Cinnoberbaggen är en iögonfallande klart röd skalbagge som är fridlyst. Arten gynnas av kontinuitet av död grovbarkig ved av olika lövträd, främst asp.

Beskrivning

Cinnoberbaggen är en lysande röd (cinnoberröd) och påfallande platt skalbagge med kolsvarta ben, antenner, käkar och undersida. Huvudet har en speciell triangelliknande form med kraftigt utskjutande tinningar. Längden är 12 – 15 millimeter. Täckvingarna har raka parallella sidor och platt översida med en skarp kant mot de nerböjda sidokanterna.

Larven är platt, mörkt gulaktig (påminner om bärnsten), har tre relativt långa benpar på mellankroppen och två kraftiga tornar i bakänden som pekar snett utåt från varandra. Tornarnas bas är hälften så bred som sista bakkroppssegmentet.

Förväxlingsrisk finns främst med rödvingebaggar och med kardinalbaggar. Rödvingebaggar har liknande parallell platt byggnad som cinnoberbaggebaggen men har tydliga rutiga ribbmönster på täckvingar och/eller halssköld. Kardinalbaggar har mjukare täckvingar som blir bredare bakåt och helsvart huvud. Kardinalbaggens larv liknar cinnoberbaggens, men de två spetsarna i bakänden har parallella utsidor och deras bas är nästan lika bred som det sista bakkroppssegmentet.

Ekologiska krav

Cinnoberbaggens larv lever främst som rovdjur under barken på lövträd som varit döda i ett till fem år. Den kan även förekomma på stående levande träd med partiellt döda partier. Larven påträffas främst under grov bark på asp och andra Populus-arter, men har även påträffats under barken på ett flertal olika lövträd och i flera fall även på grov tall. Innerbarken ska vara relativt fuktig men varm. Arten förekommer i öppna såväl som slutna bestånd men gynnas av solexponering, exempelvis den öppna beståndsstruktur som uppstår efter brand. Även andra naturligt glesa skogsmiljöer som svämskogar och bergsbranter gynnar arten. Arten kan också förekomma i stadsparker och liknande öppna eller halvöppna områden. En avgörande faktor är god kontinuitet på lämpliga substrat inom spridningsavstånd för arten.

Parningsplats och fortplantningsområde

Arten parar sig och förökar sig på liggande eller stående död ved, särskilt på asp.

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar som larv eller som nykläckt skalbagge under barken på liggande eller stående död ved, särskilt på asp.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Äldre fynd av cinnoberbagge finns från Blekinge i söder till Jämtland i norr, men fynd från 2000-talet finns endast från Uppland och längs med nedre delen av Dalälven i Gästrikland. I Uppsalatrakten verkar populationen öka något, men förekomstområdet är fragmenterat i små och ganska isolerade områden. I Centraleuropa har arten också ökat på senare år. Orsaken till ökningen kan vara att arten gynnas av ökande skador på olika lövträd.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av cinnoberbagge talar för ett högt skyddsvärde på de trädmiljöer där arten förekommer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning, borttagande av död ved.

Behov av hänsyn – allmänt

Arten är fridlyst och bör därför inte insamlas, men gärna fotograferas och rapporteras på exempelvis Artportalen.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara dungar med grov gammal asp
• Lämna lågor av lövträd i mer eller mindre soliga lägen
• Lämna grovbarkig död ved av asp och andra Populus-arter, gärna i solexponerade lägen
• Lämna levande hänsynsträd av asp och andra lövträd, även exotiska arter och då särskilt av hybridasp och poppel.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Naturvårdsbränning. Bränning gör skogen mer solexponerad och värmen i sotade stammar kan gynna larvutvecklingen. Bränningen gynnar även frögroning av asp vilket är bra för den lokala kontinuiteten av asp
• Frihuggning av gamla aspar och andra äldre och/eller grövre lövträd
• Skogen bör skötas med naturvårdsfrämjande åtgärder som gynnar kontinuiteten av grov asp.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av cinnoberbagge är en god indikation på ett artrikt insektssamhälle på död lövved, särskilt på asp. Sådana skogsområden är lämpliga objekt för områdesskydd och/eller frivilliga avsättningar. Viktigt är att området sköts så att kontinuiteten av grov död lövved som står eller ligger bibehålles.

Övrigt

Populationsstorlek: Populationen bedömdes i Sveriges rapportering till EU 2019 vara begränsad till storleksordningen 150 träd.

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Sedan 1990-talet har utbredningsområdet krympt och omfattar idag endast några få lokaler i södra Gästrikland, samt ett större antal lokaler i Uppland. Populationen betraktas idag som relativt stabil i Uppland, men är starkt fragmenterad och beroende av att lokalerna inte försämras för arten.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Läderbaggen är helt beroende av ihåliga gamla, grova lövträd för sin fortlevnad. Arten är fridlyst i Sverige och utrotningshotad inom hela sitt europeiska utbredningsområde. Läderbaggen är en av endast två i Sverige förekommande insektsarter vars bevarande fått högsta prioritet i Art- och habitatdirektivet.

