Hela Sverige jublade i vintras när Björn Ferry tog hem OS-guld i skidskytte. Slutet på idrottskarriären ligger fortfarande några år bort, men han vet redan att ett av huvudspåren i framtiden heter skog. Efter bara ett år som skogsägare har han lärt sig massor – och brinner för att bli ännu kunnigare.
Förut såg han inte träden för bara skog. Skogen var en träningsarena där Björn Ferry åkte skidor och sprang – men han funderade inte mycket på vad skogen egentligen var. Inte förrän han för ett drygt år sedan lyckades komma över 120 hektar mark vid Ensamheten utanför Storuman.
– Det är först nu jag har börjat titta på träden, säger Björn Ferry. Det finns en väg här i Storuman som jag har åkt i alla år. För ett tag sedan när jag åkte där upptäckte jag att här står contorta, det har jag aldrig sett förut. Och ingen annan heller, de flesta ser bara tall eller skog.
Själv har han skaffat sig mängder av kunskap på kort tid. Han berättar hur han i början ”nötte” på Skogsstyrelsens medarbetare, och de bollade honom i vissa fall vidare till forskare på SLU. Av virkesköpare har han också lärt sig en hel del.
När han i våras läste rapporten Kampen om skogen – då gick det tre veckor innan det stod om den i Dagens Nyheter, och han tänkte ”aha, nu börjar jag ligga i framkant”.
I samma anda har han gått en del skogliga kurser, men började ganska snart tycka att det var för låg nivå på dem.
– Det är socialt och trevligt, men det mesta kan du läsa in på en timme. Jag är långt ifrån fullärd, men det skulle vara en fördel för Sveriges skogsbestånd om alla var som jag. Fast för mig är det kanske en lycka att det bara är jag som är som jag – ju sämre de andra är, desto bättre för mig…
Att vara grundlig och ha koll tycks vara en ledstjärna i allt Björn Ferry gör. Det är väl ingen vågad gissning att det är det draget som, förutom en uppenbar talang, har tagit honom till världstoppen i skidskytte. Krönet på karriären – så här långt, är det väl bäst att tillägga – kom den 16 februari i år när han krossade all konkurrens i jaktstartsloppet i Vancouver-OS.
OS-guldet har inte bara gett honom en ståtlig skylt vid infarten till Storuman. Det har också drastiskt ökat hans kändisskap – överallt, till och med i en bergsby på Mallorca, kommer det fram folk och vill prata – och, viktigare, gett honom en större självrespekt än tidigare.
– Man kan prata och drömma, men att verkligen klara av det är inget man räknar med. Att det var möjligt kan jag ta med mig i framtiden – jag vet att om jag har klarat av det här kan jag klara annat också. Det är inte av misstagen man lär, utan av framgången. Då blir man starkare.
Björn Ferry drar sig inte för att rida på framgångsvågen, men är noga med att inte gå över gränsen; det får inte gå ut över idrottandet. Han säger också att det var en klar fördel att han hunnit bli så pass gammal som 31 år innan den stora framgången kom. När man själv vet vem man är, är det lättare att hålla kursen.
Att det efter ett OS-guld skulle vara svårt att ladda om till nästa säsong tror han inte.
– Det känns nästan lugnare när jag har det här resultatet i ryggen. Pressen släpper, jag behöver inte toppa det. Jag kan fokusera på att bli bättre och vågar ta mer risker när jag inte står och faller med det.
Björn Ferry är känd för att prata gärna, mycket och kryddat med slagkraftiga formuleringar. När vi möts gör han inget för att ändra på bilden – ett mer tillmötesgående och tacksamt intervjuobjekt är svårt att hitta.
Numera, säger han, pratar han hellre skog än träning. Han började leta efter ett lämpligt område att köpa förra sommaren. Till hösten hade han hittat det, och det gränsar till skog som hustrun Heidi Andersson och hennes familj äger.
– De har skogen i blodet – de är genuint intresserade och har jobbat i skogen och jagat i generationer. De firade med champagne när vi lyckades köpa marken.
Björn och Heidi har skogsintresset gemensamt, men de har olika infallsvinklar. Han berättar att hon kommer ur miljörörelsen och brinner för att rädda gammelskogar. Själv beskriver han sig mer som kapitalist – på det viset är skogen och dess potential för bland annat bioenergi en av drivkrafterna bakom hans engagemang.
– Det blir bra, vi får med både produktions- och miljömålet. Om jag säger att vi borde gallra, säger hon ”hur påverkar det miljön?”. Man får motivera, det blir en kamp, då blir man vassare. När man får tänka mer blir det man gör bättre underbyggt.
Hans egen bärande idé är ändå att satsa på produktion och lämna små avsättningar för fri utveckling. Han är övertygad om bland annat klimatnyttan av att öka produktionen i skogen.
