EU har satt upp nya tuffa mål för användandet av förnybar energi. Vad innebär det för svenskt skogsbruk? Och vilka krav kan Sverige ställa i processen?
I mars 2009 beslutade EU om ett nytt direktiv om förnybar energi. Detta direktiv ställer upp långtgående mål för alla medlemsstater i syfte att EU ska nå målen till år 2020 att minst 20 procent av energin kommer från förnybara källor och minst tio procent är förnybar energi i transportsektorn.
Det här är särskilt relevant för skogsbruket, eftersom över hälften, 58 procent, av hittillsvarande nio procentenheter förnybar energi av EU:s energiförbrukning kommer från träd.
Direktivet innehåller än så länge hållbarhetskriterier endast för biobränslen som används för transportändamål.
Dessa kriterier kräver att biomassa – om man vill räkna in denna biomassa i nationella mål och för att den ska komma ifråga för statligt stöd – inte kommer från ”ostörd skog” eller naturskyddsområden. I det sista fallet finns det ett undantag om man kan bevisa att framställningen av råmaterialet inte inkräktar på dessa naturskyddsändamål.
Dessutom är biomassa diskvalificerad om markanvändningen ändras från skogsbruk till exempelvis framställning av energigrödor.
Särskilt kriteriet ”ostörd skog” kan bli ett bekymmer för skogsbruket i norr, där avverkningsmogen skog många gånger är mycket naturlik och aldrig tidigare har varit kalavverkad.
Det finns också ett krav på att uttaget/odlingen av bränslet inte får ge upphov till temporära minskningar i kollager i biomassa eller mark i ett kort tidsperspektiv (20 år) som eventuellt blir svårt att tillämpa för svenskt skogsbruk med långa omloppstider.
Den största utmaningen är dock att EU-kommissionen (KOM), på generaldirektoratet för Transport & Energi, nu utvecklar hållbarhetskriterier även för biomassa som används för el- och värmeproduktion, en för närvarande vanligare form av bioenergi i Sverige.
Än vet vi inte om KOM helt enkelt kommer att tillämpa samma hållbarhetskriterier eller om de tänker göra anpassningar. Enligt planen ska de lägga fram ett förslag i december 2009.
Egentligen har vi redan har hållbarhetskriterier för skog i Europa sedan 1998. Dessa utvecklades av Ministerkonferensen för skydd av skogar i Europa (MCPFE) och är fullt genomförda inom det svenska skogsbruket.
Sverige har lett en process inom MCPFE-ramen för att övertyga KOM att bättre beakta dessa befintliga – och allmänt erkända – skogskriterier i sitt förslag. KOM:s viktigaste invändning är dock att dessa kriterier inte är lagligt bindande eller ställer mätbara minimikrav för vad som anses hållbart. Dessutom saknas riktlinjer kring klimateffektivitet i MCPFE-kriterierna.
Direktivet är ett exempel av flera på hur EU alltmer kan påverka svenskt skogsbruk. Sverige bör därför jobba hårdare för att EU:s skogs- och miljöpolitik ska bli mer genomtänkt och bygga på verklig kunskap om hur skogen och skogsbruket fungerar.
Gerben Janse
Internationella enheten, Skogsstyrelsen
Svårt för EU att driva skogsfrågor
Hur lyckas EU i internationella skogsförhandlingar? Olika bra är svaret, beroende på vilka förhandlingar det gäller. Statsvetaren Gunilla Reischl förklarar varför i en färsk avhandling.
EU har generellt en hög profil i miljö- och klimatfrågor. I många frågor, till exempel Kyotoprotokollet, har EU spelat en avgörande roll.
Men när det kommer till globala förhandlingar i skogsfrågor är bilden mer splittrad. Gunilla Reischl har i sin avhandling fokuserat på tre frågor inom ramen för dessa förhandlingar: frågan om en skogskonvention, frågan om certifiering och den biståndsrelaterade frågan om en global skogsfond.
– Jag kom fram till att EU är en inflytelserik aktör, men har olika inflytande i olika frågor, säger Gunilla Reischl. I konventionsfrågan var inflytandet litet, i certifieringsfrågan begränsat och i fondfrågan stort.
I frågan om skogsfonden var EU en stark och tydlig part i förhandlingarna. I certifieringsfrågan var såväl själva frågan som EU:s agerande mer otydligt. Och i konventionsfrågan ligger en rad orsaker bakom EU:s begränsade framgång, enligt Gunilla Reischl.
– Medlemsländerna var inte överens sinsemellan – några länder drev frågan hårt och ville ha en konvention, andra ville inte ha den, förhandlingsmässigt var frågan svår att driva.
Dessutom sågs frågan på många håll som tämligen oviktig och utan relevans för det egna landets skogsbruk. För Sverige, som redan har en hög standard på skogsbruket, skulle en konvention inte göra någon större skillnad.
En annan sak som gör skogsfrågorna svårare för EU än till exempel klimatfrågan är att det ofta är oklart vad man faktiskt vill reglera. Klimatfrågan kan tyckas mer komplex, men i grunden finns numera en bred förståelse för att utsläppen måste minska.
– Skogen har inte följt samma spår som de andra stora miljöproblemen när det gäller att hitta internationella ramverk, säger Gunilla Reischl. Och där man skulle kunna ha en bra plattform för erfarenhetsutbyte förstörs det av att man försöker skapa en konvention.
Det faktum att EU inte har någon gemensam skogspolitik spelar enligt Gunilla Reischl mindre roll i det här sammanhanget – den egna skogspolitiken och internationella förhandlingar påverkar inte varandra i någon större utsträckning.
Rikard Flyckt