Beskrivning

Läderbaggen är en påfallande stor, cirka 25 – 30 millimeter lång, klumpigt byggd skalbagge i familjen bladhorningar. Kroppen är enfärgat mörkt kastanjebrun. Täckvingarna har en lätt rynkig struktur. Halsskölden har en tydlig längsgående mittfåra. Den vuxna baggen har en distinkt lukt som lär påminna om läder som garvats med en viss metod, så kallat ryssläder, vilket gett arten dess svenska namn. Lukten påminner också om torkade plommon som börjar passera ”bäst före”-datum. Den vuxna baggen är främst aktiv kvällstid under juli – augusti, då den kan ses sitta i anslutning till håligheter i träd. 

Den viktigaste indikatorn på att arten finns i ett träd är larvens spillning som kan hittas i eller vid bebodda håligheter året om. Spillning från fullvuxna larver består av mer eller mindre cylindriska svarta pellets som är minst 4 millimeter långa. I fuktigt tillstånd kan dessa pellets svälla till 7 millimeter längd. Liknande avföringspellets finns endast hos släktet Gnorimus (Ädelguldbagge och Svart guldbagge) men hos dessa blir avföringspellets maximalt knappt 3 millimeter långa. I tvärsnitt är läderbaggens spillning oval, medan guldbaggarnas spillning är rund.

Ekologiska krav

Larvutvecklingen sker inne i ihåliga lövträd, i håligheternas mulm (det vill säga trärester, svamp, löv, fågelbon, spillning av fladdermöss och fåglar, döda djur, med mera som med tiden samlas i håligheterna) och i den murknande ved som omger håligheternas insida. Det tar ofta ett par hundra år för ihåliga lövträd med mulm att bildas på naturlig väg. Därför påträffas läderbagge främst i områden med mycket gamla, ofta månghundraåriga lövträd. I Sverige påträffas läderbagge främst i ek, men även i exempelvis bok, lind, ask, klibbal och äppelträd.

Förekomst av läderbagge är i sig en god indikator på mulmens och trädmiljöns höga biologiska värden och långa kontinuitet på platsen. Förekommer läderbagge, så finns det med stor sannolikhet också en stor mängd andra arter av insekter, lavar, svampar, fladdermöss med mera.

Stora håligheter i träd är ett sällsynt substrat som kan vara beboeligt för läderbagge under sekler. Det är därför naturligt för arten att inte vara särskilt benägen att sprida sig lång väg. Sannolikheten att hitta ett nytt passande ihåligt lövträd är låg, vilket leder till hög dödlighet för långtflygande individer. Ju fler grova lövträd med stora håligheter som finns inom något eller några hundratal meter från varandra, desto större är sannolikheten att populationen av läderbagge kan bibehållas livskraftig. I gynnsamt klimat i ett område med en hög andel tillräckligt gamla lövträd, exempelvis på Hallands Väderö eller i herrgårdslandskapet i Blekinges kustland, kan även ganska klena mulmhål hysa läderbagge. Men för artens population krävs i så fall att väldigt många träd har sådana mulmhål eftersom färre larver kan utvecklas i till vuxna baggar ju mindre volym av lämplig mulm och rötad ved det finns i samma mulmhål.

Läderbaggen gynnas av att håligheterna i träden håller en relativ hög temperatur och jämn fuktighet. De ihåliga lövträden behöver inte stå i skogsmark. Många av Sveriges större förekomster av läderbagge finns i stora sammanhängande hagmarkslandskap. Även stadsparker, kyrkogårdar, alléer och gamla fruktodlingar kan hysa populationer av läderbagge.

Parningsplats och fortplantningsområde

De stora lövträd med ihåligheter där läderbagge förekommer är både parningsplats och fortplantningsområde.

Viloplats och övervintringsområde

Det tar tre till fyra år för en läderbaggelarv att utvecklas till fullvuxen skalbagge. Ett stort mulmhål hyser som regel flera överlappande generationer, så att det samtidigt finns flera olika årgångar av larver. Stora lövträd med mulmhål är därför läderbaggens viloplats och övervintringsområde.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Läderbaggens utbredning sammanfaller ungefär med ekens naturliga utbredningsområde i Sverige, alltså Götaland och östra Svealand, men läderbaggen finns inte på Gotland. Den är i senare tid endast känd från ett par hundra lokaler inom utbredningsområdet. Ofta rör det sig om de sista resterna av en historiskt stor förekomst av så kallade vrakekar, ekar som betraktades som odugliga för skeppsbygge vid inventeringar som gjordes i början av 1800-talet.

Läderbaggen förekommer främst i västra halvan av Europa. Den har minskat starkt och anses hotad i hela sitt utbredningsområde. I östra halvan av Europa avlöses läderbaggen av en mycket närstående art Osmoderma barnabita.

I kustnära miljöer, där temperaturen är relativt jämn tack vare havet, är skydd mot uttorkande vind den viktigaste faktorn för att bevara arten. På exempelvis Hallands Väderö och i Blekinges kustland kan läderbagge påträffas i anmärkningsvärt små håligheter och i skuggiga miljöer. Längre in i landet och mot norr blir temperaturen en viktigare begränsande faktor för arten och där återfinns läderbagge främst i grova solexponerade hålträd som har stora håligheter vars öppning vetter åt söder eller sydväst.

