Snytbaggar, rotticka, vildsvin, tallvedsnematoder, törskate… Listan på verkliga och potentiella skadegörare i skogen kan göras hur lång som helst. SLU:s skogskonferens i Uppsala fokuserade just på sådant i år. Här har vi kortfattat samlat ihop några av rönen som presenterades där.
Nya åtgärder mot snytbagge
• Klara strategier för att hantera problemen i olika delar av landet.
• Fungerande system för användande av icke-kemiska skydd.
• Kunskaper om hur plantegenskaperna kan användas för att minska skadorna.
Det är några av de genombrott Göran Nordlander, professor i skogsentomologi vid SLU i Uppsala, förväntar sig på snytbaggeområdet de närmaste åren.
Men vi är inte där än, och det återstår både forskning och praktiskt arbete för att minska skadorna. SLU drar vid årsskiftet igång ett nytt femårsprogram mot snytbaggen.
Läget nu är att runt 20 procent av barrträdsplantorna dör inom tre år i Götaland, trots att 90 procent behandlas med insektsgift före plantering.
I Norrland är det högst tio procent av plantorna som behandlas med insekticid. Av de obehandlade plantorna dör runt 20 procent under det första året, efter tre år kan så mycket som 60 procent av plantorna stryka med.
– Det är helt oacceptabelt, sa Göran Nordlander. Samtidigt kan man lätt få ned dödligheten, även utan insekticider.
Nordlander konstaterade också i sitt föredrag att skadorna i Norrland förmodligen har ökat på senare år, men att de delvis kan ha förbisetts tidigare.
Vad gör man då åt problemet? Göran Nordlanders basråd är att kombinera skötsel med plantskydd.
Här är bättre utformad markberedning en viktig del, liksom att se till att använda rätt planteringspunkter. Ren mineraljord har visat sig öka överlevnaden – skillnaderna är stora.
För den som inte vill använda insektsgift finns ett antal skydd som fysiskt hindrar snytbaggen från att komma åt barken. Göran Nordlanders prognos är att något av dem kommer i fullskalig kommersiell användning inom några år.
Själva plantan är också viktig. Ju grövre stam – desto högre chans till överlevnad för plantan.
Ny skötsel krävs mot törskate
Törskatesvampen har orsakat stora skador på tallskog i Norr- och Västerbotten. Enligt en inventering som gjordes 2008 fanns törskateangrepp på 130 000 hektar i regionen, vilket motsvarar drygt en tredjedel av tallungskogen.
Allvarliga skador, minst tio procent av stammarna angripna, förekom på ungefär 33 000 hektar. De värsta skadorna fanns i nordöstra Norrbotten.
Törskatesvampen finns i två varianter – en som värdväxlar mellan tall och vissa växter, främst skogskovall, och en annan som sprids från tall till tall.
Tidigare har man ansett att den värdväxlande formen bara finns i de sydligare delarna av angreppsområdet, men genetiska analyser visar att det i huvudsak är den formen som har orsakat de stora skadorna i nordöstra Norrbotten.
Enligt Per Hansson, forskare i skogspatologi vid SLU i Umeå, kan det röra sig om en tidigare okänd typ av törskate som spridit sig österifrån till Sverige.
För de drabbade områdena i nordöstra Norrbotten föreslår Per Hansson en anpassad skogsskötsel. De största skadeproblemen fanns på bördigare och fuktigare ståndorter, där också skogskovallen är vanligast.
Därför kan det vara lämpligt att satsa på gran eller rysk lärk i stället för tall där. På mer renodlade tallmarker kan contorta vara ett alternativ.
”Dold” tallvedsnematod ett problem
På kortare avstånd sprids tallvedsnematoden, som kan ge omfattande skogsdöd på barrträd, med hjälp av tallbocken.
På längre avstånd behöver den mänsklig ”hjälp” – den kan spridas via träemballage, virke, plantor, träavfall, grenar, bark… Än är den bara ett teoretiskt problem i Sverige – Jordbruksverkets växtinspektion har sedan år 2000 tagit över 3 000 prover och ännu inte funnit några tallvedsnematoder.
