Vad händer i naturen efter en skogsbrand? Det är den stora frågan i det forskningsprojekt som pågår efter den stora skogsbranden i Bodträskfors. Och det är tufft för både djur och växter – åtminstone till att börja med.
Det är som att gå i ett månlandskap. Trots att solen skiner och myggen viner är känslan på det gigantiska hygget smått spöklik – på en del ställen har växtligheten börjat återhämta sig en aning, men långa stycken syns knappt ett liv på marken; förkolnade stubbar sticker upp, här och var står sparade träd med delvis svarta stammar.
Lite längre upp på Klusåberget står träden kvar. På håll ser det nästan ut som en ”normal” skog, men när man kommer närmare ser man att stammarna är lika svedda där som på hygget.
Det är här Sveaskog ställt mark och medel till förfogande för att få reda på mer om vad som egentligen händer efter en så omfattande skogsbrand som den i Bodträskforstrakten för drygt två år sedan.
Frauke Ecke, ekolog vid Luleå tekniska universitet, ansvarar för ett forskningsprojekt som tittar på hur växtligheten förändras efter branden, vad som händer med vattnet i en bäck som rinner genom området och hur livet för smådäggdjur påverkats.
Dessutom tittar SLU i Umeå på hur nyplanterade tallar tar sig och på insektslivet i området.
Frauke Ecke guidar genom de olika forskningsprojekten i den brända skogen. Hon berättar att hon anmälde intresse för att forska på skogen redan medan det fortfarande brann.
– Jag är intresserad av vad som händer efter en så omfattande skogsbrand, den största i Sverige i modern tid, säger hon. Den boreala skogen i dag ser ut som den gör på grund av att den är en produkt av skogsbränder. Som ekolog säger man ”jippie” när det brinner – sedan är det självklart en katastrof för markägarna.
Skogsbränder har alltid varit naturens sätt att förnya skogen. När man i dag anlägger hyggesbränder är syftet detsamma. Skillnaden är att naturliga bränder som pågår ett tag går betydligt djupare ner i marken.
De bränder som anläggs ser man till att släcka innan humusskiktet brunnit, annars blir det svårt med återetableringen av växtlighet. På Klusåberget har näringstäcket i stort sett brunnit bort helt på vissa ställen.
Frauke Ecke ser en skillnad i återetableringen av växtlighet på de ytor där träden fått stå kvar, jämfört med de ytor där det avverkats.
Det tycks som om det är svårare för växter att komma igång där man avverkat, och enligt Frauke Ecke hänger det samman med att det som finns kvar av det ytliga näringsskiktet där rinner bort när det regnar. Dessutom ger träden skydd för de växter som kommer upp.
– Ur ekologisk synpunkt är det bättre om träden får stå kvar, säger hon. Man behöver bara titta på stammarna – i nästan varenda en har hackspettar härjat, det finns gott om näring här. Här finns bland annat tretåig hackspett, en art som missgynnas av det moderna skogsbruket och som inte har en chans på hygget.
Vi har kommit fram till en av de ytor där projektet med smådäggdjur pågår. Sorkar, näbbmöss och skogsmöss fångas två gånger om året. På våren tittar man på hur djuren överlevt vintern, på hösten på dem som tillkommit under sommaren.
– Det finns inga studier av smådäggdjur efter en brand i hela Norden, säger Frauke Ecke. Det går åt mycket resurser för att genomföra dem, och det tar flera år eftersom förekomsten går i cykler.
Smådäggdjuren fångas i fällor som markeras med tio orange pinnar på linje. Under förra året, det första efter branden, var djuren nästan lika många i brandområdet som i det obrända referensområdet. I år fanns ytterst få djur i brandområdet.
– De vi fångade första året var antagligen vuxna djur som överlevt branden, men i och med att vegetationen är så sparsam har de haft för lite att äta. De är skyddade från fiender bland träden och stenarna, men saknar mat, och då kan de inte reproducera sig.
Blåbärsris och gräs är basföda för sorkarna, och kommer de tillbaka – vilket en del tyder på – kan det bli gott om sorkar i brandområdet igen.