Indikator på skyddsvärd skog

Skog som hyser läderbagge är i högsta grad skyddsvärd, men skyddet måste kombineras med naturvårdande åtgärder för att bevara de gamla lövträden med ihåligheter så vitala som möjligt under så många år som möjligt. Parallellt är det viktigt att gynna efterträdare till dessa gamla lövträd.  

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Gamla ihåliga lövträd är ofta relativt låga och vidkroniga. När de står i ett område som håller på att växa igen blir de ofta övervuxna och ihjälskuggade av yngre träd.

Små populationer av läderbagge som lever vidare i endast något eller några enstaka träd löper stor risk att dö ut genom slumpvisa faktorer, såsom högt predationstryck av skogsmyror och andra rovinsekter, ogynnsam temperatur eller stormskador. När en sådan population försvunnit och avståndet till närmaste population är större än några hundra meter minskar sannolikheten att träden koloniseras igen av läderbagge.

Rötter av gamla träd är känsliga för kompaktering och syrebrist. Därför bör man undvika både terrängkörning och kreaturstramp under kronan. Att utfordra vilt under kronan på gamla hålträd är direkt olämpligt. De mest värdefulla hålträden bör skyddas av hägnader runt träden.

Behov av hänsyn – allmänt

På kort sikt är åtgärder för att bibehålla eller öka de ihåliga lövträdens vitalitet ytterst viktiga. Ta bort konkurrerande träd som växer upp i kronan på hålträden eller hotar att beskugga dess krona. Beakta lokalklimatet, särskilt behovet av vindskydd i vindutsatta lägen och behovet av solexponering i svalare klimatlägen. Samtidigt måste man undvika alltför radikala frihuggningar eftersom det kan öka stressen hos det gamla ihåliga trädet. Radikal ökning av solexponering kan också öka risken att skogsmyror bygger stackar i mulmen och äter upp de flesta andra insekter som lever där. I kraftigt igenvuxna områden bör därför frihuggningen göras i flera steg med några år emellan ingreppen.

På längre sikt är det också viktigt att trygga successionen av grova lövträd med håligheter och att ta bort spridningshinder mellan närliggande lämpliga läderbaggelokaler. I detta sammanhang är täta bestånd av yngre skog, särskilt granbestånd, effektiva spridningshinder. Öppen eller halvöppen mark är inget spridningshinder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gamla grova lövträd med håligheter bör alltid sparas samt hållas friställda. Om lövträdet inte är friställt sedan tidigare kan man dock vid hyggesupptagning behöva lämna en trädkappa, för att förhindra att omställningen blir alltför chockartad för det gamla hålträdet.
• Friställ genom att ta bort, ringbarka eller gör högstubbar av yngre träd som växer upp i kronan på de gamla hålträden, eller som skuggar dess krona. Om man gör högstubbar av konkurrerande lövträd kan man gärna kapa dessa ovanför de lägre gröna grenarna. Det skapar förutsättningar att sådana träd med tiden blir hålträd och kan leva vidare som lågvuxna träd som inte konkurrera med det äldsta hålträdet.
• Spara greniga lövträd i olika åldrar, som kan bli efterträdare till de gamla. Dessa bör stå relativt nära, max ett par hundra meter bort, för att så småningom underlätta spridning av läderbagge mellan olika gammelträd.
• Planera skogsbruket utifrån ett landskapsperspektiv så att spridningskorridorer med glesare lövskog binder ihop miljöer med läderbagge. I dessa spridningskorridorer kan vissa träd veteraniseras samt friställas för att utvecklas till efterträdare. Utnyttja gärna brynzoner, alléer, parker och liknande som spridningskorridorer.
• Undvik körning närmare hålträd än cirka 15-20 meter från stammen för att förhindra skador på rötterna samt att marken kompakteras och trädet får sämre syresättning.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Skada vissa lövträd för att öka förutsättningar för att det ska bildas ihåligheter i stammen, så kallad veteranisering. I första hand yngre-medelålders ek, i andra hand andra yngre-medelålders lövträd. Skada dock inga träd som redan är naturvärdesträd, det vill säga äldre träd eller träd med värdefulla strukturer.

I marker där läderbaggen förekommer kan man öka mängden mulmhål genom att bygga mulmholkar. På Naturhistoriska riksmuseet finns ritning på hur en mulmholk byggs.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden där läderbagge förekommer är mycket lämpliga att avsätta för olika former av skydd för att säkra en fortsatt naturvårdsinriktad skötsel av lövträdsmiljöerna som säkrar artens fortlevnad.

Övrigt

Populationsstorlek: Läderbagge förekommer troligen endast på 200 – 300 lokaler i landet

Rödlistestatus 2020: Sårbar (VU)

Populationsutveckling: Minskande. År 2020 ändrades rödlistningskategorin från NT (nära hotad) till VU (sårbar)

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4, dessutom prioriterad art för skydd inom hela EU

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Arten är helt beroende av grov liggande död ved med svampen gråporing. Rödhalsad brunbagge är fridlyst i Sverige och utrotningshotad inom hela sitt europeiska utbredningsområde. Rödhalsad brunbagge är en av endast två i Sverige förekommande insektsarter vars bevarande fått högsta prioritet i Art- och habitatdirektivet.

