Mer virke, mer biobränsle, stor klimatnytta. Risk för miljöproblem, minskad biologisk mångfald, hot mot kulturmiljöer och rekreation. SLU:s utredning om intensivodling av skog har mött motstridiga reaktioner. Men vart vill de egentligen komma? Och är det så stor skillnad på förslagen jämfört med dagens metoder?
Utredningen Möjligheter till intensivodling av skog (”Mint-utredningen”) publicerades i höstas. Under vintern har en mängd instanser lämnat remissvar till Jordbruksdepartementet.
Det är ingen överdrift att påstå att reaktionerna från vissa håll varit upprörda – flera avvisar utredningen i sin helhet och menar att de förslag som lämnas innebär att dagens skogsbruk rycks upp med rötterna, och att åtgärderna om de genomförs förpassar skogspolitiken som vi känner den till historien.
Utredningen diskuterar olika alternativ till intensivodling; ökad användning av främmande trädslag, klonskogsbruk och så kallad behovsanpassad gödsling (BAG) är några av dem.
Vad är det då i materialet som är så kontroversiellt, och som har fått så många att protestera så högljutt?
Göran Ståhl, professor i skoglig resursanalys och projektledare för Mint-utredningen, påpekar att SLU egentligen inte förordar några särskilda alternativ. Det gäller såväl de metoder som diskuteras, som den areal som skulle kunna utnyttjas för intensivodling.
På de områden som tas i anspråk skulle produktionen som mest kunna fördubblas jämfört med dagens läge. Utredningen resonerar kring en tänkbar maxandel på 15 procent av den produktiva skogsmarksarealen, och pekar dessutom på 400 000 hektar nedlagd jordbruksmark som lämplig för intensivodling.
– 15 procent är inget förslag från oss, utan bara ett räkneexempel för att visa på konsekvenser, säger Göran Ståhl. Sedan kan man räkna om det mer eller mindre linjärt beroende på hur stora arealer man tar i anspråk. Vad som är en realistisk potential är i hög grad också en ekonomisk fråga – det finns i dagsläget inga jättelika ekonomiska incitament för markägare att börja tillämpa intensivskogsbruk.
Tomas Lundmark, professor i skogsskötsel och biträdande projektledare i utredningen, bedömer att av de alternativ som diskuteras i utredningen har en ökad användning av contortatall och klonskogsbruk störst potential på kort sikt.
Den behovsanpassade gödslingen är ett knepigare kapitel. Den kräver rejäla investeringar i ett bestånds tidiga utvecklingsfas, och är svårare att bedöma eftersom osäkra ekonomiska faktorer som ränteläge spelar in.
– Både contorta och klonskogsbruk är tillåtet i dag på viss andel av skogsmarken; intensivskogsbruk innebär bara att man går över de gränserna. Det är på samma sätt med behovsanpassad gödsling – det finns egentligen ingenting i skogsvårdslagen som hindrar det. Det är i de allmänna råden man talar om hur skogsgödslingen bör gå till, och skogsbruket rättar sig efter det, säger Göran Ståhl.
De förväntade plusfaktorerna är en ökad produktion av bioråvara. Dessutom pekar SLU i utredningen på en positiv klimateffekt eftersom koldioxidutsläppen till atmosfären kan minskas genom att kol lagras i biomassa, och genom att biobränslen ersätter fossila bränslen.
På minussidan listar Mint-utredningen konsekvenser för miljön, den biologiska mångfalden, rekreation, rennäring, kulturmiljövård och landskapsbild. I utredningen talas det om att effekterna på många av de här områdena är osäkra, även om man generellt kan förvänta sig att de får ta stryk vid intensivodling.
Bland annat av det skälet föreslås att intensivodling ska bedrivas inom ramen för så kallad adaptiv skötsel, vilket innebär att man utvecklar formerna för skötsel och annat efter hand som ny kunskap tillkommer.
Somliga kritiker har påpekat att när det gäller biologisk mångfald är den adaptiva skötseln inte mycket värd – om en art har försvunnit så har den försvunnit, det går inte att reparera.