En av poängerna med Björn Ferrys skogsägande är att han gillar tanken på att investera lokalt. Han satsar hellre pengarna han tjänar i hembygden än i till exempel Monaco.
Hans skog är i princip barrskog med övervikt åt tall, och det finns såväl gammal som nyare skog och hyggen på markerna. Större jobb överlåter han åt maskiner, men han jobbar också en hel del själv i skogen med framför allt röjning.
Jag frågar vilken del av arbetet som är roligast, och Björn svarar först att det är kul att röja, men ändrar sig sedan och säger ”helheten”. Han är road av att räkna på kubik och tillväxt, han gillar att försöka komma fram till vad som händer om man gödslar och när det ska göras, att fundera över vad som kan tas ut om tio år utifrån dagens tillväxt…
– Det är roligt att vara med hela vägen och börja förstå. Intresset kommer av att ha ett mål, och att kunna sammanföra allting. Ju bättre jag kan bli, ju mer jag kan ligga steget före många andra, desto mer kan jag tjäna också.
Det är ingen överdrift att påstå att Björn Ferry har gått från noll till nörd som skogsägare på ett år. Han säger att hans samhällsintresse alltid har varit halvnördigt och att det nya intresset kan vara ett spår av det.
– Det har blivit som en kärlek, det passar min person. Jag är intresserad av börs och aktier, men sådant går inte att hålla på med när man reser som jag – då måste man sitta framför datorn hela dagen för att vara duktig. Det här passar mig bättre med långsiktigheten och det strategiska.
Nu tycker han sig ha alldeles för lite tid att vara ute i skogen, men när skidskyttekarriären är över – vilket den inte är förrän tidigast efter nästa OS – hoppas han kunna styra sin tid så pass att han både kan lägga mer tid på skogen och dessutom hinner med annat.
Att hitta balansen är poängen. Björn tror inte på att jobba heltid, ha tre barn och dessutom skog – då blir den mest en belastning. En situation där han inte är ”slav under någon annans piska” utan har tid för de saker han vill göra är idealet.
– Jag tror att jag kommer att röja och plantera, jag kommer att ha lärt mig motorsåg och kan gallra, men jag kanske också är engagerad i skogspolitik. Jag kan vara slipsnisse eller röjsågsnisse i skogen, det är en fördel att ha hela tänket oavsett vad du gör.
– Heltidspolitiker som aldrig har jobbat blir inte riktigt trovärdiga. Göran Persson har sin gård och är ordförande i Sveaskog – det blir ganska trovärdigt.
När Björn Ferry presenterar sig själv på sin hemsida (bjornferry.com), skriver han att ”det bästa med att åldras är att skogen växer”.
Han säger att det är som att han vill att tiden ska gå så att han kan få se vad som händer i skogen.
– Om jag planterar tall skulle jag vilja hoppa fram tio år och se hur det blev, om älgen har tagit det… Jag har lärt mig att det händer ganska mycket varje år, jag skulle vilja gå ut på skiftet i framtiden och titta. Och när jag blir pensionär kommer jag att ha några djävulskt fina bestånd, då ska jag gå ut med termosen och mysa.
Björn Ferry talar varmt om det den egna skogen kan ge också på andra plan än det ekonomiska. Till exempel ser han en tjusning i att kunna jaga eller plocka bär i sin egen skog och kunna äta maten där den har producerats.
– Och så är det en frihet, och det känns häftigt att ha träd som kanske avverkas om 200 år. Lite storhetsvansinne är det också i att äga skog. Det är som Alexander den store: ”Allt du ser är mitt”…
Rikard Flyckt
Björn Ferry
Ålder: 32.
Familj: Fru Heidi Andersson (känd som armbryterskan från Ensamheten), mamma, pappa, två bröder.
Bor: Storuman i södra Lappland.
Yrke: Skidskytt och skogsbrukare (det senare levererat med ett skratt).
Dold talang: Det finns väl snart inga… Men jag har rockat i Bingolotto.
Gillar mest: Ett bra samtal. Jag är social, och så helt ensam i träning och annat, så ett gott samtal tillsammans med en kopp te eller kaffe är det bästa.
Ogillar mest: Resdagar är inte kul. Och väntan i München – att stå i kö har jag aldrig gillat.
Björn Ferry om…
… förväntningarna på den kommande skidskyttesäsongen: Höga. Jag tror på VM-medaljer.
… det bästa med Storuman: Det är nära till skogen. Och det är hemma – så då blir det väl egentligen människorna. Jag skulle inte kunna tänka mig att flytta till Vilhelmina, trots att det är ganska snarlikt. Det handlar inte om miljö utan om människor, historien som gör att man har starka band.
… han har någon chans i armbrytning mot hustrun: Nej, inte med högern. Jag hade chans tidigare i vänsterarmen, men i högern har jag aldrig slagit henne.