Olika intressen. Det är väl inte direkt väpnad konflikt mellan skogsbruk och rennäring. Men känslorna är ofta heta, och tvistefrågorna många. Finns det lösningar? Och varför ska den stora skogsnäringen ta hänsyn till den lilla rennäringen?
"Varför ska det inte utgå ersättning till renägaren när markägaren medvetet går in för att förstöra genom kalavverkning?"
"Alla pratar om nyckelområden, det kommer att vara de som gäller – kärnområdena kommer inte att vara värda något."
"En del skogsbolag skiter fullständigt i om vi har renbruksplan."
Det är början av februari, och möte i Jokkmokk om renbruksplaner (se faktaruta här intill) med de 14 samebyar som har sådana. Andan är positiv och konstruktiv, många tycker att samråden mellan samebyarna och skogsbolagen har blivit bättre.
Ändå finns en underton av oro och kritik mot den rådande ordningen. Då och då under dagen luftas synpunkter som de här ovan. Många inom samebyarna känner sig trängda från flera håll – det är rovdjur, det är turismen som breder ut sig, betesarealen minskar och ytorna blir alltmer spridda. Och så är det skogsbruket med sina starka ekonomiska intressen.
Renägarnas urgamla rätt att använda markerna för bete, i synnerhet i lavrika marker, utkämpar en svår kamp mot skogsnäringen som i princip vill bruka skogen överallt. Renskötselrätten som bland annat ger renägarna rätt att låta djuren beta på stora ytor ställs mot markägarnas rätt att bestämma över hur marken ska användas.
Två intressen – men bara en mark.
Ur samebyarnas synvinkel är markberedningen ofta ett problem, eftersom den kan tära hårt på marklavarna. Dåligt gallrad och röjd skog är också besvärligt, det minskar renarnas framkomlighet. Även planteringen av contortatall oroar – den skapar en tät skog som gör det svårt både för renlaven att hävda sig och för renarna att ta sig fram. Över huvud taget anses ett intensivt skogsbruk med hård gödsling vara till nackdel för rennäringen.
Så snart en större avverkning ska genomföras inom renskötselns åretruntmarker ska det hållas samråd mellan den som vill avverka och berörd sameby. Utanför åretruntmarkerna är samråden frivilliga.
Men samråden är inga förhandlingar, och samebyarna har ingen vare sig juridisk eller annan reell möjlighet att stoppa en åtgärd i skogen. I ett samråd handlar det snarare om att parterna lyssnar på varandra och så gott det går försöker jämka samman intressena.
– Man tycker att det ska vara likvärdigt, men vi känner oss och är underlägsna. Vi upplever samråden mer som information om vad som ska ske. Vi kan skjuta ett objekt framåt i tiden, men får aldrig garantier om att det kan vara kvar. Det är som konstgjord andning, säger Bertil Kielatis i Jokkmokk, mångårig ordförande i Sirges sameby, den största i Sverige.
Bertil Kielatis tycker i och för sig att samråden har blivit bättre jämfört med på 1980-talet. Men det han ser som grundfelet, att det i första hand är information, kvarstår. Ett annat problem är enligt Bertil Kielatis att det i dag finns mindre skog att samråda om – för 30 år sedan gick det att välja ut områden som kunde sparas, nu är den skog som är användbar för renskötarna mindre.
Richard Åström, vice ordförande i Handölsdalens sameby i Jämtland/Härjedalen, bekräftar i stort sett Bertil Kielatis bild av samråden. Han säger att dialogen med skogsbolagens representanter ofta är bra, men att det ändå till slut handlar om att försöka skjuta upp avverkningar som ändå genomförs, fast kanske några år senare.
– De marker vi värderar högt, nyckelmarkerna, är ofta intressanta även för skogsbolagen, säger Richard Åström. Vi kan inte förhala en avverkning hur länge som helst, till slut väger våra intressen lätt.
Malin Brännström är förbundsjurist i SSR, Svenska samernas riksförbund. Hon pekar på att det finns stora lokala skillnader mellan samråden. Hur bra de fungerar hänger till stor del på vilka som deltar, och vilket utrymme det finns för anpassning.
– Det är alldeles för personberoende, säger hon. När en person försvinner som varit med länge och har stor kunskap, då försvinner också all kunskap och historia. Vi har diskuterat med skogsbolagen om att de måste ha samma rutiner i hela området, det får inte bygga på enskilda personer hur det hanteras.
Men varför ska en näring med mångmiljardomsättning behöva ta så stor hänsyn till en annan, mycket liten? De renskötande samerna är ungefär 1 500 till antalet, och ser man det strikt samhällsekonomiskt kanske en och annan kan tycka att deras intressen väger lätt.