– Att det inte går att återställa är hårt sagt, men under överskådlig tid är området fördärvat, medger Göran Ståhl. Samtidigt är det väldigt små arealer som skulle tas i anspråk. Man försämrar på de arealerna, men ur ett samlat landskapsperspektiv är läget annorlunda. De naturvårdsexperter som medverkade i utredningen bedömde att konsekvenserna skulle bli små om maximalt tio procent av ett landskap tas i anspråk.
De negativa aspekter som utredarna själva sätter fingret på, har kritikerna huggit tag rejält i.
Exempelvis anser Skogsstyrelsen att intensivodling av skog tills vidare bara bör bedrivas som långsiktig försöksverksamhet, kopplad till breda program som undersöker alla tänkbara konsekvenser.
Myndigheten skriver i sitt remissvar att det skulle kräva en omskrivning av lagar och regler om intensivodling ska bedrivas i stor omfattning. Man anser att den praktiskt möjliga produktionsökningen är överskattad. Den ökning av kväveutsläppen som utredningen räknar med anses å andra sidan vara underskattad.
SLU:s egen centrumbildning Artdatabanken går på samma linje när det gäller en förändring av skogspolitiken, och väger också in andra färska utredningar om främmande trädslag, stubbrytning och gränsen för svårföryngrad skog i bilden.
Totalt sett anser Artdatabanken att de negativa konsekvenserna för främst biologisk mångfald och vattenkvalitet blir stora. Flera miljömål blir omöjliga att nå, och de beräknade positiva effekterna anses överskattade. Artdatabanken ”avstyrker utredningens samtliga förslag”.
Gunnar Isacsson, som skrivit Skogsstyrelsens remissvar, anser att Mint-utredningen är välgjord när det gäller att redovisa möjlig produktionspotential. Och Artur Larsson, som gjort motsvarande jobb för Artdatabanken, säger att det som tas fram i utredningens underlagsrapporter kring bland annat biologisk mångfald och juridiska aspekter pekar på intressant ny kunskap.
I övrigt har ingen av dem särskilt mycket gott att säga om utredningen. Gunnar Isacsson pekar på vad han menar är inkonsekvenser i materialet. När utredningen anger två procent som ökning av kväveutsläppen vid behovsanpassad gödsling, anser han att den verkliga ökningen är 33 procent.
– De jämför med den totala mängden kväve som läcker ut från all skogsmark, men det mesta där är sådant man inte kan påverka, säger Gunnar Isacsson. Det är de procent man påverkar genom skogsbruksåtgärder som är intressanta. Dessutom redovisar de bara kväveutsläpp från behovsanpassad gödsling, inte från all annan gödsling som man också har med som produktionsförbättrande förslag i Mint.
Isacsson ifrågasätter också begreppet ”låga naturvärden”. Inte heller de områdena är ointressanta ur naturvårdssynpunkt, hävdar han.
– Det som håller naturvärdena igång är att arter, framför allt via den naturhänsyn som lämnas på hyggena, kan sprida sig mellan olika områden. Dessutom har man valt att inte beakta kulturmiljöer eller socialt viktiga rekreationsområden trots att utredningen nämner dessa i definitionen av ”låga naturvärden”.
Även markägarens egen beslutsrätt får sig en törn av utredningen, menar Gunnar Isacsson. Börjar man intensivodla tvingas man göra det så länge beståndet finns kvar. Och ska det i kompensationssyfte tas ökad naturhänsyn någon annanstans finns risken att markägare som inte intensivodlar tvingas till större hänsyn än de annars skulle behövt ta.
Gunnar Isacsson är övertygad om att det går att åstadkomma rejäla produktionsförbättringar inom ramen för dagens system – bättre skötta föryngringar, röjning och gallring i rätt tid är några bra åtgärder.
Han fruktar att en satsning på intensivbruk skulle leda till att Sveriges goda renommé skjuts i sank.
– Vi har i dag ett väldigt gott rykte internationellt för att vi tar miljöhänsyn. Men ska vi bedriva ett skogsbruk med rena trädplantager där man tidigare huggit bort den naturliga vegetationen, kommer vi att betraktas ungefär som dem som hugger bort regnskog i Amazonas och odlar oljepalmer i stället.
Artdatabanken skriver i sitt remissvar att Mint-utredningen lider av bristande objektivitet. Beställningen från regeringen var att utreda om produktionen kunde ökas framför allt på nedlagd jordbruksmark.
