Det gigantiska forskningsprogrammet Future Forests ska hantera frågor om mer skogsråvara, mer sociala värden och mer biologisk mångfald. ”Det skulle kanske kunna gå med smart management”, säger programchefen Annika Nordin, som själv älskar att rota fram sammanhangen.
När Annika Nordin växte upp var det långt ifrån självklart att hon skulle ge sig in på forskarbanan. Hon växte upp i ett lantbrukarhem, och beskriver själv miljön som oakademisk.
Ändå fanns forskaren i henne där från början. Hon säger att hon från tidig ålder ville strukturera och undersöka omgivningen.
– Jag var intresserad av teknik, jag ville veta hur en radio fungerade. Men det hade behövts någon som boostade teknikintresset, och det hade jag inte.
Att upptäckarlusten så småningom skulle riktas mot det skogliga området beskriver Annika Nordin som en aning slumpartat. Hon levde på en skogsgård, men jägmästare var ett okänt begrepp, det var snarare först trädgård och senare jordbruk som lockade.
Men så gick hon en kurs på dåvarande Skogshögskolan i Garpenberg och kom på andra tankar.
– Det var där jag fick reda på att jägmästarutbildningen fanns. Och jag upptäckte att det finns något som heter ekologi – skogsekosystemets ekologi var kul, innan jag hittade växtfysiologin som om möjligt var ännu roligare.
Nästa steg, att bli forskare, var inte heller planerat från början.
– När jag läste på Skogis gick jag diverse påbyggnadskurser, och blev tagen av växtfysiologin. Där fanns doktorander som undervisade, jag förstod då att man kunde gå vidare och doktorera. Det skulle jag göra! Jag insåg att här fanns en möjlighet att få betalt för att undersöka hur saker och ting fungerar.
Trots att växtfysiologin kanske ligger närmare biologer än jägmästare lyckades Annika få en doktorandtjänst ”i gränslandet mellan ekologi och fysiologi”.
– Jag hade fem år med i princip fria händer. Det blev mycket gjort, jag tror att ungefär hälften gick att publicera, säger hon med ett skratt. Min handledare var barnledig en period, det var en fördel – jag fick lära mig att klara mig själv i världen med professorer och docenter.
Forskarbanan var anträdd. Annika åkte en sväng till Alaska som postdoc, och efter det har hon forskat på hemmaplan. Nu är hon professor vid institutionen för skoglig genetik och växtfysiologi, prodekanus vid fakulteten för skogsvetenskap och programchef för Future Forests.
Men det har inte alltid varit en helt smärtfri resa att kombinera forskning med familjeliv.
– När jag skulle vara mammaledig sa alla att det var fantastiskt, men jag blev rastlös. Det funkade inte, jag trivdes inte med att vara hemma. Jag har blivit en väldigt effektiv person av att kombinera familjeliv med arbetsliv, jag har nytta av det när det är hysteriskt mycket att göra. Jag är strukturerad och disciplinerad. Man lär sig mycket om sig själv när man har barn.
Drivkraften för forskaren Annika Nordin är att förstå hur saker och ting hänger ihop. Så var det när hon inledde sin karriär, och så är det i dag. När hon har tid att forska, alltså.
– Nu med forskningsprogrammet blir det inte mycket egen forskning. Min uppgift nu är att skapa en bra organisation och en bra miljö där forskarna i programmet kan producera bra. Vi ska inte bara presentera pusselbitar inom olika vetenskapsdiscipliner, utan även lägga pusslet, och sammanfoga kunskap från olika discipliner, på ett sätt som är relevant för praktik, policymakare och så vidare.
Annika beskriver programmet med sina bortåt 50 forskare som en plattform med möjlighet att integrera forskarnas olika bakgrund. Hon anser att hon är lämpad för att leda programmet eftersom hon har lång erfarenhet av forskning, och för att hon brinner för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att producera bra forskning.
– Och så har jag lätt för att tänka på gruppens bästa, det är inte alla i forskarvärlden som kan det. Många är för individualistiska.
Future Forests är ett tvärvetenskapligt forskningsprogram. Forskarna med någon form av skoglig inriktning är flest, men inom programmet ryms också bland annat idéhistoriker, statsvetare och kulturgeografer.
– Om man tittar på skogsfrågorna har de egentligen alltid varit av tvärvetenskaplig karaktär, men sällan angripits så, säger Annika Nordin. Skog handlar inte bara om hur mycket biomassa som kan produceras, eller vilka skador en viss typ av skogsbruk orsakar. Det finns en massa attityder och värderingar kring det, och dessutom politiker som omsätter det i lagar och regler.
Annika Nordin betonar att det tvärvetenskapliga är ett medel, inte ett mål i sig. Tanken är att forskare från andra områden än de skogliga ska bidra med nya infallsvinklar. Tre år in i projektet har det börjat röra på sig på allvar:
– Ett projekt ska undersöka om och hur vi kan byta från gran till andra trädslag i södra Sverige i ett nytt klimat. Vilka hinder finns det, vilka lagar och regler styr, vilka plus och minus finns med att byta trädslag, sådana frågor ska balanseras med människors värderingar. Det är ett kreativt projekt, alla är mycket entusiastiska.
