin (Lasioglossum) varav sandbin förefaller vara viktigast i Sverige. En polsk studie visar att merparten av fröna hamnar inom några meter från blomman (55 procent inom 0,2 m, 78 procent inom 1 meter) och författarna bedömer det funktionella spridningsavståndet till 5 meter. En mycket liten andel av fröna sprids över längre avstånd och för dessa är möjligheten till etablering beroende av tillgången till lämpliga växtplatser på landskapsnivå. I fragmenterade landskap med dålig tillgång på lämpliga växtplatser är möjligheterna till effektiv långdistansspridning och etablering mycket små.

Genetiska studier har visat att många bestånd är genetiskt isolerade. Polska studier visar att utbytet mellan bestånd på så kort avstånd som 600 meter kan vara mycket begränsat.

Guckuskon uppvisar hög naturlig dödlighet under frö-, groddskive- och tidiga växtstadier. Många plantor är 30 år eller äldre, men det är inte ovanligt att de kan bli upp till 100 år gamla. Enskilda bestånd kan bli upp till 350 år gamla. För den lokala populationen är överlevnaden hos de etablerade plantorna viktigast, en ganska liten ökad dödlighet riskerar att på sikt leda till att arten försvinner från en lokal.

Plantorna kan vara vilande, utan att gröna delar visar sig ovan jord, under ett till ett fåtal år som juvenil, ung och gammal.

Välutvecklade plantor producerar huvuddelen av sin näring själva. I samband med frögroning och under de tidiga tillväxtstadierna är guckusko däremot starkt beroende av relationen med mykorrhizabildande svampar, främst inom de artrika släktena Tulasnella och Rhizoctonia.

Utbredning och regionala skillnader

Guckusko förekommer från Torne lappmark söderut till Östergötland och Västergötland samt på Öland och Gotland. Arten är generellt sällsynt, men har särskilt många förekomster i kalkområden i Jämtland, västra Medelpad, Ångermanland samt i norra och östra Uppland.

Indikator på skyddsvärd skog

Signalart. Långlivad och svårspridd vilket gör att den främst förekommer i områden med lång skoglig kontinuitet. Lokaler för guckusko innehåller nästan alltid andra skyddsvärda arter och bör undantas från skogsbruk.

Typisk art. Guckusko är typisk art i naturtypen 9050 Näringsrik granskog i boreal och alpin region.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Dikning och slutavverkning av guckuskons växtplatser är ett direkt hot.

Den ytliga jordstammen och avsaknaden av rötter gör guckuskon känslig för uttorkning. Arten kan försvinna till följd av skogliga åtgärder som leder till förändringar av fuktigheten på växtplatsen, särskilt slutavverkning, markberedning och dikning. Körning med tunga maskiner på otjälad mark kan påverka den lokala hydrologin på samma sätt som dikning.

Kraftig gallring kring växtplatserna kan missgynna guckuskon, dels genom att mer konkurrensstarka arter gynnas, dels genom att kvarlämnade avverkningsrester kan kväva plantorna.

Omfattande avverkning i närheten av växtplatserna ökar dessutom risken för frostskador, särskilt i de norra delarna av landet.

Arten trivs i bryn och andra halvöppna miljöer och missgynnas när skogen sluter sig.

Försämrade livsvillkor för lämpliga pollinatörer (främst sandbin och smalbin) i närheten av guckuskobestånd minskar fruktsättningen, vilket kan leda till försämrad föryngring och i värsta fall upphörd rekrytering.

Artens starka beroende av samarbete med svampar gör den känslig för förändringar i svampsamhället, mekanismerna kring detta är dock inte särskilt väl kända.

I ett internationellt perspektiv är plockning och insamling ett allvarligt hot. Det förekommer även i Sverige, men bedöms inte påverka arten annat än lokalt. Enskilda bestånd har dock utplånats genom uppgrävning eller massiv plockning. Välkända växtplatser är populära utflyktsmål och det förekommer att enskilda bestånd uppvisar omfattande trampskador, särskilt när det gäller små, icke blommande skott.

Behov av hänsyn ­– allmänt

Individrika förekomster kan vara aktuella för områdesskydd eller frivillig avsättning. I första hand undviks slutavverkning i skogsbestånd med guckusko. Guckuskons långa etablerings- och tillväxtfas till blommande planta, i kombination med en långsam spridningstakt, gör återetablering inom en normal skogsbrukscykel osannolik. Fokus ska därför ligga på att bevara och förstärka befintliga förekomster.

