Förre statsministern Göran Persson talar gärna om sin roll som ordförande i Sveriges största skogsbolag. Men han låter ännu mer engagerad när han beskriver skogsupplevelser – då närmar han sig nästan poetiska höjder.
En statsminister är Sveriges mest påpassade person. Aldrig ledig, kan inte ta ett steg utan att det bedöms och tolkas, ständigt i centrum. Göran Persson säger, nu när det gått fyra år sedan han avgick, att han saknar den politiska hetluften mycket – men att han inte vill ha det livet tillbaka.
– Det är ett gift. En ständig press, en ständig retning av alla de nerver och instinkter som skriker handling och aktivitet. Jag satt med det i 13 års tid, varje dag, det finns inget bättre, jag byter inte bort en dag. Men det sliter ner, man nöts ut och jag var väldigt trött och slut när jag gick. Det liv som jag nu har är också stressigt och fyllt med arbete, men det är inte samma press. Det är inte dygnet runt-jour, inte så att man rycker till varje gång telefonen ringer efter klockan sju på kvällen.
Slutat jobba har Göran Persson verkligen inte gjort. Han är konsult, han är ordförande för statliga Sveaskog, han berättar att han höll 200 tal under 2009 och han driver tillsammans med hustrun Anitra Steen jord- och skogsbruk på sin egen gård Torp i Sörmland.
Men han ser till att hinna njuta av tillvaron också. När han jobbat i Stockholm åker han hem även om det blir sent. Och när han börjar tala om känslan inför skogen, då tenderar han att bli en smula lyrisk.
– Det är en oerhörd lyx att få vakna med ljuset, med naturen, att gå upp klockan fyra på morgonen och titta ut och så ser man några hjortar gå och beta, eller i värsta fall en grupp vildsvin som drar förbi. Det är ett väldigt rikt liv runt den gård vi bor på. Man ser alltid något.
Göran Persson brukar likna skogen vid en kyrka; det finns något evigt över den som skapar en närmast andlig känsla. Ju mer han lär sig om skogen, desto mer inser han hur komplexa systemen är, ju mer han inser det desto mer ökar ödmjukheten, ju mer ödmjukhet desto större förmåga att ta in andligheten.
– Och jag tror att det är väldigt många som upplever det här. Jag har träffat många som säger ”ja, precis så, det tycker jag också” när jag för det här resonemanget.
Så det finns något du kan få i skogen som du inte kan få någon annanstans?
– Ja, det gör det. Det finns en exklusiv avskildhet som ändock har karaktären av att man står i direkt samband med det som lever och växer. Det var en bra formulering, säger Göran Persson och skrockar lite.
Göran Persson säger att han skulle ljuga om han nekade till att känslan förstärks när det är sin egen skog han går i. Men att äga skog var ingen poäng för honom från början. Han och hustrun sökte snarare ett boende nära naturen.
– Vi ville hitta ett ställe som vi kunde renovera, och sedan ville jag gärna ha 30 hektar skog, så pass mycket att man kunde göra en mindre avverkning och ta sin egen julgran. Nu vart det 150 hektar och inget hus, då får man försöka göra det bästa möjliga av det.
Det blev ett rejält och ganska omdiskuterat hus, och fastigheten har vuxit ytterligare på senare tid. Paret har köpt två gårdar som tidigare drivits tillsammans, och senare köpt till en bit mark som låg mellan dem för att få en sammanhållen fastighet kring en sjö.
Massmedia har inte försummat att påpeka hur mycket den gamle arbetarledarens förmögenhet har ökat genom förvärven. Göran Persson själv tar synpunkterna med ro och säger att värdeutvecklingen inte är viktig.
– Den dagen jag bärs ut från Torp, vad vet jag då vad det är värt? Vi har ingen aning, och vi har ingen som helst avsikt att sälja, utan vi ska bo där. Och den dag vi säljer kommer jag inte att kunna bedöma om det är bra eller dåligt, för då är jag inte med, då har jag gått vidare. Och man får ingenting ta med sig när man går, inte ens skog.
Göran Perssons känsla för skog grundlades redan i barndomen. Han lekte ”alltid” i skogen och har massor med minnen därifrån. Men det som rinner upp när jag frågar efter ett tidigt skogsminne är inte något lustfyllt, utan en smått obehaglig historia:
– Vi åkte skidor i skogen en marseftermiddag, då det fortfarande var så ljust att man kände sig trygg när man åkte ut. Sedan åkte vi vilse, och det blev mörkt, det var en hemsk upplevelse. Då kom vi till en skogsarbetare som höll på att jobba, han kunde tala om var vi var, och så tog vi oss hem ganska säkert därifrån. Det sitter kvar än i dag, jag tycker inte att det är trevligt att vistas i skogen när det är mörkt.
Du säger att du lekte mycket i skogen som barn – gör du fortfarande det?
– Ja, det gör jag, om nu vuxna farbröder i 60-årsåldern leker. Jag tycker väldigt mycket om att bara gå i skogen, jag har vackra skogar att gå i med varierad terräng. Jag tycker väldigt mycket om att plocka svamp. Och jag är ingen storjägare, men jag deltar i jakt.
Han arbetar en del i skogen också, inte med större jobb men med en del röjning och nyplantering. Han säger att han med stigande ålder fått allt större respekt för riskerna med att ge sig på alltför stora saker i skogen på egen hand.
