Om den svenska artskyddsförordningen ska tillämpas bokstavligt får det orimliga konsekvenser för skogsbruket, samtidigt som förtroendet för naturvården undergrävs. Det skriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist i en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av rättsutvecklingen kring artskyddet.
Självklart ska en myndighet följa lagar och regler. Självklart ska vi anpassa oss när det kommer lagändringar, nya uppdrag från regeringen eller vägledande domar. Det är ett grundfundament för att rättsstaten och det demokratiska samhället ska fungera. Skogsstyrelsen, vars uppdrag är att förverkliga skogspolitikens båda jämställda mål för miljöhänsyn och skogsproduktion, är naturligtvis inget undantag.
Men ibland blir det snett. Goda intentioner får oanade konsekvenser. Följderna av det svenska införandet av EU:s fågeldirektiv och en rad nya domar från svenska domstolar om tillämpningen av artskyddsförordningen (skydd av fåglar, utpekade växter och djur), innebär tveklöst viktiga besked i utvecklingen av naturvårdsarbetet. Men som vi berättade i ett pressmeddelande den 10 februari, innebär det också att skogsägaren och andra verksamhetsutövare behöver ha koll på enskilda individer av fåglar av alla arter när man planerar en avverkning och dessutom redovisa det för oss. Det blir orimligt för skogsägaren och det blir orimligt för samhället.
Med risk för att bli lagteknisk vill jag ge en viktig bakgrund. När Sverige införde EU:s fågeldirektiv längre tillbaka i tiden så införde vi skydd på individnivå när det gäller alla fåglar, vilket är betydligt hårdare än vad EU kräver. Detta beskrivs ofta som att vi överimplementerat EU:s direktiv. I praktiken har vi inte följt det här i den svenska tillämpningen, men ett avgörande från EU-domstolen i mars 2021 säger dock att Sveriges tolkning av vår egen artskyddsförordning inte är förenlig med EU:s lagstiftning. Därför måste Sverige nu följa vår egen lag mer strikt och verkligen ge varje fågel ett skydd på individnivå.
Ovanpå det har flera vägledande domar från Mark- och miljööverdomstolen under de senaste åren visat att långt många fler av de omkring 70 000 avverkningsärenden som Skogsstyrelsen får in varje år ska hanteras enligt miljöbalken än vad myndigheten tidigare har bedömt. Där är domarna väldigt tydliga och i en av dem står det: ”Eftersom artskyddsförordningen är att se som en precisering av de allmänna hänsynsreglerna när det gäller skydd av arter, måste prövningen innefatta en bedömning av hur de skyddade arterna påverkas av den planerade verksamheten”.
Att skogsägaren i de här fallen har bevisbördan är glasklart i miljöbalken, en lag som vi nu alltså behöver ta större hänsyn till. Där står till exempel: ”Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd är skyldig att skaffa sig den kunskap som behövs”.
Det är alltså rättsutvecklingen som gör att vi nu måste anpassa oss. Alternativet, att vi som myndighet skulle strunta i vägledande domar, finns inte. Då monterar vi ned rättsstaten och undergräver demokratin.
De här förändringarna har naturligtvis väckt starka reaktioner. Lagen är sträng och krävande och innebär därmed att skogsägaren, och alla andra verksamhetsutövare i skogen, ska bevisa att inte en enda enskild fågel tar skada eller påverkas negativt vid åtgärder.
Det är rimligt att en skogsägare ska ha koll på sin skog. Skogsägaren känner sin mark bäst. Det är heller inget konstigt att utredningskravet också ligger på den som äger skogen och som utför åtgärderna där. Det är också rimligt att ta hänsyn till arter som är sällsynta, hotade eller har en negativ utvecklingstrend. Skyddsvärda arter ska självklart ha ett strikt skydd!
Men det håller inte att samma strikta skydd ska gälla alla fåglar på individnivå, även de arter som är vanliga och där vi inte kan se att arten i stort påverkas negativt av skogsbruk. Det är i den här delen som lagkraven enligt den svenska artskyddsförordningens utformning får absurda konsekvenser. Till exempel:
Om markägaren såg en koltrast eller en bofink i sin skog förra veckan, kan hen inte röja då? Fåglar häckar som bekant på våren och sommaren, men en del arter redan från februari månad, innebär det i princip avverkningsstopp under halva året? En nötskrika får skjutas under stora delar av året, men den kan stoppa en avverkning eftersom den inte får påverkas negativt. Dessutom är artskyddsreglerna inte heller begränsade till skogen utan omfattar även exempelvis jordbruk.
Det här riskerar att bli en hårt åtdragen handbroms för skogsnäringen inklusive landets drygt 300 000 skogsägare, och därmed också ge konsekvenser för hela samhället. Varje år avverkas till ett värde av 30 miljarder kronor. Skogsbruk och skogsindustri sysselsätter långt över 100 000 personer i Sverige. Det exporteras produkter från skogen, som virke, papper och massa för omkring 145 miljarder kronor varje år motsvarande 10 procent av landets totala varuexport. Allt detta bidrar med en icke obetydlig del till våra skatteintäkter och därmed Sveriges välfärd. Dessutom behövs produkterna från skogen för att vi ska kunna ställa om till ett fossilfritt samhälle. Konsekvenserna i andra sektorer får andra bedöma.
Lagar och domslut måste vi följa och det gör vi. Så länge den här tolkningen av lagen gäller ska vi förstås göra allt vi kan med de resurser vi har för att hjälpa och stötta skogsägaren att göra rätt. Men det utesluter inte att vi både kan och bör påpeka orimligheter.
Redan 2016 lyfte Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket till regeringen att artskyddsförordningen behöver utredas för att bli effektiv, rättssäker och tillämpbar. Regeringen har nu ett betänkande från utredarna på sitt bord, inklusive synpunkter från oss. Behovet av en utpekad färdriktning från politiken är akut.
Med den här ordningen riskerar vi inte bara att knäcka skogsägare och lägga skattemedel på oerhört tidskrävande och omfattande kontroller på icke hotade arter. Vi riskerar också att behöva ersätta markägare som inte får avverka för att det finns vanliga, livskraftiga arter i skogen, pengar som behövs till skydd av verkligt hotade arter och skogar med riktigt höga naturvärden. På det här sättet riskerar förtroendet för hela naturvården att undergrävas. Och det kan aldrig ha varit lagstiftarens mening.
Herman Sundqvist, generaldirektör Skogsstyrelsen