Rottickan är skogens värsta skadegörare. Att bekämpa den lönar sig absolut, menar Nicklas Samils vid SLU i Uppsala, som nyligen doktorerade på bekämpningsmetoder mot rotticka.
Rottickan är svampen som orsakar rotröta i framför allt granskogar. Vanligtvis börjar ett angrepp med att svampens sporer får fäste på färska stubbytor. Därifrån sprider den sig till stående träd i närheten via rotkontakt.
Att öka kunskaperna om rottickan är viktigt inte minst med tanke på att problemen med röta riskerar att öka i framtiden när klimatet blir varmare.
Nicklas Samils har undersökt såväl kemisk bekämpning med urea som biologisk bekämpning med pergamentsvamp.
Pergamentsvampen används direkt på stubbytan efter kapning; standardpreparatet som används heter Rotstop. Tanken är att pergamentsvampen genom att växa på stubbytan ska hindra att rottickan får fäste.
Nicklas Samils forskning visar att rottickan kan bli resistent mot pergamentsvampen. Rotstop-behandlingen leder till minskad genetisk diversitet på pergamentsvampen inom det behandlade området, eftersom preparatet utgörs av en enda klon.
– Fyra år efter behandling är pergamentsvampen mer lik originalklonen än i omkringliggande områden, säger Nicklas Samils. Däremot har den effekten inte spridit sig utanför de områdena. Det känns betryggande.
Forskningen visar också att man inte bör flytta olika stammar av pergamentsvamp mellan kontinenter, eftersom de skiljer sig mycket från varandra. Det skulle kunna ge oönskade egenskaper hos framtida avkommor.
Ureabehandlingen höjer pH-värdet i stubbarna så att rottickan inte kan etablera sig. Nicklas Samils har tittat på långtidseffekter av behandlingen, och resultaten är positiva.
Två granbestånd i Skåne har undersökts 15 år efter första gallring. På de ureabehandlade ytorna hade bara sex procent av träden dödats eller rötskadats, medan 46 procent av träden drabbats där stubbarna inte behandlats.
– Dessutom står träden bättre. I de områden vi undersökte fanns inte ett enda vindfällt träd, säger Nicklas Samils.
På de obehandlade ytorna hade däremot nio procent av träden fallit i de två senaste stora stormarna.
Det är för tidigt att jämföra de båda metodernas effektivitet på längre sikt, menar Nicklas Samils. Inom några månader väntas färska forskningsresultat om pergamentsvampens långtidseffekter.
De viktigaste praktiska slutsatserna av Nicklas Samils forskning är att urea har en bevisad effekt över tid, och att man inte behöver vara orolig för att behandling med pergamentsvamp ska leda till en ”genetisk flaskhals” i svampens naturliga populationer. Det är bara att bekämpa på, alltså.
– Om man har skog i ett område där man vet att det finns stor risk för röta, och om man inte kan avverka eller gallra på vintern när rottickan inte sprider sina sporer, då är det absolut värt kostnaden att behandla, säger Nicklas Samils.
Rikard Flyckt