Beskrivning

Rödhalsad brunbagge är en cirka 15 millimeter lång skalbagge. Den långsträckta formen och den karaktäristiska färgen – huvud, täckvingar och ben är kolsvarta, medan halssköld och bakkroppsspets är rödgula – gör arten lätt att känna igen.

Ekologiska krav

Rödhalsad brunbagge är knuten till liggande död ved som koloniserats av vedsvampen gråporing (Cinereomyces lindbladii). Förekomsten av rödhalsad brunbagge bestäms därför av gråporingens krav i kombination med att svampen förekommer inom ett område som den rödhalsade brunbaggen förekommer i eller kan hitta fram till.

Gråporing kan leva på flera olika barr- och lövträd. Svampen är ovanlig i Sverige men har setts dyka upp i mängd på liggande trädstammar som fått en svart kolad yta efter skogsbrand. En kolad yta gör att lågans inre blir varm, men samtidigt ganska väl skyddad mot uttorkning. Lokaler med rik förekomst av gråporing kan hysa rödhalsad brunbagge även om lokalen är relativt skuggig. I sydöstra Finland har rödhalsad brunbagge på senare år påträffats på lokaler med mycket varmt lokalklimat och grova lågor.

Parningsplats och fortplantningsområde

Grova lågor som är koloniserade av svampen gråporing. Svampen kan leva i både barr- och lövträdslågor.

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar i grova lågor som är koloniserade av svampen gråporing. Svampen kan leva i både barr- och lövträdslågor.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

I Sverige har rödhalsad brunbagge påträffats på ett fåtal platser från nedre Dalälven och norrut. Efter år 2000 har den endast påträffats på en handfull lokaler i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av arten är en mycket stark indikator på att skogen den förekommer i är skyddsvärd.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av skogsbruk, eftersom den är beroende av grov, liggande död ved. Arten förekommer på väldigt få och från varandra isolerade områden, vilket ökar risken för slumpvis utdöende och minskar sannolikheten för nyetablering. Arten har historiskt även missgynnats av bekämpning av skogsbränder.

Behov av hänsyn – allmänt

Rödhalsad brunbagge är starkt beroende av grov död ved som hyser svampen gråporing. Sådana lågor bör alltid sparas, särskilt inom artens kända förekomstområde. Det finns ett topografiskt mönster med fler fynd av baggen i syd- och sydvästsluttningar därför är lågor med gråporing i de lägena extra viktiga.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Grova vindfällen av olika trädslag bör sparas, särskilt på lokaler med varmt mikroklimat.
• Brända lågor bör alltid sparas, särskilt om en stor andel av vedytan är svart.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Naturvårdsbränning gynnar etablering av gråporing på liggande död ved och därmed förekomst av rödhalsad brunbagge.
• Naturvårdsåtgärder som ökar mängden grova och solexponerade lågor bör göras i områden nära kända förekomster av rödhalsad brunbagge.
• Utför gärna också naturvårdsbränning i angränsande områden.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden som brunnit naturligt och som finns inom artens utbredningsområde bör prioriteras för områdesskydd eller frivillig avsättning om de har rikligt med grov död ved.

Äldre brända områden som idag hyser grov lövskog (gamla lövbrännor) är också skyddsvärda då de förväntas utveckla grov död ved i framtiden.

Övrigt

Populationsstorlek: Förekommer troligen endast i cirka 50 lågor, fördelade på en handfull lokaler i landet

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Minskande

Fridlysning: Rödhalsad brunbagge är fridlyst i hela landet. Det är även förbjudet att skada artens fortplantnings- och viloplatser

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4, dessutom prioriterad art för skydd inom hela EU

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Större barkplattbagge är en mycket sällsynt skalbagge som är knuten till urskogsliknande granskogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier. Arten är starkt hotad och sådana skogar där arten skulle kunna förekomma bör undantas från skogsbruk.

Beskrivning

Den vuxna skalbaggen blir nästan två centimeter lång och är enfärgat svart till svartbrun utan metallglans. Täckvingarna är påfallande stora jämfört med den lilla halsskölden och är bredast bakom mitten. Halsskölden har två stora långsträckta gropar på varsin sida om mitten.

Larven är långsträckt, ganska platt och är som fullvuxen nästan fyra centimeter lång. Den unga larven är vitgul men mörknar efter hand till brun eller gråbrun. Storleken, färgen och fördelningen av knölar och utskott på sista bakkroppssegmentet är typisk för arten. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är nästintill kvadratisk a la ett nattduksbord.

Det finns två andra arter i samma släkte som möjligen kan förväxlas med större barkplattbagge:

Vanlig barkplattbagge har samma form och blir cirka 16 millimeter lång, men brukar vara ljusare brun, särskilt på täckvingarna. Svarta exemplar har alltid tydlig blåaktig metallglans. Larven är gulvit även som fullvuxen och hittas under både gran- och tallbark. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är avlång a la fönsterbräda.

