Där medicinen går bet kan skogen vara ett alternativ, eller åtminstone ett komplement. Och störst hälsoeffekter tycks lövskogen ha, visar Matilda Annerstedts forskning.
Flyttar friska människor i högre grad till lövskogstäta miljöer, eller blir de friskare för att de befinner sig i dem? Den sortens samband mellan miljö och hälsa är en av de frågor Matilda Annerstedt just nu forskar kring som doktorand vid SLU i Alnarp.
Det görs genom att data från en stor folkhälsoenkät kopplas ihop med gis-data (data från geografiska informationssystem).
Ett annat aktuellt spår är försök i ett virtuellt laboratorium vid Designcentrum på Lunds tekniska högskola. Labbet är precis vad det låter som: en plats där man kan skapa konstgjorda miljöer på ett så naturtroget sätt att det blir meningsfullt att studera människors reaktioner i dem.
I det här fallet försätts 20 personer i två olika virtuella miljöer – först en som ska skapa maximal stress, sedan en med naturmiljöer där man studerar hur återhämtningen går till.
Poängen med att göra tester i ett labb är att det är praktiskt svårt att göra mätningar i den naturliga miljön. Att virtuella mätningar fungerar visar erfarenheter från bland annat behandling av posttraumatiskt stressyndrom, där patienter reagerat som om det var ”på riktigt”.
Historien om varför läkaren Matilda Annerstedt lämnade medicinen och började forska på lövskogens helande verkan har berättats förr, men tål att upprepas.
Som distriktsläkare upplevde hon en tilltagande frustration över diffusa och livsstilsrelaterade hälsoproblem hos många patienter: sömnstörningar, oklar trötthet, oklar värk, nedstämdhet, glömska…
– Var tid har sin ohälsa – förr var det pest och kolera, sedan infektionssjukdomar, och nu ser vi en allt större dominans av mental ohälsa. Läkarutbildningen ligger efter, jag hade ingen utbildning för att ta hand om den ohälsan och blev personligt frustrerad av att inte kunna erbjuda de patienterna något.
På Alnarp bedrivs sedan tidigare forskning kring sambandet mellan natur och hälsa; bland annat har man visat på minskad stress i bostadsområden med mycket gröna miljöer. Matilda Annerstedt, som också är allmänt naturintresserad, ville fortsätta jakten på naturens möjligheter att förebygga och lindra den moderna ohälsan.
Det basproblem som Matilda Annerstedt ser är att gapet mellan människans och samhällets utveckling har ökat i rasande takt. Biologiskt sett är vi anpassade för en helt annan miljö än den vi lever i.
– Vi bör vara medvetna om det inom hälsovården. Och i stadsplanering finns det mer än estetiska värden i att bevara grönområden. Det kommer också mer och mer, och delar av forskningen går ut på att skapa vetenskapliga argument för det stadsplanerarna redan gör – med bättre argument är det lättare att få igenom i beslutsprocessen.
Matilda Annerstedt vill gifta ihop medicin och ekologi, två vetenskaper som traditionellt inte tar särskilt mycket hänsyn till varandra. Den medicinska forskningen har hög status och ligger till grund för många beslut i samhället, samtidigt som en stor del av den finansieras av läkemedelsbolagen.
– Jag vill väcka tanken att vetenskaperna ligger nära varandra. Människor är generellt intresserade av sin hälsa, och om de blir medvetna om att de mår bra av att vara i naturen borde det också motivera till ett bättre ekologiskt beteende och en bättre naturvård.
Det nya i Matilda Annerstedts forskning är att hon specifikt pekar ut lövskog som en helande miljö. I en enkätstudie härom året uppvisade människor som bodde nära eller ofta vistades i lövskog lägre stressnivåer. Ju längre personerna vistades i lövskog, desto större effekt på stressen. Samma sak hände inte i barrskog.
– Lövskogar har större biodiversitet, och variation skapar större fascination. Det hjälper hjärnan att koppla av ansträngande tankar när man blir fascinerad av skogen.
En teori om vad detta beror på är biofilihypotesen, eller ”savannteorin” som den mer populärt brukar kallas. Människans ursprungliga miljö är den afrikanska savannen, och lövskog påminner mer om den miljön än barrskog.
– Det blir en reflexmässig impuls att puls och blodtryck sänks i lövskog. Det vore roligt att lyckas mäta det, och i det virtuella labbet kan vi göra det.
Just att konkret mäta, och därmed sätta ett värde på, lövskogens hälsoeffekter är en av svårigheterna i Matilda Annerstedts arbete. Hon säger att en av nycklarna där är att skapa ett nytt forskningsspråk, där olika discipliner kan tala med varandra.
Kanske är det lite som med kultur – ett argument för att satsa på kulturbyggnader och kulturutbud brukar ofta vara att kultur befrämjar folkhälsa. Matilda Annerstedt köper parallellen.
– Man biter sig i svansen om man inte bygger kulturhusen. Samtidigt är det svårare med kultur, det har varit mer nischat. Naturen är tillgänglig, och än så länge gratis i Sverige.
Det saknas fortfarande konkreta bevis som säger ”så här bra är naturen”, men Matilda Annerstedt hänvisar till ett knippe internationella forskningsarbeten hon vaskat fram. Av ett från början mycket stort antal titlar hittade hon till slut ett halvdussin som tydligt och trovärdigt visar på effekter av naturunderstödd terapi.
Den praktiska nytta Matilda Annerstedt ser av sin forskning är att den kan ge argument i stadsplanering – både för att bevara grönområden som redan finns, och för att tänka i nya banor när nya planer görs.
Hälso- och sjukvården kan förbättras om naturaspekterna förs in. Studier är på gång som visar på att naturunderstödd terapi i vissa fall kan ha effekter när allt annat misslyckats.
Att skriva ut lövskog på recept är dock ingen patentlösning eller något som ersätter traditionell hälso- och sjukvård. Naturen ska ses som ett komplement.
Själv har Matilda Annerstedt inga planer på att återvända till kliniskt arbete när hon är klar med sin forskning.
– Nej, men jag kan tänka mig någon form av folkhälsoarbete.
Rikard Flyckt