På ett annat ställe i skogen finns en av fyra provytor där Frauke Ecke och hennes kollegor tittar på hur växtligheten tar sig. Ytorna är 20 gånger 20 meter stora, och på varje yta finns 20 små rutor om 50 gånger 50 centimeter.
Vi tittar på en ruta där det knappt fanns något alls förra året. Det lilla som ändå fanns markerades med tandpetare. Frauke Ecke studerar rutan närmare.
– Här är en liten tallplanta, den fanns redan i fjol… En liten mjölkört har tillkommit, en annan tall är ny för i år, och lingonet är nytt för i år.
Alla rutor fotograferas, då är det lätt att följa vad som tillkommit och försvunnit – det är inte bara framgångar för växtligheten i området. Förra året kom det till exempel upp en del tallplantor som sedan dog på hösten. Torka, torftiga marker och skalbaggeangrepp blev för svåra för dem.
En liten bäck rinner genom brandområdet. Den har sitt ursprung i en tjärn en bit in i skogen. Vid tjärnen finns den första av fyra provtagningsställen innan bäcken rinner ut i Bodträskån. Här tittar man på om det finns läckage av bland annat tungmetaller och näringsämnen som kväve.
– Tesen är att eftersom till exempel metaller sitter bundna i humusskiktet, borde metallerna frigöras när humusen brinner bort i samband med skogsbranden. Och så verkar vara fallet, säger Frauke Ecke.
Kvävehalterna vid snösmältningen är betydligt högre i brandområdet än i referensområdet. Och jämför man halterna mellan hygget och de sparade ytorna är de betydligt högre på hygget.
– Vi tror att det blir lättare för ämnen att lakas ut i och med att man huggit bort skogen.
Sveaskogs pengar räcker till och med 2009. Efter det hoppas Frauke Ecke att forskningen ska kunna gå vidare i någon form – det här är ett långsiktigt arbete.
Den nu pågående forskningen kommer att resultera i ett antal rapporter – Frauke Ecke hoppas på bred spridning, både vetenskapligt och populärt, av rönen.
Och om man tittar ordentligt framåt: hur lång tid tar det innan det är ”riktig” skog på Klusåberget igen?
– Här uppe i de högre delarna är det extremt – i snitt tar det 100 år innan det är lövskog och 200 år innan det är barrskog igen, men här kan det ta längre tid i och med att det är så fattiga marker. Det kan vara annorlunda längre ner, där har det redan kommit upp mjölkört, sly och en del annat.
Rikard Flyckt
"Nu hittar man många tallplantor"
Jens Enberg i byn Klusån äger 308 hektar skog. 260 av dem brann för två år sedan. Tufft för en skogsägare – men Jens är hoppfull. "Nu hittar man många tallplantor – det är roligt", säger han.
När den väldiga skogsbranden i Bodträskfors startade fredag den 11 augusti för två år sedan var Jens Enberg på mässbesök i Piteå. När han fick höra att det brann och att elden börjat ta sig in på hans marker åkte han hem.
Jens driver tillsammans med två andra ett skogsmaskinföretag, och redan från början var han med och hjälpte till med att ordna brandgator.
Det gjorde han också på lördagen, och på söndagen brakade det lös på allvar.
– Polisen kom och spärrade av vägen, sedan utrymde vi husen, säger Jens Enberg. Det kom så djävulskt fort, en kilometer tog 20 minuter.
Familjen Enbergs hus låg i det läget illa till, och då började Jens och andra jobba för att rädda det. De högg bort skog ovanför husen, och under söndagnatten stod Räddningstjänsten och vattnade runt gården. Det klarade sig, men efteråt var det svart av sotflagor och rester efter brinnande barr på gården.
Jens Enberg jobbade i stort sett oavbrutet från söndag kväll till onsdag med att försöka hindra eldens spridning. När vinden vände och elden hotade att ta sig över Bodträskån blev det en prioriterad uppgift. Brandgator och helikoptrarnas vattenbombning räddade från en ohejdad spridning av elden.