Mindre barkplattbagge är svart, men är bara hälften så stor som den större barkplattbaggen. Larven är gulvit och lever i klenare och torrare granstammar än de som den större barkplattbaggen föredrar. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är avlång a la fönsterbräda.

Ekologiska krav

Larven till större barkplattbagge lever av innerbarken i relativt grova (minst cirka 20 centimeter) granlågor i urskogsartad granskog, gärna i omedelbar närhet till små vattendrag. Många förekomster återfinns i gransumpskogar, men arten förekommer ibland ymnigt på frisk mark. Förekomst i fuktig skog kan ha med mikroklimat att göra, men en annan viktig faktor är sannolikt att dessa skogar mer sällan genomgått beståndsomvälvande bränder. Den fullvuxna baggen kläcks på sensommaren – hösten förpuppas och övervintrar en gång. På våren sker parning, hanarna dör och honorna lägger ägg i granlågor som redan legat ett – två år. Sedan dör även honorna. Det är viktigt för larvernas utveckling att så mycket som möjligt av innerbarken finns kvar. Det är därför en stor fördel om stammen ligger så skuggigt att den endast koloniserats glest av sekundära barkborrar, som exempelvis brun granbastborre (Hylurgops glabratus) och nordlig barkborre (Dryocoetes hectographus). Förekomst av mera aggressiva långhorningslarver som allmän barkbock (Tetropium castaneum) är förödande för den större barkplattbaggens larver. Större barkplattbaggens larvutveckling tar minst tre år.

Parningsplats och fortplantningsområde

Naturskogsartade sumpskogar med grövre granlågor i olika nedbrytningsstadier. Barken måste sitta kvar på granlågorna för att de ska kunna användas av larverna till större barkplattbagge. Parningen sker i anslutning till granlågorna i juni månad och larverna lever i dess innerbark.

Viloplats och övervintringsområde

Naturskogsartade sumpskogar med grövre granlågor i olika nedbrytningsstadier. Barken måste sitta kvar på granlågorna. Arten har en flerårig utvecklingstid och både larver och vuxna övervintrar under barken på granlågorna.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

I Sverige är större barkplattbagge endast känd från ett 30-tal lokaler från Ångermanland och norrut, men den skulle kunna finnas i lämpliga miljöer även längre söderut. De flesta aktuella fynden har noterats i Ångermanland.

Arten förekommer sällsynt i östra Europa och Sibirien. Den sydligaste europeiska förekomsten lär vara i den polska nationalparken Białowieza.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten är knuten till urskogsliknande skogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier och fynd av större barkplattbagge är en mycket stark indikator på att skogen den lever i och dess närmaste omgivningar behöver undantas från all form av skogsbruk.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Större barkplattbagge är en konkurrenssvag art som missgynnas av avverkning, även selektiva avverkningsmetoder eftersom dessa åtgärder gynnar insektsarter som förökar sig snabbt i nydödved.
• Uttorkning av sumpskogsmiljön.
• Eftersök som innebär att man tittar under barken på lämpliga yngelsubstrat så att barken lossnar och faller av.
• Stora angrepp av granbarkborre och andra innerbarksätande insekter som gör att innerbarken förbrukas och barken faller av de dödade granarna.

Behov av hänsyn – allmänt

Barrskogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier bör undantas från skogsbruk, särskilt i områden i Norrlands inland där det finns en viss sannolikhet för förekomst av större barkplattbagge.

Vid eftersök av arten bör man vara mycket försiktig med att skada barken på för arten lämpliga granlågor. Faller barken av har man förstört barkplattbaggens möjligheter att leva på just den lågan. Eftersök bör göras genom att bark på övre halvan av lågan lossas och sedan läggs tillbaka. Om arten påträffas bör inget mer eftersök göras på den lågan utan den lämnas intakt. På motsvarande sätt bör man inte försöka att skatta storleken på en population/förekomst. Ett mer skonsamt mått kan fås genom att man hittar arten på en hög andel av de undersökta lågorna, det indikerar en rik förekomst – och tvärtom.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt stora skyddszoner runt urskogsliknande granskogar för att bibehålla deras luftfuktighet och hydrologi.
• Undvik all dikning eller körning i fuktig mark uppströms och närmast nedströms naturskogsliknande sumpskogar för att inte riskera att påverka hydrologi och fuktighet i sumpskogen.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Inventera förekomst av naturskogsliknande gransumpskogar i Norrlands inland och undanta dessa från alla skogsbruksåtgärder.
• Öka naturskogsvärdena och skyddszoner runt kända förekomster av större barkplattbagge.
• Spara granmiljöer inom en kilometer av kända förekomster, inklusive mer triviala granskogar som med tiden kommer att producera granlågor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av större barkplattbagge är en god motivering för att inrätta ett områdesskydd eller en frivillig avsättning eftersom arten behöver en ostörd sumpskogsmiljö med tillgång till granlågor.