– Jag har röjt rätt mycket i hagar, och då har jag några gånger varit lite slarvig därför att jag har blivit trött – är man envis som jag och jobbar länge på dagarna blir man oskärpt på slutet av dagen. Man ska ha respekt för att det finns en farlig dimension i det. Så det är kanske inte att leka i skog, men ändå att vistas i skogen och göra sådant som är lustfyllt. Det ska man unna sig.
Göran Persson beskriver sin skog som en som skötts av mjölkbönder i generationer. De har inte i första hand jobbat med skog, och har i stora delar skött skogen utifrån principen att den ska vara vacker. Gran och tall faller sig naturligt, men det finns också en hel del löv, och den delen vill han utveckla.
– Jag ska pröva hybridasp på ett litet skifte. Eken är naturlig i och med att jag har så mycket ljusa bryn överallt. Jag har mycket ask, trots askskottsjukan, det är något av ett karaktärsträd på Torp. Jag har väldigt mycket stora fina björkar i hagmarkerna, det är underskattat.
Det är viktigt för Göran Persson att ha en välskött skog, och han har också gjort en del avsättningar, bland annat en 14 hektar stor grov tallskog mot strand. Men han känner ingen press att han som före detta statsminister måste vara någon sorts föredöme.
– Nej, jag känner mig trygg, och man kan väl säga att de skogsägare jag ser runt omkring håller väldigt hög klass. Det är ytterst få som inte sköter sig.
Till sin hjälp har han en skogsbruksplan, som gett honom möjlighet att lära känna sin skog på djupet. Dessutom har han ofta haft skogsbruksplanerna med sig på resor och läst sönder dem. Han hävdar bestämt att de hjälper mot depression.
– Ja absolut, åtminstone i mitt fall. Jag har haft ett liv som varit så oerhört pressat och utsatt, så man måste kunna gå ur ibland och göra något annat. Skogsbruksplanerna har varit en sådan sak.
Skogsägaren Göran Persson är alltså sedan några år också ordförande i Sveriges största skogsbolag, statliga Sveaskog. Han beskriver sin känsla för bolaget som stark, och talar sig varm för att staten i sin bolagsportfölj ska ha ett bolag som är konservativt, alltså försiktigt.
– Sysslar man med sådant som ska avverkas om 80 år håller man per definition på med något som är mycket långsiktigt. Det här slår börsindex, upp- och nedgångar i konjunkturer och världsdepressioner, de furor vi avverkar i år har sett världskrig och varit med om det mesta. Då ska man ha respekt för det långsiktiga och avhålla sig från klipp och spekulation. Där skiljer vi oss från de bolag som har hamnat i kvartalskapitalismens strypgrepp – det gemensamt ägda företaget bör ha vidare perspektiv än så.
Är det självklart för dig att staten ska äga skog?
– Ja, Sverige är de facto en skog – andra länder kan vara en stad eller ett potatisland, men Sverige är en skog. Och vi äger ganska lite av skogen i statlig regi i Sverige jämfört med många andra länder.
Det finns ett mått av korsbefruktning mellan skogsägare Persson och bolagsordförande Persson. Med sig in i det stora bolaget tar han mikroperspektivet, där han vet hur mycket arbete det är med att planera brukandet av ett hektar skog. Och han kan räkna – mikroperspektivet gör att kalkylerandet sitter i fingrarna.
– Från Sveaskog in i mitt eget lilla privata himmelrike tar jag med mig att det här finns oerhört mycket kunskap samlad. Sveaskog är ett universitet, här står jägmästarna tätare än vad de gör i en frösådd tallskog vid tio års ålder. Och de är duktiga, jag har stor respekt för den kunskapen, här finns alltid någon att fråga.
Rikard Flyckt
Göran Persson om…
… den viktigaste framtidsfrågan: Det är så tråkigt att säga, men det är naturligtvis klimatutmaningen. En stor del av klimatfrågan skulle kunna hanteras genom en aktiv skogspolitik.
… hur regeringen hanterat finanskrisen: Vad gäller statsfinanserna är de fortfarande under kontroll, det tycker jag är bra. Men man borde ha använt pengarna på ett annat sätt. Vi har på tok för hög arbetslöshet i Sverige, man borde ha tagit åtminstone 30 av de miljarder man sänkt skatten med och lagt på ungdomsarbetslösheten.
… favoritträdslaget: Det varierar, men ett träd som är väldigt vackert är aspen. Det skiftar så fantastiskt genom året. Jag har aspar som när de står helt avlövade har så ljust grå stammar att de nästan är vita, och mot mörk gran- eller tallskog i bakgrunden skapar det nästan en skulptural effekt. Och så känner man sig alltid så modig intill en asp, därför att det finns någon som darrar mer än man själv.
Göran Persson
Ålder: 61
Familj: Hustru Anitra Steen, och en ganska stor familj med barn och barnbarn på båda sidor.
Bor: Torp, Sörmland.
Yrke: Bra fråga… Ja du, jag är en fri yrkesutövare med diverse aktiviteter på mitt samvete.
Livsmotto: ”Den som är satt i skuld är icke fri”, det gäller i alla avseenden.
Läser: Mycket. Jag har haft en period när jag läst mycket facklitteratur om jordbruk. Min tid att läsa används mycket till den typen av bildning.
Tittar på: Lommen, vi har väldigt mycket lom. Jag tittar sällan på tv, men om jag gör det så är det Antikrundan.
Lyssnar på: På radio, och på talböcker när jag kör bil.