Guckusko föredrar gles och ljusöppen skog och den förekommer ofta i brynmiljöer och mer sällan inne i sluten skog. En undersökning i Schweiz visade att merparten av bestånden fanns inom 40 meter från skogskanten. Motsvarande studier saknas i Sverige men den schweiziska studien bedöms vara relevant även för svenska förhållanden. Bredden på sparade bryn och skyddszoner behöver vara så stor att växtplatsen inte riskerar att torka ut.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Växtplatsen lämnas som en hänsynsyta där körning med maskin ej sker.
• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den halvöppna skogsmiljön upprätthålls och uttorkning av växtplatserna undviks. Plockhuggning kan ske i skyddszonen för att främja en halvöppen skogsmiljö.
• Dikning och andra åtgärder, inklusive körning med maskiner, som leder till markavvattning eller på andra sätt förändrar hydrologin i anslutning till växtplatserna undviks.
• Lämna inte ris och andra avverkningsrester på eller intill växtplatserna.
• Gödsla inte i närheten av bestånd med guckusko.

Tips på ytterligare åtgärder

Guckuskon föredrar ljusöppen skog och missgynnas när skogen blir för tät. I ett första läge minskar antalet blommande skott, men blir skogen allt för tät kan det leda till att beståndet försvinner på sikt. Underväxtröjning, naturvårdsinriktad gallring och selektiv avverkning runt befintliga bestånd kan öka deras vitalitet. Samtliga åtgärder bör utföras vintertid på tjälad mark, när det är möjligt för att undvika markskador som riskerar att leda till förändringar i hydrologin på platsen och missgynna guckuskon. Om tjälad mark inte förekommer så bör åtgärder utföras på torr mark av samma skäl.

En minskning av grundytan i tät skog med i storleksordningen 25–50 procent inom en radie av 30 meter från en förekomst leder till ökad överlevnad och ökad skottillväxt, samtidigt som det innebär ökad sannolikhet för blomning och fruktsättning. Studier i Sverige och Norge har visat att effekterna på överlevnad och beståndets storlek kvarstod hela studieperioden (15 år) medan effekterna på blomningsfrekvens och fruktsättning försvann inom tre år efter åtgärd.

• Åtgärder i närheten av växtplatsen/i landskapet för att gynna förekomsten av vilda bin (större gläntor, slänter med bar sand, lämna grov död ved) kan leda till ökad fruktsättning och bättre föryngring av guckusko.
• Motverka igenväxning på växtplatserna (inom 30 meter) genom gallring och röjning av smågranar och buskar. Ta bort grenar och toppar (avverkningsrester) från växtplatsen.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar och andra dikade våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till äldre bestånd med förekomst av guckusko.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med stora bestånd har ofta så höga naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Övrigt

Populationsstorlek: Guckusko är känd från ett relativt stort antal lokaler. Det är av flera skäl svårt att definiera och avgränsa en lokal (en växtplats), bland annat beroende på skillnader i noggrannhet vid rapporteringen till Artportalen. Ett grovt mått på populationsstorleken är antalet kilometerrutor (1 × 1 kilometer) med förekomst, även om det i många fall förmodligen innebär en underskattning då en kilometerruta kan innehålla flera växtplatser. Under perioden 2000–2024 har förekomst konstaterats i sammanlagt 1815 kilometerrutor. Utbredningen är dock dåligt känd med ett stort mörkertal och det verkliga antalet kilometerrutor ligger sannolikt mellan 3000 och 5000.

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling 1990-talet: förmodligen stabil nationellt men svagt minskande längst i söder.

Populationsutveckling 2001–2024: förmodligen stabil nationellt men minskande i söder (Götaland och sydligaste Svealand).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2, bilaga 4

Gynnsam status i Boreal och Alpin region.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken, Mikael Svensson & Sebastian Sundberg, 2025-04-02

Lästips

Artfakta för guckusko (artfakta.se) 

Nitare, J. 2019. Skyddsvärd skog. Naturvårdsarter och andra kriterier för naturvårdsbedömningar. Skogsstyrelsen.

Lappranunkel är en lågväxt, flerårig ört. Den förekommer i norra delen av barrskogsbältet samt på tundran. I Sverige växer den i fuktiga, blöta och mossrika grandominerade skogar, i kärrkanter och trädbevuxna kärr, gärna i anslutning till rörligt vatten och längs vattendrag. Lappranunkel blommar i juni till augusti och förekommer sparsamt från norra Hälsingland och Härjedalen norrut med tyngdpunkt i Norrbotten.

Beskrivning

Lappranunkel är en flerårig, lågväxt ört. De karakteristiskt cirkelrunda eller njurformade och djupt treflikiga bladen utgår från en krypande jordstam och arten kan bilda täta mattliknande bestånd. Lappranunkel blommar med små ljusgula blommor på långa kala skaft, från början av juni till augusti, sällsynt in i september. Förekommer även i vegetativa bestånd.