Övrigt

Populationsstorlek: Låg och minskande

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Arten bedömdes av Naturvårdsverket både år 2013 och 2019 att ha dålig bevarandestatus med minskande populationsutveckling. År 2019 bedömdes den förekomma i endast cirka 650 granlågor totalt i landet

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1 N

Större ekbock är en spektakulärt stor långhorning som är akut utrotningshotad. Larven lever i grova solexponerade ekar. Den enda populationen i Sverige finns i och kring Halltorps hage på Öland. Försök pågår genom ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter att återetablera arten i Halltorps hage samt i två naturreservat i östra Småland och Blekinge.

Beskrivning

Större ekbock är en mycket stor – fyra till fem centimeter lång – skalbagge med mycket långa antenner. Färgen är mörkt brunsvart till svart. Täckvingarnas bakersta fjärdedel brukar vara lite ljusare brunaktig. Täckvingarna är långsamt avsmalnande bakåt, så ekbockens största bredd är över skuldrorna (täckvingarnas framkant). Halsskölden är grovt rynkig och har en stor tagg på vardera sidan.

Den större ekbocken kan endast förväxlas med den mindre ekbocken, men denna är bara hälften så stor och är kolsvart även på täckvingespetsarna. Den mindre ekbocken har dessutom en parallell kroppsform med jämnbreda täckvingar som är lika breda hela vägen. De stora ovalformade kläckhålen (12-15 millimeter) i barken tillsammans med grova gångar med ovalt tvärsnitt som både går precis innanför barken och djupt in i splintveden (den yttre veden) är bra kännetecken på större ekbock. Larven brukar hålla gångarna fria från gnagmjöl, som trycks ut genom barkspringor och faller ner till stambasen.

Gnagen kan förväxlas med gångar av den relativt vanliga större träfjärilen, men denna gör inga kläckhål i barken. Träfjärilslarvens hål i veden är också betydligt mer oregelbundna i formen än ekbockslarvens konsekvent jämntjocka ovala gångar. Pågående gnag är lätta att se skillnad på. Träfjärilens gnag orsakar ett flöde av jäsande sav som lockar till sig många andra insekter, som exempelvis bålgeting, ekoxe och större dagfjärilar. Den typ av torrt grovt gnagmjöl som ekbockens larv orsakar, förekommer inte heller under träfjärilens gnag.

Ekologiska krav

Larven äter av innerbarken på levande grova ekar i ljusöppen skog eller hagmark. Ekarna behöver normalt vara solexponerade eftersom större ekbocken är en mycket värmekrävande art. Larvutvecklingen anses ta fem år i Sverige. Längre söderut i Europa minskar ekbockens krav på både solexponering och på värdträdens grovlek. Förpuppning sker på hösten i en puppkammare inne i veden. De fullbildade skalbaggarna tar sig ut genom sitt kläckhål i barken och vuxna skalbaggar brukar kunna påträffas från slutet av juni till slutet av augusti.

Förutom grova ekar kan arten också kolonisera yngre skadade eller stressade ekar. Sådan ekar brukar dö efter några få år av en kombination av den ursprungliga stressen och ekbockslarvernas gnag, vilket inte är till fördel för ekbocken. Grova ekar kan däremot leva i många decennier med pågående gnag.  

Parningsplats och fortplantningsområde

Gamla solexponerade ekar med grov bark.

Viloplats och övervintringsområde

Gamla solexponerade ekar med grov bark. Både larv och fullvuxen bagge övervintrar i veden. När larven är redo förpuppas den på sensommaren och utvecklas till färdig skalbagge i sin puppkammare. Där stannar den över vintern och gnager sig ut nästa sommar för att para sig. Efter parning dör skalbaggen relativt snart.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Större ekbock förekommer i Sverige naturligt endast i och kring Halltorps hage på Öland. Fynd från 1800-talet finns från Skåne och Blekinge samt från stora delar av Öland. Fram till 1960-talet förekom arten även i Hornsö-området i östra Småland. Gnagspår i subfossil ekved har hittats i hela södra Sverige. På senare år har arten återintroducerats inom två naturskyddade områden i östra Småland och Blekinge.

Indikator på skyddsvärd skog

Alla kända förekomster av större ekbock finns i redan skyddade områden. Miljöer där större ekbock påträffas har ett mycket stort skyddsvärde. Den typ av gammal ek som arten föredrar är i sig yttersta skyddsvärda, oavsett om större ekbock förekommer där eller ej.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Det största hotet mot större ekbock är det stora åldersglappet mellan de stora grova ekar där arten förekommer och de näst största ekarna i samma område. Risk finns att de gamla ekarna med ekbock dör innan andra ekar hunnit bli tillräckligt stora för att attrahera arten. En hög population av större ekbock i kombination med för få lämpliga ekar kan i sig hota ekbockens överlevnad eftersom skadorna från larvgnagen troligen förkortar livet på de största ekarna.

Det näst största hotet är igenväxning av de solvarma ekmiljöer som arten föredrar.