Men både Bertil Kielatis och Malin Brännström avvisar det synsättet som förenklat. Bertil Kielatis pekar på att samerna är Sveriges urbefolkning, och att de i den egenskapen har speciella rättigheter.
– Det är ett typiskt västerländskt perspektiv att motivera sin existens med att man är många, producerar mycket eller har stark ekonomi, säger Malin Brännström. Men rent krasst måste man låta vissa värden finnas kvar – renskötseln har varit och är en viktig del av livet här uppe. Man måste inte tjäna pengar för att få leva och finnas.
Jonas Eriksson på Norra, som representerar skogsägarrörelsen i Centrala samrådsgruppen för rennäring och skogsbruk, tror också på samexistens. Men han hävdar att äganderätten går före renskötselrätten.
– Politikerna måste slå fast skillnaden mellan äganderätt och renskötselrätt, säger han. Jord- och skogsbrukarnas näringsutövning baseras på äganderätten som är en fullständig förfoganderätt. Renskötselrätten är en bruksrätt – de har rätt att utnyttja marken, men markägaren har ett betydligt större ansvar för att bland annat följa lagar. Båda rättigheterna är grundlagsskyddade, men vi anser inte att man fullt ut kan jämställa renskötselrätten med äganderätten.
Det kanske inte är helt överraskande att skogsbolagens representanter är mer nöjda med samråden än same-byarnas. För Christer Berglund från SCA Skog, som också han ingår i Centrala samrådsgruppen, är den självklara utgångspunkten att all mark ska brukas förr eller senare.
– Det gäller bara att anpassa avverkningarna så gott det går efter samebyarnas önskemål, säger han. Det kan innebära att man skjuter upp åtgärden eller vidtar en annan åtgärd, eller att man inte markbereder alls om det är lavrik mark. Det händer vid nästan varje samråd att vi gör eftergifter.
Vilken hänsyn som skogsbruket bör ta till rennäringen går inte att svara generellt på, menar Christer Berglund. Det varierar från sameby till sameby, alla har olika önskemål och behov.
Jonas Eriksson talar om att till exempel ta hänsyn till lavmarker genom skonsam markberedning, att inte gödsla lavrika marker, att se till att röja och gallra. Ömsesidig respekt är nyckelbegreppet.
För privatskogsbrukets del förekommer samråd på större avverkningar och vägbyggnationer inom renskötselns året runt-marker. LRF och SSR driver sedan ett antal år ett dialogprojekt för att öka förståelsen mellan näringarna. Just nu håller man på att titta på hur detta kan utvecklas vidare.
– Privatskogsbruket gödslar inte lika mycket som storskogsbruket och det är oftast små avverkningsområden. Därför är dialogträffarna en väg att gå, säger Jonas Eriksson.
SSR antog i höstas en skogspolicy med titeln Ett renskötselanpassat skogsbruk. Policyn beskriver i huvudsak vilka krav rennäringen anser att skogsbruket borde leva upp till. I det tiosidiga dokumentet ägnas två rader åt rennäringens hänsyn till skogsbruket.
Den naturliga frågan blir då: ska det bara visas hänsyn åt ena hållet?
Jonas Eriksson på Norra skogsägarna anser att skogspolicyn i viss mån skjuter den ömsesidiga förståelsen i sank. Han beskriver policyn som "väldigt offensiv".
– Bara själva namnet gör att man hajar till. Det går emot vad politiker och andra har beslutat, de vill ha ett extensivt i stället för intensivt skogsbruk och att alla ska anpassa sig efter rennäringen. Vi säger att det är respektlöst. Tankarna om samverkan och samförstånd lyser med sin frånvaro, och ibland är tonläget rent militant, säger Jonas Eriksson.
Malin Brännström säger att ambitionen från rennäringen är att använda marken så att det finns förutsättningar också för andra att göra det. Ett arbete pågår med att ta fram rekommendationer för vad som är lämpligt och inte i vissa situationer.
– Det är ganska självklart, det är en del i att respektera naturen, säger Malin Brännström. Alla beter sig inte exemplariskt, men det ligger i det man vuxit upp med att man måste vara rädd om naturen. Och det finns gemensamma intressen till exempel av att få upp skogen så snart den försvunnit. Vi har full förståelse för skogsbruket.
En sak som såväl rennäring som skogsbruk har synpunkter på är statens roll i konflikten. Rennäringslagen är snart 40 år gammal, och en aviserad ny lagstiftning har dragit ut på tiden.
