Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist.

"Följderna i skogen av nya artskyddsdomar blir helt orimliga"

Debattinlägg - 17 februari 2022

Om den svenska artskydds­förordningen ska tillämpas bokstavligt får det orimliga konsekvenser för skogs­bruket, samtidigt som förtroendet för natur­vården undergrävs. Det skriver Skogs­styrelsens general­direktör Herman Sundqvist i en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av rättsutvecklingen kring artskyddet.

Självklart ska en myndighet följa lagar och regler. Självklart ska vi anpassa oss när det kommer lagändringar, nya uppdrag från regeringen eller vägledande domar. Det är ett grund­fundament för att rätts­staten och det demokratiska samhället ska fungera. Skogs­styrelsen, vars uppdrag är att förverkliga skogs­politikens båda jämställda mål för miljö­hänsyn och skogs­produktion, är naturligtvis inget undantag.

Men ibland blir det snett. Goda intentioner får oanade konsekvenser. Följderna av det svenska införandet av EU:s fågel­direktiv och en rad nya domar från svenska domstolar om tillämpningen av artskydds­förordningen (skydd av fåglar, utpekade växter och djur), innebär tveklöst viktiga besked i utvecklingen av naturvårds­arbetet. Men som vi berättade i ett press­meddelande den 10 februari, innebär det också att skogs­ägaren och andra verksamhets­utövare behöver ha koll på enskilda individer av fåglar av alla arter när man planerar en avverkning och dessutom redovisa det för oss. Det blir orimligt för skogs­ägaren och det blir orimligt för samhället.

EU-dom påverkar

Med risk för att bli lagteknisk vill jag ge en viktig bakgrund. När Sverige införde EU:s fågel­direktiv längre tillbaka i tiden så införde vi skydd på individ­nivå när det gäller alla fåglar, vilket är betydligt hårdare än vad EU kräver. Detta beskrivs ofta som att vi över­implementerat EU:s direktiv. I praktiken har vi inte följt det här i den svenska tillämpningen, men ett avgörande från EU-domstolen i mars 2021 säger dock att Sveriges tolkning av vår egen artskydds­förordning inte är förenlig med EU:s lagstiftning. Därför måste Sverige nu följa vår egen lag mer strikt och verkligen ge varje fågel ett skydd på individ­nivå.

Ovanpå det har flera vägledande domar från Mark- och miljö­överdomstolen under de senaste åren visat att långt många fler av de omkring 70 000 avverknings­ärenden som Skogs­styrelsen får in varje år ska hanteras enligt miljö­balken än vad myndigheten tidigare har bedömt. Där är domarna väldigt tydliga och i en av dem står det: ”Eftersom artskydds­förordningen är att se som en precisering av de allmänna hänsyns­reglerna när det gäller skydd av arter, måste prövningen innefatta en bedömning av hur de skyddade arterna påverkas av den planerade verksamheten”.

Anpassning av rättsutvecklingen

Att skogsägaren i de här fallen har bevis­bördan är glasklart i miljö­balken, en lag som vi nu alltså behöver ta större hänsyn till. Där står till exempel: ”Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd är skyldig att skaffa sig den kunskap som behövs”.

Det är alltså rättsutvecklingen som gör att vi nu måste anpassa oss. Alternativet, att vi som myndighet skulle strunta i vägledande domar, finns inte. Då monterar vi ned rättsstaten och undergräver demokratin.

De här förändringarna har naturligtvis väckt starka reaktioner. Lagen är sträng och krävande och innebär därmed att skogs­ägaren, och alla andra verksamhets­utövare i skogen, ska bevisa att inte en enda enskild fågel tar skada eller påverkas negativt vid åtgärder.

Det är rimligt att en skog­sägare ska ha koll på sin skog. Skogsägaren känner sin mark bäst. Det är heller inget konstigt att utrednings­kravet också ligger på den som äger skogen och som utför åtgärderna där. Det är också rimligt att ta hänsyn till arter som är sällsynta, hotade eller har en negativ utvecklings­trend. Skydds­värda arter ska självklart ha ett strikt skydd!

Skydd för varje individ

Men det håller inte att samma strikta skydd ska gälla alla fåglar på individ­nivå, även de arter som är vanliga och där vi inte kan se att arten i stort påverkas negativt av skogsbruk. Det är i den här delen som lagkraven enligt den svenska artskydds­förordningens utformning får absurda konsekvenser. Till exempel:

Om markägaren såg en koltrast eller en bofink i sin skog förra veckan, kan hen inte röja då? Fåglar häckar som bekant på våren och sommaren, men en del arter redan från februari månad, innebär det i princip avverknings­stopp under halva året? En nötskrika får skjutas under stora delar av året, men den kan stoppa en avverkning eftersom den inte får påverkas negativt. Dessutom är artskydds­reglerna inte heller begränsade till skogen utan omfattar även exempelvis jordbruk.

Handbroms för en hel näring

Det här riskerar att bli en hårt åtdragen handbroms för skogs­näringen inklusive landets drygt 300 000 skogs­ägare, och därmed också ge konsekvenser för hela samhället. Varje år avverkas till ett värde av 30 miljarder kronor. Skogs­bruk och skogs­industri syssel­sätter långt över 100 000 personer i Sverige. Det exporteras produkter från skogen, som virke, papper och massa för omkring 145 miljarder kronor varje år motsvarande 10 procent av landets totala varuexport. Allt detta bidrar med en icke obetydlig del till våra skatte­intäkter och därmed Sveriges välfärd. Dessutom behövs produkterna från skogen för att vi ska kunna ställa om till ett fossil­fritt samhälle. Konsekvenserna i andra sektorer får andra bedöma.

Lagar och domslut måste vi följa och det gör vi. Så länge den här tolkningen av lagen gäller ska vi förstås göra allt vi kan med de resurser vi har för att hjälpa och stötta skogs­ägaren att göra rätt. Men det utesluter inte att vi både kan och bör påpeka orimligheter.

Undergräver förtroendet

Redan 2016 lyfte Skogs­styrelsen och Naturvårds­verket till regeringen att artskydds­förordningen behöver utredas för att bli effektiv, rättssäker och tillämpbar. Regeringen har nu ett betänkande från utredarna på sitt bord, inklusive synpunkter från oss. Behovet av en utpekad färdriktning från politiken är akut.

Med den här ordningen riskerar vi inte bara att knäcka skogs­ägare och lägga skatte­medel på oerhört tidskrävande och omfattande kontroller på icke hotade arter. Vi riskerar också att behöva ersätta markägare som inte får avverka för att det finns vanliga, livskraftiga arter i skogen, pengar som behövs till skydd av verkligt hotade arter och skogar med riktigt höga natur­värden. På det här sättet riskerar förtroendet för hela natur­vården att under­grävas. Och det kan aldrig ha varit lagstiftarens mening.

Herman Sundqvist, general­direktör Skogs­styrelsen