Ekologiska krav

Växer på fuktig,blöt skogsmark samt i områden med videsnår. Merparten av lokalerna utgörs av grandominerad sumpskog, men den förekommer även i halvskuggiga lägen i små skogskärr, längs bäckar, i källområden samt vid sjö- och myrkanter. Marken är normalt mager och näringsfattig. Ej kalkgynnad.

Växtplatserna har ofta en artfattig flora och det är inte ovanligt att lappranunkel bildar enartsbestånd. Som regel växer den i fuktiga svackor eller på översilningsmark med ett tjockt mosstäcke. Den föredrar områden med halvskuggiga förhållanden, men kan leva kvar länge även om krontaket sluter sig helt. Det går hitta kortvarigt kvarstående förekomster i fuktiga partier på hyggen, men dessa förekomster försvinner som regel efter några år.

Blommorna har tydlig honungsdoft och är av allt att döma insektspollinerade, det är dock okänt vilka arter som fungerar som pollinatörer. Frösättningen är oftast svag och fröförökning är inte särskilt vanlig. Fröna har god flytförmåga och vattenspridning är förmodligen viktig. Många av växtplatserna ligger som isolerade öar i landskapet och återetablering på lokaler varifrån arten försvunnit är förmodligen ovanligt.

På de enskilda växtplatserna dominerar vegetativ spridning. Växten sprider sig med utlöpare i eller strax under markytan. Rötterna är svaga och ytliga. Lappranunkeln är på grund av sitt växtsätt känslig för markskador. Den vegetativa spridningen gör att de lokala bestånden har en viss återhämtningsförmåga så länge växtplatserna inte är totalförstörda eller hydrologin allt för påverkad.

Utbredning och regionala skillnader

Lappranunkel förekommer ganska vitt spritt i skogslandet från Norrbotten söderut till Härjedalen och norra Hälsingland. Antalet lokaler är störst i norra Norrbotten. Antalet lokaler avtar söderut och västerut och arten är relativt ovanlig såväl i fjällnära delar av skogslandet som i kustnära områden från norra Västerbotten och söderut.

Indikator på skyddsvärd skog

Signalart. Förekomst av lappranunkel indikerar skogsmiljöer med ytligt grundvatten och stabila hydrologiska förhållanden. Många av förekomsterna finns i områden med kontinuitetsskog av gran. På växtplatserna påträffas ofta andra signalarter och ovanliga naturvårdsarter. Arten är känslig för kalavverkning och markskador men kan kortvarigt stå kvar en tid i fuktsvackor efter avverkning.

Typisk art. Lappranunkel är typisk art i EU-naturtyperna 9010 Taiga i alpin och boreal region, 7160 Källor och källkärr i boreal region och 9050 Näringsrik granskog i boreal region.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den ytliga jordstammen gör lappranunkeln mycket känslig för uttorkning. Arten missgynnas av alla skogliga åtgärder som leder till uttorkning av markskiktet på växtplatsen. Kalhuggning och markberedning förstör markskiktet och omöjliggör förekomst under lång tid framåt eftersom lappranunkel är starkt beroende av stabila fuktighetsförhållanden.

Artens känslighet för avverkning, körskador, dikning och andra hydrologiska förändringar gör att man på goda grunder kan anta en långsiktig minskning. Sett över tre generationer (60 år) bedöms minskningen vara mindre är 15 procent och arten klassas som Livskraftig LC.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan variera beroende på växtplatsen och de lokala förhållandena.

För att med hög sannolikhet kunna bevara befintliga förekomster krävs att livsmiljön (sumpskog, utströmningsområden, strandzoner kring vattendrag, dråg med mera), närliggande övergångzon till omgivande fastmark samt en tillräckligt bred skyddszon sparas, så att de hydrologiska förhållandena inte försämras.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda trädbevuxna kantzoner så att uttorkning av växtplatsen förhindras.
• Undvik körning i sumpskogar, dråg och bäckmiljöer. Detta för att inte skada plantorna samt förhindra påverkan på marken och hydrologin.
• Undvik avverkning i miljöer av betydelse för lappranunkel, så som surdråg, sumpskogar, källor, utströmningsområden, strandzoner och bäckmiljöer.
• Undvik dikesrensning, skyddsdikning och markberedning i miljöer med lappranunkel.
• Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik att kalka och gödsla i närheten av bestånd med lappranunkel.

