Alltför täta stammar av hjortdjur riskerar att minska den biologiska mångfalden. Den största risken är att förutsättningarna för trädslagsvariation i landskapet minskar.
Hjortdjurens skador på skogsproduktionen är kända och erkända av både jägarintressen och skogsägare, även om de kan ha olika syn på hur svåra skadorna egentligen är.
Parallellt med skogsskadediskussionen har det även under många år diskuterats i vad mån och på vilket sätt hjortdjuren inverkar på den biologiska mångfalden. Här finns det betydligt fler åsikter som spretar åt olika håll; en del hävdar att hjortdjuren ökar den biologiska mångfalden medan andra argumenterar för att de minskar den.
Hur ska man då förklara att man kan komma till så olika åsikter?
Hjortdjurens inverkan på sin omgivning är vetenskapligt förhållandevis välstuderad. Vid täta stammar av hjortdjur minskar antalet av vissa växt- och djurarter medan andra ökar.
Beroende på vilka arter man väljer att studera kan man alltså komma till olika slutsats vad gäller inverkan på mångfalden. Till exempel kan hårt bete under en tid bevara ett växtsamhälle bestående av gräs och lågväxta örter samtidigt som den minskade mängden lövbuskar leder till en fattigare fågelfauna.
Hårt betad risvegetation minskar blomning och bärproduktion och därmed förutsättningarna för pollinerande insekter och fruktätande djur, samtidigt som legor, spillning och markskrap innebär bättre förutsättningar för andra arter att etablera sig.
Vad vi vet i dag så kommer inte någon art att utrotas direkt till följd av hjortdjuren.
Den förmodligen allvarligaste påverkan alltför täta stammar av hjortdjur har på mångfalden är att förutsättningarna för trädslagsvariation minskar i landskapet. Detta sker framförallt på två sätt.
Av de trädslag som förekommer naturligt i våra skogar och som är känsliga för bete – till exempel tall, ek, asp, rönn, sälg – får sämre tillväxt på grund av skadorna och konkurreras på många platser ut av mer beteståliga trädslag som gran, björk och al.
Betet styr även skogsägarna vid föryngringen så att de väljer vilttåliga trädslag, både inhemska och främmande, till exempel gran, contorta, lärk och sitkagran.
Sammanfattningsvis är det kanske bättre att tala om att hjortdjuren har en påverkan på mångfalden, och sedan är det upp till samhället att avgöra om detta påverkar viktiga målsättningar så negativt att någon typ av motåtgärder behöver genomföras.
I vårt skogslandskap är en stor del av de rödlistade arterna knutna till lövträd. Viltförvaltningen har därför en viktig uppgift att, som ett komplement till hänsynsåtaganden inom skogsnäringen, förvalta hjortdjur så att rekryteringen av lövträd som sälg, ek, asp med flera inte allvarligt försvåras.
Det gynnar samtidigt förutsättningarna för framtida viltstammar.
Jonas Bergquist
Skogsskötselspecialist
Christer Kalén
Viltspecialist