När det gäller helikopterinsatsen generellt är Jens Enberg kritisk. Han menar att den kom för sent och i för liten skala.
– De har lärt sig – när det brann i Hassela i somras sattes sju helikoptrar in direkt. Om man hade gjort så här hade elden aldrig spridit sig, då hade det bara blivit de första 100 hektaren.
En bit in i bekämpningsarbetet flöt det bättre med helikoptrarna, men de få man kunde uppbringa i början hade problem. Det var inte bara bristen på helikoptrar som ställde till det.
En del saker som kan tyckas otroliga inträffade under branden. Bland annat klarade sig en jaktstuga mitt i brandområdet i stort sett oskadd; det enda som brann var dasset.
– De bombade med vatten runt stugan, men det var nog mycket att det var kalhygge på ena sidan som gjorde att den klarade sig, tror Jens Enberg. Men det finns en annan stuga mitt i skogen som också klarade sig.
Ekonomiskt sett är branden förstås en förlust. Jens Enberg har avverkat och sålt det som stod kvar som timmer och energived. Det kommer också att bli ersättning från försäkringsbolaget; hur stor den blir är dock ännu inte klart.
När elden härjade som värst funderade Jens Enberg inte så mycket på hur det skulle gå med skogen – första prioritet var att rädda hemmet. Men när det akuta skedet i branden var över kom tankarna på den förstörda skogen.
Jens har köpt en stor del av skogen av sin morfar; själv har han ägt den sedan 1989. 300 hektar skog är för lite att leva av, men en del inkomster har skogen gett. Jakt och rekreation är viktiga värden för honom.
– Det är inte så roligt att gå där nu, säger Jens Enberg. Men det är roligt att det har börjat komma upp plantor – jag såg det redan i fjol höst, och nu hittar man många tallplantor.
Jens har sparat en del tallar som fröträd, och det tycks ha gett resultat. Han gillar det han ser – dels i sig, självföryngring är roligare än att plantera. Dessutom är det billigare.
Jens Enberg är hoppfull inför framtiden, och han har också utvidgat sitt innehav med ett nytt skifte om 50 hektar. Också där det brunnit tror han på bättre tider.
– Jag hoppas att det ska bli fint en vacker dag med ny ungskog. Men det blir väl andra som får avverka den.
Rikard Flyckt
Renlav sprids ut på Klusåberget
Hur klarar sig renlaven där skogen brunnit? Den frågan ska ett forskningsprojekt på Klusåberget försöka svara på.
Renlaven trivs bäst på fattiga marker. Där humuslagren är tjockare har den svårt att stå emot konkurrensen från till exempel mossor, blåbär och lingon.
Den forskning som nu pågår har initierats av renskötaren Lars-Evert Nutti. Utgångspunkten är att rennäringen får problem efter skogsavverkning med markberedning och harvning – ur renarnas synvinkel är de markerna i princip döda.
– Det är viktigt att återetablera renlaven efter en avverkning, säger Samuel Roturier, doktorand vid SLU som håller på med projektet. Sprider man renlav efter en brand har den kanske större chans att klara konkurrensen från andra växter.
Rent praktiskt går forskningen till så att man sönderdelat renlaven i en maskin. Den har sedan spritts ut i fragment; tanken är att man på det sättet ska efterlikna den naturliga spridningen av laven.
– Det intressanta är att det på Klusåberget har brunnit med olika intensitet. Då har man möjlighet att jämföra hur mycket humuslagret måste brinna för att renlaven ska kunna etablera sig, säger Samuel Roturier.
Renlaven spriddes ut på Klusåberget i början av september. Först om 10 – 15 år finns ett definitivt svar på om brända marker – och i förlängningen om man kan bränna skog i stället för att harva – är ett bra alternativ.
– Men redan om några år kan vi se hur trenderna går, säger Samuel Roturier. Vi kommer att kunna se om man behöver sprida ut så mycket renlav som vi gjort – en viss procent överlever, hur mycket är intressant att veta.
Rikard Flyckt