Behov av hänsyn – allmänt

Gamla och grova ekar bör alltid sparas, oavsett vilken miljö de står i. Detta inte bara av hänsyn till större ekbock, utan av hänsyn till andra arter som behöver levande och delvis döda och ihåliga gamla ekar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gamla grova ekar hyser en mycket stor mångfald av arter och bör därför sparas oavsett om de hyser större ekbock eller ej.
• Spara solitära ekar och ekar i solexponerade skogsbryn och i hagmarker, även yngre ekar som i framtiden kan bli nya jätteträd. Gärna på platser där de passar in i landskapsbilden och kulturlandskapet och därför med stor sannolikhet har goda möjligheter att leva kvar under flera hundra år.
• Välj ut naturvårdsekar och hjälp dem att hålla sin krona solexponerad genom att kontinuerligt hålla dem fria från andra träd som beskuggar dem.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Den viktigaste åtgärden är troligen att spara grövre ekar, hålla dessa vid liv så länge som möjligt samt att gynna yngre ekar i solexponerade lägen på Öland för att på sikt kunna bibehålla en livskraftig naturlig population där.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Arten förekommer idag endast i redan skyddade områden. Gammal ek i glesa bestånd i solexponerade miljöer är mycket skyddsvärd med tanke på den extremt stora artrikedom som den typen av ekbestånd hyser. Skyddet bör i så fall göras på ett sätt så att fortsatt naturvårdande skötsel kan säkerställas på lång sikt. Miljöerna bör i första hand hållas öppna genom beteshävd.  

Övrigt

Populationsstorlek: Den naturliga populationen på Öland finns i en handfull mycket gamla ekar i och kring Halltorps hage på Öland

Rödlistestatus 2020: Akut hotad (CR)

Populationsutveckling: Den naturliga populationen på Öland är mycket liten. Genom finansiering inom ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter har ekbockar förökats och satts ut i Halltorps hage samt i två naturreservat i östra Småland och Blekinge

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Violett guldvinge är en dagfjäril som är knuten till öppna fuktiga ogödslade ängar och kärr med ormrot. I dagens landskap utgör även artrika vägkanter samt kraftledningsgator viktiga habitat. Den förekommer huvudsakligen i mellersta Norrland. Arten gynnades förr av gammaldags hävd av slåtterängar och extensivt bete. Att efterlikna den typen av hävd är viktigt för att bevara violett guldvinge och ett mycket stort antal andra arter som är knutna till det gamla kulturlandskapet.

Beskrivning

Hanen av violett guldvinge har mörkt violettskimrande vingar med svarta fläckar. Honans vingar är mörkare och med ett violett band nära utkanten, som på framvingarna har ett orange band innanför; och på bakvingarna utanför: det violetta bandet. Både de violetta och de orangea banden kan variera i storlek och utbredning. Undersidan är övervägande orange, som på de flesta andra guldvingar men har ett mönster av fläckar som är artspecifikt och ofta används vid artbestämning i fält. Vingspannet är 22–26 millimeter. Möjliga förväxlingsarter inkluderar honor av både violettkantad och vitfläckig guldvinge som speciellt när de är slitna kan likna violett guldvinge på ovansidan. Vitfläckig guldvinge har normalt en annan flygtid senare på sommaren jämfört med violett guldvinge.

Ekologiska krav

Larven lever endast på ormrot, Bistorta vivipara. Förekomst av ormrot under larvens utvecklingstid är helt avgörande för violett guldvinge. Arten övervintrar som puppa nedgrävd i mossa och flyger från mitten av maj till början av juli, med huvudflygtid de första tre veckorna i juni. Äggen läggs på blad av ormrot, där larven äter under ungefär en månads tid innan den förpuppar sig på undersidan av blad djupt ner i bottenvegetationen.

Ormrot var förr allmän på ogödslad ängsmark eller betesmark med stabil förekomst av rörligt markvatten, och gynnades av slåtter. Slåtter var vanlig i slutet av juli till början av augusti i mellersta Norrland där arten har sitt huvudsakliga utbredningsområde idag. För violett guldvinge är perioden 10 juli till 1 augusti angiven som gynnsam slåttertid för ängsmark, på rikkärr och övrig våtmark i artens åtgärdsprogram. Senare slåtter sker i puppstadiet och då kan pupporna följa med höet bort från ängen. För vägkanter är tidpunkten 10 juli till 15 augusti angiven. Tidpunkt kan säkert variera en del beroende på exempelvis slåtterängens eller vägkantens höjdläge. Sedan 1990-talet har hanteringen av hö ersatts av ensilageslåtter på gödslad vall. Ogödslade betesmarker har i stor utsträckning övergivits och vuxit igen eller planterats igen med barrträd. För välhävdade slåtterängar är det viktigt att höet får ligga kvar en stund efteråt för att fröa av sig och att insekter och andra småkryp får tid att krypa ner och hitta nya värdplantor.