Tips på ytterligare åtgärder

• Återställ dikade skogskärr och sumpskogar (genom att dämma eller täppa igen diken).
• Gör naturvårdsavsättningar i äldre gran- eller lövdominerande bestånd, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• På lokaler med tät skog och helt slutet krontak kan försiktig underröjning eller gallring gynna blomning och tillväxt hos lappranunkel.

Övrigt

Populationsstorlek: Lappranunkel är känd från ett relativt stort antal lokaler i Norrland. Det är av flera skäl svårt att definiera och avgränsa en lokal (en växtplats), bland annat beroende på skillnader i noggrannhet vid rapporteringen till Artportalen. Ett grovt mått på populationsstorleken är antalet kilometerrutor (1 × 1 kilometer) med förekomst, även om det i många fall förmodligen innebär en underskattning då en kilometerruta kan innehålla flera växtplatser. Under perioden 2000–2024 har förekomst konstaterats i sammanlagt 1631 kilometerrutor. Utbredningen är dock dåligt känd med ett stort mörkertal och det verkliga antalet kilometerrutor ligger sannolikt mellan 5000 och 10 000.

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling 1990-talet: svag minskning (<10 %)

Populationsutveckling 2001–2024: stabil eller svag minskning (<10 %)

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2, 4

Gynnsam status i Boreal och Alpin region.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken, Mikael Svensson & Sebastian Sundberg, 2025-04-02

Lästips

Artfakta för lappranunkel (artfakta.se)

Nitare, J. 2019. Skyddsvärd skog. Naturvårdsarter och andra kriterier för naturvårdsbedömningar. Skogsstyrelsen. Sid. 124.

Knärot är en liten flerårig orkidé med vintergröna blad. Den är knuten till mossrika barrskogar med förekomster över stora delar av norra halvklotet. Förekommer sparsamt från Skåne till Torne lappmark. Arten växer företrädesvis i äldre kontinuitetsskog. I norra Sverige kan man även hitta den i hedartad fjällbjörkskog och i fjällnära, björkdominerad blandskog. Blommar juli−augusti. Beroende av symbios med svampar.

Beskrivning

Knäroten uppmärksammas ofta tack vare de vintergröna, täta bladrosetterna. Bladen är 2−3 centimeter långa, tillspetsat äggrunda med tydliga längsgående nerver, och oftast med ett ljust nätmönster som ibland kan flyta samman till ljusa fläckar. Blomställningen är 10−20 centimeter hög med små vita, håriga blommor.

Ekologiska krav

Förekomst av knärot är starkt kopplad till äldre skog (>120 år). Arten tycks föredra frisk mark med ett ganska tjockt täcke av hus- eller väggmossa, och kan hittas både på upphöjda mossiga block och gömd under blåbärsris i små sänkor. Den ofta starkt förgrenade jordstammen ligger i gränszonen mellan det levande mosstäcket och det övre förnaskiktet. Avsaknaden av egentliga rötter gör att knäroten är beroende av stabila fuktighetsförhållanden och att svamppartnern kan bidra med vatten.

Arten är vanligast på magra marker och kan hittas såväl på utmagrad morän som i sandig tallskog.

Knärot pollineras framförallt av humlor, men även i viss utsträckning av andra bin. Blommorna har gott om nektar vilket gör att humlorna gärna återvänder till beståndet när de vet var det finns. Sprider sig såväl vegetativt via jordstammen som med frön. Den vegetativa spridningen kan leda till förekomst av täta, i vissa fall ganska stora bestånd (>0,5 kvadratmeter). Fröna är mycket små och merparten hamnar inom några meter från blomman. Spridningsavståndet är kortare om skotten står omgivna av högt blåbärsris, något längre i områden med lågvuxet markskikt. En mindre del av fröna sprids över längre avstånd och för dessa är möjligheten till etablering beroende på tillgången på lämpliga växtplatser på landskapsnivå. I fragmenterade landskap med låg andel gammal skog är möjligheterna till effektiv långdistansspridning mycket små.

Knärot är långsamväxande och helt beroende av symbios med svampar under hela sin livscykel. Arten är promiskuös och kan leva tillsammans med flera olika svamparter, såväl saprofyter som endo- och ektomykorrhizabildare. Oftast nämns skinnsvampen Ceratobasidium cornigerum, som normalt är saprofyt, men som verkar bilda mykorrhiza med knärot. Man har utöver detta konstaterat samarbete med arter i släktena Cadophora, Cortinarius (spindlingar), Entoloma (rödlingar), Lactarius (riskor), Mycena (hättor), Russula (kremlor), Sebacina (talgsvampar), Thelephora (vårtöron), Tomentella (filtskinn) och Tulasnella.