Kristof Capieau vid Växtinspektionen berättade på Skogskonferensen om tallvedsnematoden och arbetet med att hindra den från att komma in i Sverige.
Portugal är det land i Europa som drabbats hårdast av den lilla rundmasken. Där har man infört hårda regler för att bekämpa den. Bland annat måste träd med symtom avverkas före den 1 april, och vid små isolerade utbrott är det utrotning som gäller.
I Sverige kan tallvedsnematoden, om den kommer in, främst ge problem i samband med ett förväntat varmare klimat. I dagens klimat skulle ett angrepp främst ge latenta infektioner, vilket är ett problem i sig – masken kan överleva i många år, och tallbocken kan hinna sprida skadorna till fler träd innan det upptäcks.
– Det är en utmaning för inventerarna, konstaterade Kristof Capieau.
I Sverige är tallen mest mottaglig. Under varma somrar skulle nematoden kunna döda tall, och blir det generellt varmare kan den spridas till fler delar av landet.
Hur stort problem är vildsvinen?
Drygt en fjärdedel anser att vildsvinsskador är vanligt förekommande på skogsmark eller för skogsbruket. Det visar en enkät som SLU gjort bland yrkesverksamma inom skogsbolag, skogsägarföreningar, myndigheter, intresseorganisationer och jägarorganisationer.
Undersökningen presenterades av Gunnar Jansson vid Grimsö forskningsstation, som gjort den tillsammans med kollegan Johan Månsson.
Underlaget i enkäten är litet – totalt har 41 personer svarat – men kanske ger undersökningen ändå en fingervisning om hur vildsvinen upplevs i dagens skogsbruk.
De vanligaste skadetyperna som anges är bök och skador på rötter, framför allt i unga granbestånd på tidigare åkermark. Även om skadorna i sig inte upplevs som allvarliga, finns en oro för att de i framtiden kan leda till rötangrepp. Här behövs forskning, enligt flera av de svarande.
Vid planteringar är vildsvinen inte intresserade av plantorna i sig, men kan skada plantorna när de bökar upp mineraljorden för att komma åt maskar och insekter.
Ett större problem än de direkta skogsskadorna är enligt enkäten skador på skogsbilvägar. Mindre vägar kan bökas sönder, och vägtrummor sätts ofta igen.
Nu finns det också positiva aspekter på vildsvinen. Flera svarade att svinens bök kan fungera som markberedning. Dessutom finns det tecken på att den biologiska mångfalden är högre i trakter med vildsvinen än i trakter utan.
Till attack mot rottickans gener
Två miljoner kronor per dag, eller bortåt en miljard om året är kostnaden för rotröta hos gran i Sverige. Rotrötan, som orsakas av svampen rotticka, är den enskilt största skadegöraren på gran.
Men nu har ett internationellt forskningsprojekt, med bas vid SLU i Uppsala, kartlagt rottickans arvsmassa. Dessutom har man undersökt vilka gener som är kopplade till de egenskaper som bidrar till svampens skadeeffekter.
Enligt Jan Stenlid, professor vid institutionen för skoglig mykologi och patologi, kan detta bidra till en ökad förståelse av samspelet mellan värdträd och skadegörare.
I förlängningen kan det leda till nya sätt att motverka rotröta på gran. Generna skulle kunna bli mål för nya antibiotika och mål för biologisk bekämpning.
Jan Stenlid presenterade också en långtidsstudie av stubbehandling mot rotticka. Efter avverkning behandlas stubbarna med en konkurrerande svamp eller med det pH-höjande medlet urea.
Studien visar att behandlingen fortfarande efter 13 år har effekt. Det gäller dock bara på gammal åkermark – på gammal skogsmark sprids rötan i huvudsak via redan etablerad röta i rotsystemet.
Där krävs enligt Jan Stenlid andra metoder än stubbehandling.
Rikard Flyckt