Skogsbruk utan kalhyggen kan fungera utmärkt i vissa fall. Men vilka är egentligen vinsterna respektive förlusterna? Här får du de främsta argumenten för och emot.
Skogsstyrelsen har nyligen tagit fram riktlinjer för hyggesfritt skogsbruk (HF).
HF innebär ett brukande av skogen inom skogsvårdslagens bestämmelser. Det innebär att marken alltid är skogbevuxen och har ett visst minsta virkesförråd efter avverkning. Tillväxten får inte sänkas för mycket.
I den skogspolitik som beslutats av riksdagen, alltså samhällets riktlinjer för hur skogarna ska skötas, finns en strävan efter ett varierat skogsbruk med inslag av olika skogsskötselmetoder. Markägare som önskar tillämpa HF har goda möjligheter till det.
Före 1950-talet praktiserades i regel ett skogsbruk med upprepade dimensionsavverkningar. Man fokuserade främst på det virke man tog ut från skogen, och kvar blev mycket glesa och dåliga skogar med låga virkesförråd och dålig tillväxt. Resultatet: stora arealer med restskogar, så kallade gröna lögner.
Sedan dess har nästan all skogsforskning i Sverige handlat om trakthyggesbruk. Olika former av HF såsom blädning har varit i det närmaste bannlyst i Skogssverige.
Det har bedrivits begränsad forskning om HF i Sverige. Utifrån det och utländska erfarenheter finns ett behov av att i liten skala komma igång med HF för att få praktiska erfarenheter och mer kunskap.
HF innebär att vi får lite fler verktyg att sköta skogen med på ett mer ståndortsanpassat sätt. I vissa situationer är HF ett skonsammare och försiktigare sätt att sköta skogen på, som kan passa bättre än trakthyggesbruk.
Här följer ett antal för- och nackdelar med hyggesfritt skogsbruk.
På plussidan
+ HF innebär att man med 10–30 års intervall avverkar en del av virkesförrådet (normalt max 30 procent). ”Skogskänslan” finns därför hela tiden kvar, och marken förblir beskuggad. Blåbärsris, skogsfåglar, marksvampar som lever i symbios med träden, mossor och lavar kan finnas kvar. ”Man tar bara av räntan medan skogskapitalet finns kvar”.
+ I anslutning till kulturmiljöer eller i skogar som har stor betydelse för rekreation och friluftsliv kan HF också vara lämpligt. Man vill känna igen sig i sin skog från tid till annan och slippa föryngrings- och ungskogsfaserna.
+ För att inte riskera negativa effekter vid kalavverkning på värdefulla bäckar och sjöar på grund av näringsläckage med mera kan HF övervägas.
+ Skog som är viktig för rennäringen, till exempel skog med mycket hänglavar, kan vara fortsatt viktig för vinterbetet om den brukas med HF.
+ Sumpskogar och skogar med högörter är exempel på miljöer där höjt grundvatten eller en ymnig hyggesflora kan ställa till problem vid kalavverkning. Där kan HF kan vara ett skonsamt sätt att hantera problematiken.
På minussidan
– Främsta nackdelen är att det inte finns inarbetade rutiner vid planering och avverkning med HF-metoder.
– Det finns en risk att man skadar de träd som ska stå kvar med risk för röta, barkborrar och vindfällen.
– Viss produktionsminskning (cirka 20 procent).
– Avverkningskostnaden är högre än vid konventionell slutavverkning. Eftersom man inte ”slaktar” hela skogen med en gång, belastas man av räntekostnader. Det så kallade nuvärdet kan i vissa fall upp till halveras i jämförelse med trakthyggesbruk.
Skogsstyrelsen verkar för en försiktig ökning av HF där det är motiverat. Vi behöver lära oss mer om ett anpassat brukande utan att i stor skala behöva upprepa tidigare misstag. Då kan vi i stället ”äta kakan men ändå ha den kvar”!
Sverker Rosell