Skrivningarna i skogsvårdslagen som reglerar förhållandet mellan rennäring och skogsbruk anses oklara.
– Det har kommit olika politiska förslag och betänkanden de senaste tio åren, men man har aldrig visat det politiska modet att skriva ihop en ny proposition, säger Leif Jougda, Skogsstyrelsens specialist i frågan om skogsbruk och rennäring.
Oklarheten i skogsvårdslagen illustrerar han med exemplet att Skogsstyrelsen inte en gång på 15 år nekat tillstånd till avverkning enligt paragraf 21, som säger nej till avverkning om den "omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord".
– "Omöjliggör", vad är det? Jag har varit med om tillfällen där man gått runt ett berg med renhjorden, säger Leif Jougda.
Richard Åström anser att staten är för passiv och otydlig även i själva grundfrågan, om man vill ha kvar en levande renskötsel i Sverige. Och Malin Brännström håller med Leif Jougda:
– Vi har en äganderätt och en jordabalk som aldrig har tagit hänsyn till att det finns en annan stark rätt till marken. Det finns en ovilja att ta i det från politiskt håll, och både skogsbruk och rennäring vill ha det klarlagt. Det är politikernas ansvar att klargöra lagarna, men det är ett ganska stort ointresse för det. Det uppfattas som ett Norrlandsproblem, men det borde ses som ett nationellt problem.
Malin Brännström är också kritisk till hur Skogsstyrelsen hanterat sin roll som neutral part mellan näringarna. Hennes syn på myndighetens roll är att den ska pröva om hänsynen till rennäringen verkligen tas – om samråden kör fast ska Skogsstyrelsen hjälpa till att hitta alternativa lösningar.
Hon tycker sig se en förbättring, men säger att myndigheten hittills inte skött uppdraget särskilt bra. Och Leif Jougda ger henne rätt.
– Vi har från vår sida många gånger upplevt rennäringen som en icke-fråga till skillnad från natur- och kulturvård, säger han. Det är först på senare tid vi vaknat till och insett att vi måste förbättra hur vi jobbar med rennäringsfrågorna.
Leif Jougda nämner tre huvudområden som myndigheten riktar sina insatser mot.
Det första är att åstadkomma en enhetlighet inom hela renskötselområdet i hur ärenden hanteras. Ett led i det är att ta fram enhetliga blanketter och protokoll för samråden. Det andra området är att satsa mer på utbildningsinsatser som riktas mot båda parterna.
Det tredje området är de renbruksplaner som nämndes i början. I princip går de ut på att samebyarna klassar sitt betesland på samma sätt som skogsbolagen gör skogsbruksplaner. På så sätt får samebyn dels en egen bild av hur beteslandet faktiskt ser ut, dels ett verktyg som kan användas i samråden.
– För första gången har de ett underlag så att de kan sätta sig i samråd och visa på kartor och beskriva hur deras arbete fungerar, det blir ett helt annat samrådsklimat. Det skapar ett bättre beslutsunderlag och en helt annan balans, säger Leif Jougda.
Christer Berglund från SCA Skog håller med – att båda sidor har bättre material med sig in i samråden ger mer utvecklade samråd. Ungefär samma säger Bertil Kielatis och Richard Åström från samebyarna.
Ett annat verktyg som diskuteras är renskogsavtal, som skulle vara för rennäringen vad naturvårdsavtal är för naturskyddet. Alltså avsättningar som privatskogsbruket gör för att i det här fallet skydda rennäringen.
– Det kan vara ett alternativ i kärnområdena, men det måste bygga på frivillighet och ersättningar till markägaren, säger Jonas Eriksson.
Malin Brännström är ganska skeptisk till tanken. Hon anser att den generella hänsynen är det väsentliga.
– Vår linje är att renskötselrätten finns där, säger hon. Vi vill vänta och se, men det finns en stor skepsis – också för att markägarna är så negativa till naturvårdsavtal. Det kan uppfattas som en belastning även om det är frivilligt, och då hjälper det inte oss i diskussionen.
Rikard Flyckt
Renbruksplaner
Renbruksplanen är ett planeringsunderlag för samebyarna. Den upprättas genom kartläggning, fältinventering och med hjälp av fjärranalys och vegetationsklassificering.
Renbruksplanen ska förbättra underlaget för operativ renskötsel liksom för samrådsdiskussioner med andra markanvändare. Den ska också producera information som kan kombineras med andra markanvändares databaser.
Beteslandet delas i planen in i fem kategorier. De viktigaste för rennäringen är nyckelområden som är mycket känsliga för ingrepp och störande aktiviteter, samt kärnområden som är känsliga och viktiga, men i något mindre grad.