– Men här går man utöver beställningen och koncentrerar sig på skogsmark med låga naturvärden, säger Artur Larsson. Dessutom är den samlade bedömningen i underlagen att intensivodling gör det svårare att nå flera av miljömålen, men det bortser man från och lägger ändå fram förslagen. Avvägningen huruvida klimatmålen ska prioriteras och den biologiska mångfalden överges får regeringen göra, det är inte SLU:s sak. Det är inte särskilt objektivt.
På klimatsidan konstaterar Artur Larsson att utredningen själv pekar på osäkerheter, och lägger till att det är oklart vad den ökade produktionen av biomassa kommer att användas till. Ett intensifierat skogsbruk leder inte i sig till större kolinbindning eftersom man hela tiden avverkar. Återstår då substitutionseffekten, alltså att biomassa ersätter fossila bränslen.
– Men det finns inget som säger att den kommer att användas för att substituera fossila bränslen – det kan lika gärna vara så att biomassan används till annan konsumtion. Det blir den som kan betala bäst som får det, säger Artur Larsson.
Såväl Artur Larsson som Gunnar Isacsson skjuter också in sig på begreppet adaptiv skötsel. Dels menar båda att det i princip är så Sveriges skogar sköts redan i dag, dels kritiserar de vad de ser som en enkel metod att inte behöva skriva in överdrivet mycket naturhänsyn i skötseln från början.
Artur Larsson säger att det kommer att bli problem med tanke på de långa tidsrymderna – det blir svårt med kontinuitet, nästa generation ska fatta eventuella beslut om att backa.
– Då kan det vara för sent att återställa skador man orsakat genom gödsling och främmande trädslag. Adaptiv förvaltning är intressant ur ett tioårsperspektiv, men på längre sikt är det svårt att se hur det kommer att fungera.
Göran Ståhl säger att allt naturbruk bygger på avvägningar – för att uppnå något positivt av att odla markerna kan man få ta att det blir något negativt tillbaka i en annan ände. Den typen av bedömningar måste göras hela tiden.
Och när vi nu står inför en framtid där efterfrågan på skogsråvara väntas öka kraftigt, inte minst gäller det biobränslen som ersätter olja och kol, måste råvaran hämtas någonstans.
– Det fordrar att man gör de här bedömningarna och törs införskaffa kunskap om olika metoder, och inte ryggmärgsmässigt säger att det här verkar farligt, säger Göran Ståhl. Sedan får man göra nya bedömningar och se om det är värt att satsa på. Som SLU ser det är riskerna vid begränsad användning på någon enstaka procent av skogsmarksarealen väldigt små. Samtidigt kan man få väsentligt bättre kunskap om den här typen av skogsbruk.
Hur det till slut blir med de olika förslagen i Mint-utredningen återstår att se. Regeringen sliter som bäst med frågan. Oavsett var det landar lär debatten fortsätta länge än.
Rikard Flyckt
Inget beslut före valet
Det blir inget regeringsbeslut om intensivodling före valet. Jordbruksdepartementet funderar just nu på hur de olika förslagen i Mint-utredningen ska hanteras.
Flera punkter i utredningen är, tillsammans med de olika åsikterna i remissvaren, komplicerade att ta ställning till, enligt Marie Wickberg, politiskt sakkunnig på Jordbruksdepartementet.
En av de knepigare sakerna att hantera är frågan om huruvida intensivodling ska betraktas som pågående markanvändning eller inte. Men det finns andra också.
– Innan vi har gjort färdigt beredningen internt så att vi vet vilka delar vi vill gå vidare med och inte, är det svårt att säga vad vi tycker, säger Marie Wickberg.
Regeringens ambition, och uppdraget för utredningen, är att hitta sätt att öka tillväxten i skogen. Om regeringen vill gå vidare med samtliga förslag i utredningen, eller väljer att satsa på vissa av dem, är inte klart i dagsläget.
– Man måste titta på varje åtgärd för sig och se vad som fungerar och inte, säger Marie Wickberg. Vi har ingen ambition att rucka på balansen; vi vill att målen i skogspolitiken ska vara jämställda, så man får gå varligt fram.
Rikard Flyckt