Det finns fler exempel. Men flera av de tyngsta projekten framstår ändå som renodlat skogliga, med idel skogsforskare bland personalen. Annika Nordin säger att det har tagit tid att få igång tvärvetenskapligheten, bland annat för att personer med olika bakgrund och ämneskunskap behöver lära känna varandra för att kunna dra åt samma håll.
– Dessutom kan inomvetenskapliga studier vara tillräckliga ögonöppnare i sig, tvärvetenskap behövs inte alltid för att flytta fram kunskapsfronten i det här arbetet.
Det har också på sina håll luftats en viss oro över att det ska bli för lite skötselforskning bland alla ”palestinasjalar och plyschbyxor” i det tvärvetenskapliga.
– Skogsskötseln är ett bärande inslag. Men de mål för skogsbruk vi ställer upp handlar inte bara om tillväxtfunktioner. Vi vill kanske ha ett visst antal arter i ett område, ta tillvara intressen för friluftsliv eller renskötsel. Då måste man kunna sin skötsel så att man gynnar de intressena, men samtidigt lyckas förklara vilken produktion jag förlorar om jag till exempel gynnar renarna.
Det är här någonstans vi närmar oss mer av allt-tänket. Annika Nordin konstaterar att anspråken hela tiden ökar – efterfrågan på skogsråvara blir större, och samtidigt finns till exempel krav från Nagoya på att 17 procent av landarealen ska vara avsatt för biologisk mångfald.
Mer av allt låter onekligen som en smått omöjlig ekvation att få ihop. Annika säger att det inte heller är forskningsprogrammets syfte att lösa ekvationen.
– Det mycket övergripande syftet är att skapa ett ramverk för hur man exponerar de nödvändiga avvägningarna mellan olika anspråk på skogen, så att det finns kunskapsunderlag för politiska beslut. Egentligen vill vi ha mer av allt, om man ska tolka omvärldens signaler. Och kanske kan det gå med smart management – eller inte.
Om vi fortsätter att i dagens takt spara gamla träd vid avverkningar kommer naturvärdet i form av gamla träd att vara högre om 100 år än i dag, enligt Annika Nordin. Det är också tämligen känt vilka metoder som kan användas för att öka produktionen.
– Vi kan få mer produktion, mer biologisk mångfald och mer rekreation, men om vi kan få det på samma ytor är frågan. Och om vi ska dela upp det, hur gör vi det? Det är en modellfråga.
Annika Nordin talar också om att programmet ska arbeta för störst total nytta. Men vad det är, det är inte forskarnas uppgift att bestämma, det beror på vad samhället vill ha.
– Vi kan tolka omvärlden, se behoven och försöka omsätta det i skogen, och om vi tolkar omvärlden rätt skulle man kunna göra på ett visst sätt med skogen. Nu tolkar vi det som att det finns ett ökat behov av skogsråvara.
Det finns mängder av nya tankar och idéer inom Future Forests. Men prata är en sak, verkstad ibland en annan. Många tycker att det tar alldeles för lång tid innan det blir praktik av forskningen.
– Ja, det kan ta sin tid, och det är bra på ett sätt – annars skulle det bli svängningar. Det är bra med en tröghet i systemet så att man blir säker på vad man gör.
Forskningen och kunskapsinhämtningen är ständigt pågående. Till exempel fick den forskning kring skogsgödsling som initierades på 30-talet inte praktisk tillämpning förrän på 60-talet.
Annika säger att det är naivt att tro att man alltid ska kunna omsätta ny kunskap i praktiken på kort tid.
– För en tid sedan gällde stora egon i forskningen. Professorn var närmast gud och ville bli ihågkommen för en teori eller något annat som sedan kunde användas i decennier. Så är det inte längre. Man gör ett fotspår i sanden. Man finns där med sin kunskap just nu, man påverkar just nu, man kanske kan påverka riktningen in i framtiden, men kanske inte det absoluta utfallet.
Rikard Flyckt
Annika Nordin
Ålder: 43.
Bor: I Umeå.
Yrke: Forskare (yrkestitel professor), just nu mest forskningsledare.
Familj: Man och två barn.
Läser: Vetenskapliga artiklar, en och annan bok. Jag har läst Åsa Moberg på sistone.
Tittar på: Vackra krukväxter, jag har två novemberkaktusar som blommar, dem tittar jag verkligen på. Titta på tv hinner jag inte, det är en brist, jag hänger inte med.
Lyssnar på: All möjlig musik, men jag har en liten förkärlek för svenska och amerikanska kvinnliga singer/songwriter-personligheter.
Annika Nordin om…
… den bästa stunden i skogen: Då ska jag vara ensam för det första, och det är nog i juni, det är så löftesrikt då. Nära inpå midsommar, när allt blommar. Sånt är det för lite av i mitt liv.
… balansen mellan produktion och miljö: Det beror på betraktaren – vissa skulle säga att det är balans nu, andra att det inte är det. Det är ett forskningsområde i sig att ta reda på vilken kunskapsgrund folk står på när de säger det ena eller det andra.
… tio år: En jättesvår fråga. Jag hoppas att jag forskar, men kanske inte i en storvulen skala. I stället för att leda ett forskningsprogram är jag en del av ett, och har med mig de här erfarenheterna. Jag vill ägna mig åt skötselfrågor ur ett ekofysiologiskt perspektiv.