Förutom i ännu hävdade kulturmarker, särskilt i Jämtlands län, så förekommer violett guldvinge där ormroten håller sig kvar i kärrmarker, särskilt på lutande och solexponerad mark. Sådana marker finns främst i fjällkedjan, samt i skogsmark som hålls öppen, exempelvis längs vägkanter, små skogsvägar, kraftledningsgator och liknande. Den är även funnen på havsstrandängar i vindskyddade lägen Det är viktigt att bevara spridda buskar och träd som extra skydd. I kraftledningsgator flyger den ofta i partrullstigen och längs brynmiljön. I delområden av kraftledningsgator där rikkärr korsar ledningsgatan uppstår särskilt gynnsamma miljöer.

Parningsplats och fortplantningsområde

Solexponerade, fuktiga ogödslade blomrika ängs- och kärrmarker där ormrot förekommer. Den kan även fortplanta sig i vägkanter och kraftledningsgator.

Viloplats och övervintringsområde

Solexponerade, fuktiga ogödslade blomrika ängs- och kärrmarker där ormrot förekommer.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Violett guldvinge kunde fram till 1970-talet påträffas från Bergslagen och ända upp till Torne lappmark. Numera har den försvunnit från större delen av detta område. Dagens huvudutbredning ligger i Jämtlands län, särskilt i de kalkrika trakterna kring Storsjön.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten är en indikatorart för traditionellt brukat äldre kulturlandskap. Sådana marker behöver fortsatt traditionell hävd. Eventuellt naturskydd måste vara inriktad på fortsatt skötsel för att bibehålla de blomrika markerna med ormrot. Men för fjärilen är det inte skogen i sig som är skyddsvärd, utan ängs- och betesmarksresterna. Det gäller att vara uppmärksam på arten vid skogsbruksåtgärder i glesa, tidigare betespräglade skogar i kulturlandskap, exempelvis i skogar som ligger i anslutning till gamla fäbodvallar. I sådana miljöer kan den flyga längs skogsbilvägar, i öppna skogsgläntor eller i delvis igenväxta tidigare halvöppna till öppna fäbodmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Ändring av brukningsmetoder i jordbruket från gammaldags höslåtter till ensilagehantering på gödslade vallar
• Igenväxning. Omläggning av betesmark och slåtterängar till skogsmark
• Alltför intensivt bete missgynnar ormroten
• Slåtter och vägkantsröjning vid fel tid kan missgynna arten. Bäst är att göra sådana åtgärder under tiden 10 juli till 15 augusti
• Markberedning av tidigare hävdpräglad skogsmark där ett rikt biologiskt kulturarv tillfälligt blommar upp. Var särskilt uppmärksam på områden där ormrot förekommer talrikt längs skogsbilvägar, kraftledningsgator eller kärrmiljöer
• Blomsterlupin som tar över vägkantsavsnitt kan utgöra ett hot mot värdväxten men är inte ett lika stort problem ännu i de kalkrika delarna av Jämtlands län jämfört med vissa andra delar av landet.

Behov av hänsyn – allmänt

Förekomsten av fuktiga ängs- och kärrmarkspartier med ormrot behöver öka, särskilt i och kring kända förekomster av violett guldvinge. Arten är beroende av att ett antal lämpliga lokaler finns inom artens spridningsområde (storleksordningen 100 meter). En mosaik av lämpliga smålokaler minskar risken för lokalt utdöende.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik slutavverkning och plantering i skog som har strukturer kvar från gamla betes- och slåttermarker.
• Vårda ängsvegetationen genom att röja bort igenväxande buskar och träd på fuktigare vägkanter vid skogsbilvägar och brynzoner. Men var uppmärksam på att arten behöver ha spridda träd- och buskar som skydd kvar.
• Undvik helst markberedning ifall tidigare hävdpräglad skogsmark avverkats. Det gäller framför allt delar av hyggen där ett rikt biologiskt kulturarv i form av hävdpräglade växter tillfälligt blommar upp. Hänsynen bör speciellt premieras i skogsområden med tidigare fynd av arten i vägkanter eller längs kraftledningsgator.
• Undvik att lägga virkeshögar på ormrotsrika vägkantsavsnitt i områden med kända förekomster av ormrot samt sköt vägkanterna med årlig slåtter under tiden 10 juli till 15 augusti.
• Gynna artens möjlighet att sprida sig genom att skapa ljusöppna spridningskorridorer mellan kända och potentiella förekomstlokaler. Ett mosaiktänk med upptag av små hyggen eller gläntor där ängsvegetation förekommer har föreslagits som en landskapsåtgärd i tidigare mosaikartade kulturpräglade skogslandskap för att gynna fjärilar med begränsad spridningspotential.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Slåtter av vägkanter längs skogsbilvägar bör göras under perioden 10 juli till 15 augusti
• Rensa röjningsrester från fuktiga ängsytor där det växer ormrot i kraftledningsgator
• Regelbunden röjning av patrullstig och skötsel av kraftledningsgator gynnar arten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Formella eller frivilliga skydd i kombination med skötselavtal eller miljöersättningar kan vara bra metoder att säkra en ändamålsenlig skötsel av gamla kulturmarker med violett guldvinge.

Övrigt

Populationsstorlek: Totalt uppskattas den svenska populationen bestå av cirka 5 000 individer fördelade på cirka 200 lokaler

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Arten har minskat mycket kraftigt sedan 1990-talet

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1