Knärotens frön är små och saknar näringsförråd, vilket gör att de inte kan börja gro förrän de blivit koloniserade av svamphyfer. Tillväxten är långsam och i ett första steg bildas en underjordisk groddskiva från vilket blomskott och jordstam senare utvecklas. Från det att fröet gror kan det ta upp till 5 år innan en bladrosett bildas. Därefter dröjer det minst 3-4 år, inte sällan 10 år eller mer, innan skottet blommar. De blommande skotten anläggs på hösten och antalet blomstänglar är beroende av nederbördsmängderna under tiden fram till blomning följande år.

Knärot kan likt många orkidéer genomgå vegetativa viloperioder, det vill säga perioder på ett eller flera år då de inte bildar några ovanjordiska skott men är fysiologiskt aktiva.

Utbredning och regionala skillnader

Knärot är utbredd över större delen av landet men är ovanligare längst i norr och längst i söder. Arten har minskat kraftigt i stora delar av landet. Enligt data från Riksskogstaxeringen har den minskat med närmare 50 procent under 1990-talet. Därefter verkar läget ha stabiliserats på en lägre nivå.

Indikator på skyddsvärd skog

Knäroten har visst signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Starka bestånd av knärot finns huvudsakligen i äldre skogar. Arten påträffas ofta, men inte uteslutande, i skyddsvärda miljöer som barrnaturskog, tidigare barrskogsbeten och i raviner.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den ytliga jordstammen och avsaknaden av rötter gör knäroten mycket känslig för uttorkning. Alla skogliga åtgärder som leder till uttorkning av markskiktet på växtplatsen missgynnar arten. Kalhuggning och kraftiga bränder som förstör markskiktet omöjliggör förekomst under lång tid framåt eftersom knäroten är starkt beroende av samarbete med svampar samt av stabila fuktighetsförhållanden.

Omfattande stormfällning i samband med stormarna Gudrun och Per ledde till att arten försvann från många växtplatser. Men även ganska små förändringar i form av förändrade ljus- och fuktighetsförhållanden, till exempel till följd av gallring, kan leda till att arten försvinner till följd av konkurrens med mera ljuskrävande och snabbväxande arter.

Artens starka beroende av samarbete med svampar gör den känslig för förändringar i svampsamhället. Mekanismerna kring detta är dock inte särskilt väl kända.

Behov av hänsyn - allmänt

Arten är i behov av förstärkt hänsyn. Bedömningen av vilken hänsyn som krävs kan vara olika beroende på artens regionala och lokala status. Artens långsamma spridningstakt försvårar återetablering inom en normal skogsbrukscykel och fokus ska därför ligga på att bevara befintliga förekomster. Transplantationsförsök har visat att arten kan klara sig i 40-årig skog, men det är oklart om det under naturliga förhållanden finns tillräckligt med lämpliga svamppartner närvarande för framgångsrik etablering efter så kort tid.

För att med hög sannolikhet kunna bevara befintliga förekomster krävs relativt stora avsättningar av uppvuxen skog med slutet och relativt tätt kronskikt. Som riktlinje kan krävas ett avstånd på 50 meter in från brynet för att vidmakthålla ett fungerande mikroklimat. Detta innebär att fristående hänsynsytor för många arter (kärlväxter, lavar och mossor) kan behöva ha en area överstigande 0,8 hektar (cirkelyta med radien 50 meter = 0,78 hektar) för att bibehålla lokalklimatet.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den slutna skogsmiljön bibehålls och uttorkning av växtplatsen undviks.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och blivande kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar, boträd (rovfågelsbon) med mera.
• Lämna hänsynsytor med gran, al och björk mot uppvuxen skog vid gallring och föryngringsavverkning.
• Lämna funktionella kantzoner med gran och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Undvik att kalka och gödsla i närheten av bestånd med knärot.

Tips på ytterligare åtgärder

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna knärot genom att det bidrar till mera stabila fuktighetsförhållanden.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar, tallmyrar och andra dikade våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till äldre barrskogsbestånd med förekomst av knärot.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden med starka bestånd i naturskogsmiljöer kan ha så stora naturvärden att de kan vara aktuella för områdesskydd eller naturvårdsavsättningar.

Övrigt

Populationsstorlek: Okänd

Rödlistestatus 2020: Sårbar (VU)

Populationsutveckling 1990-talet: Kraftig minskning (<50 procent)

Populationsutveckling 2001–2019: Svag minskning - stabil

Art- och habitatdirektivet: Nej

Artskyddsförordningen: Bilaga 2

SLU Artdatabanken - knärot (artfakta.se)