Vissa skadegörande svampar förlorar på ett mildare klimat. Men när klimatet ändras talar mycket också för att vi får in nya skadesvampar. Det gäller att vara beredd.
Sjukdomar på våra skogsträd utvecklas i ett samspel med den omgivande miljön. Både träden i sig och svampskadegörarna påverkas av klimatet.
I de mest sannolika klimatscenariena kommer vegetationsperioden att förlängas, somrarna bli torrare och vintrarna att bli mildare och fuktigare. Det betyder att klimatförutättningarna gynnar svampsjukdomar som i dag har en mer sydlig utbredning.
Det är sannolikt att skadegörarna kommer att flytta med klimatförändringarna och att flera av de problem som i dag finns i södra Sverige kommer att dyka upp i Norrland. Vi kan också räkna med att dessa scenarier missgynnar svampsjukdomar som är aktiva under kyliga perioder, som till exempel tallens snöskytte som kräver ett långliggande snötäcke.
Självklart vill man som skogsbrukare vara förutseende och anpassa sitt skogsbruk för att möta de risker och möjligheter som står för dörren. Men det kan vara klokt att tillämpa försiktighetsprincipen och planera framtidens skog med tanke på att även om prognoserna slår in och vi får ett varmare klimat så kommer vi med all säkerhet också att få rejält kyliga perioder under en skogsplanterings livstid.
Röta hos barrträd är en av de sjukdomar som vi kan ge en ganska säker prognos om. Rotröta på gran och tall orsakad av rottickan är en svampsjukdom som vi säkert vet att den gynnas av en längre vegetationsperiod och ökad temperatur.
Nyinfektion med sporer på färska stubbytor sker då dygnsmedeltemperaturen är högre än 5 grader. Infektionerna ökar i antal med ökad medeltemperatur upp till cirka 25 grader.
Det innebär att en säker försäkring mot framtida rötrisker förknippade med klimatförändringar är att stubbehandla under vegetationsperioden. Skulle klimatet inte utveckla sig helt efter de tänkta scenarierna har man ju ändå minskat rötspridningen.
Gremmeniella är en skadesvamp som ger flera typer av sjukdomar på barrträd. Angrepp på tall och gran kan bli epidemiska efter kyliga och blöta somrar. Här bidrar också milda vintrar till sjukdomsutvecklingen.
Symptomen blir att knoppar och skott dör. När detta sker i massangrepp på de flesta skotten i kronan kan tallen dö och granen få en torr topp. Detta hände under epidemin i Mellansverige under 2000–2002. Svampen kan också angripa tall och Contorta under snötäcket i snörika lägen och ge kräftsår som i allvarliga fall kan döda träden.
Klimatsambanden för Gremmeniella pekar på minskade risker eftersom kalla somrar troligen blir färre framöver. De mildare vintrarna kan dock ge ökad aktivitet för svampen i vissa delar av landet.
För att motverka mottagligheten för Gremmeniella bör man som skogsägare försäkra sig om att odlingsmaterialet är tillräckligt härdigt. Man har visat att tall av lokal proveniens och härdig tall som sydförflyttats klarar sig bättre än sydliga provenienser som växer för långt norrut.
Försiktighetsprincipen manar oss att inte göra några glädjekalkyler när det gäller härdighet. Ett angrepp av Gremmeniella kan förstöra allt om man inte har ett härdigt växtmaterial även om risken för epidemier minskar något.
Vi kan tyvärr befara att nya skadesvampar kommer in i våra skogar om klimatet blir mildare. Den ökande handeln och resandet gör också att risken att föra in smittat material har ökat på senare tid.
På tall har barrskadegörare som Dothistroma pini och knopp- och skottinfektioner av Sphaeropsis sapinea orsakat problem i Tyskland och Polen. Dothistroma pini orsakar barrdöd hos tall och gynnas av fuktigt väder och temperaturer över + 18 grader. Den har ökat sin utbredning på kontinenten i takt med att klimatet förändrats.
Sphaeropsis ger knopp- och grentorka och infektioner på kottar hos tall. Till skillnad mot Gremmeniella gynnas Sphaeropsis knoppinfektioner av ett varmt klimat. Internationell forskning visar att spridningen till Sverige och utbredningen av dessa sjukdomar hos oss sannolikt gynnas av mildare väder.
Det är viktigt att hålla en vaksamhet för nya symptom på våra skogsträd så vi kan utveckla motåtgärder i tid om nya sjukdomar dyker upp.
Jan Stenlid
Professor vid Institutionen för skoglig mykologi och patologi, SLU i Uppsala