Det är inte bara virket som är värt något i skogen – naturmiljöer och människors upplevelser i skogen är det också. Leif Mattsson, professor vid SLU i Alnarp, anser att samhället borde kunna ge stöd till skogsägare som satsar på de värdena.
Hur stort värdet är på virket är lätt att se – som Leif Mattsson uttrycker det är det i stort sett bara att titta i prislistorna.
Den vetenskap som mäter det som inte har ett marknadspris är ung, i Sverige inte stort äldre än 20 år. Det i kombination med själva ämnet gör beräkningarna komplicerade och mindre exakta. Att man ändå bryr sig om att göra dem hänger samman med en helhetssyn på samhällsekonomi. Då måste också sådant som inte prissätts av en marknad vägas in.
Leif Mattsson drar paralleller till sjukvården när han ska förklara resonemangen:
– Vi har i det svenska samhället bestämt att alla solidariskt ska betala till sjukvården, även vi friska. I skogen har vi lagstiftningsvägen bestämt att skogsägarna ska ta hänsyn till bland annat rekreation och biodiversitet. Det kostar en del för dem, det är i princip något de betalar till allmännyttan.
För att fortsätta sjukvårdsparallellen: Man betalar en patientavgift på sjukhuset, men värdet av det man får – man blir frisk – är betydligt högre än avgiften.
Liknande tänkesätt ligger bakom värderingen av skog i det här sammanhanget. Doktoranden Johan Norman presenterade vid SLU:s skogskonferens i slutet av november en undersökning om besök i skogarna kring Torup i Skåne. Där har man kommit fram till att resekostnaden per besök i snitt är 50 kronor, och det upplevda mervärdet 70 kronor per besök.
Det senare grundar sig dels på teorier där man kan få fram individers värdering av nyttigheten, dels på en enkätundersökning. Nu är det ingen som faktiskt betalar 70 kronor för att vistas i Torup-skogen, men värdet finns där ändå, säger Leif Mattsson.
– I allra högsta grad. Det är det värde som genomsnittsbesökaren skulle vara villig att betala. Det sker inga marknadstransaktioner, men det betyder inte att det är oväsentliga värden.
I vissa länder, till exempel USA, tar man på sina håll ut avgifter för skogsbesök. I Sverige har vi allemansrätten, och förmodligen ytterst få som tycker att avgifter för själva skogsbesöket skulle vara en bra modell. Alltså ser skogsägarna som regel inte till ett öre när deras skogar besöks.
Leif Mattsson ser möjligheter i att skogsägaren i stället till exempel skulle kunna ta ut parkeringsavgifter för bilar i anslutning till områden med högt besökstryck. Men han vänder sig också emot det klassiska synsättet att det bara är virkesvärdet som det betalas för.
– Vi borde ha ett synsätt där skogsägaren inte bara producerar virke – biodiversitet och rekreationsmöjligheter är också sådant han producerar. Om han tar hänsyn till de värdena och samhället vill ha det är det inte orimligt att samhället ersätter skogsägaren för produktionen.
Leif Mattsson poängterar att detta är en politisk fråga, men ser det inte som orealistiskt att det i framtiden kan dyka upp ett system för detta.
Offentliga skogsägare som kommuner och landsting skulle kunna öka värdet på sina skogar genom bättre information om möjligheterna till rekreation. Inom Region Skåne (motsvarigheten till landstinget) har man till exempel börjat jobba mer med det.
– Skogarna är kopplade till landstinget och därmed till sjukvården. Det har utan tvekan ett värde om man på ett optimalt sätt kan tillhandahålla miljöer för friluftsliv så att medborgarna får ut så mycket som möjligt av det – det minskar sjukvårdskostnaderna.
För mindre, privata skogsägare är det inte lika självklart vad som kan göras. Leif Mattsson säger att man inte kan vänta sig samma ansvarskänsla för allmännyttan hos en privatperson som äger 50 hektar skog, som hos en kommun.
Om privata skogsägare ska fås att tänka mer på sådant krävs det incitament i form av ekonomiskt stöd, menar Leif Mattsson.
Rikard Flyckt