Almsjukan hotar de unika bestånden av lundalm på Gotland. Men ett envetet arbete börjar ge resultat, och det finns tecken som tyder på att läget långsamt men säkert förbättras.
Det ser inte vackert ut. Bladen på de drabbade almarna ser vissna och skrumpna ut, på sina håll är grenarna kala. Träden blir allt svagare, och på sikt slutar det med att de dör.
Under några år har först länsstyrelsen, och från i år Skogsstyrelsen, på Gotland arbetat med att inventera och oskadliggöra angripna träd. Det är viktigt att hindra spridningen – bedömningen är att om inget görs kan almen vara mer eller mindre försvunnen på ön inom ett par decennier.
En av de där heta julidagarna i somras följde SkogsEko med ut på inventering tillsammans med ansvariga Inga-Lena Östbrant och inventerarna Mikael Bjuggren och Owe Eklund. Utrustade med bland annat stångsåg, gasolbrännare för desinficering av verktygen och gps för att markera skadepunkter kliver de runt i markerna på jakt efter drabbade träd.
Sjukdomen upptäcktes första gången på Gotland år 2005. Då hade den redan härjat ett femtiotal år på andra håll i Sverige. Att den kom så sent till Gotland beror på det isolerade läget.
– Östersjön har fungerat som en naturlig barriär, säger Inga-Lena Östbrant. Därför tror vi att sjukdomen inte har kommit hit på naturlig väg, utan har transporterats hit på mänsklig väg, till exempel genom virke.
Av samma skäl finns det gott hopp om att det ska gå att bekämpa almsjukan med rätt insatser, och att risken för att den ska återkomma senare borde vara liten. Detta till skillnad från till exempel i Malmö, där bekämpningen var framgångsrik i 15 år, men där man inte var lika noggrann i kommuner runt om. När det kom en reinvasion av sjukdomen från Danmark blev det svårt.
På Gotland hittade inventerarna 3 573 angripna träd säsongen 2008–2009, 2 174 året efter och det senaste året 2 635 träd.
Anna-Lena Smedberg, Skogsstyrelsens projektledare för almsjukebekämpningen, berättar att antalet fastigheter med sjuka almar har minskat mellan de två senaste åren, trots att fler angripna träd hittats. Hennes slutsats är att angreppen nog egentligen har avtagit, men att det blev en ökning i inventeringen eftersom angripna träd fick stå kvar för länge under förra vintern.
– Vi fick pengar sent från Naturvårdsverket, vilket gjorde att vi kom igång sent med destrueringen, säger Anna-Lena Smedberg. Dessutom var det mycket snö och svåråtkomligt. Det går inte att ta ner almar om det blir en högstubbe på en meter kvar, vi var tvungna att vänta till snön försvann och sedan på att risken för körskador skulle minska.
Det finns en tydlig koppling mellan att sjuka träd fått stå kvar och mängden liggande stammar, och spridningen av sjukdomen. Men i år ser det bättre ut – pengarna kom i tid, och avverkningen av sjuka träd är i stort sett avklarad.
Att enstaka grenar är intorkade kan vara helt normalt, men är intorkningen större i trädet är det ofta ett säkert tecken på almsjuka. Inventerarna tar grenprov på almar som ser ut att vara i dålig kondition. De skalar bort barken, och en bit in i splintveden där kärlsträngarna för vatten och näringstransport sitter kan almsjukesvampen som orsakar sjukdomen ses som mörka stråk.
När ett sjukt träd upptäcks är det viktigt att vidta åtgärder snabbt. Träden tas ner och kan antingen brännas på plats eller flisas, och då ska även flisen eldas så snart som möjligt. Annars finns en risk att almsplintborren hinner sprida sjukdomen vidare.
Stubbarna pluggas sedan med plastpluggar som innehåller det växtdödande ämnet glyfosat (samma används i trädgårdar och finns bland annat i Roundup). Giftet torkar ut stubben och hindrar återväxt och att svampen sprids vidare den vägen.
Inga-Lena Östbrant säger att enligt Kemikalieinspektionen ska det vara en kemisk bekämpningsmetod som är så säker att risken för läckage och skador utanför den preparerade stubben är obefintlig..
Ett bra samarbete med fastighetsägarna är nödvändigt för att bekämpningen ska bli effektiv. Det är viktigt att fastighetsägarna följer rekommendationerna.
– Det är svårt att nå ut till alla, säger Inga-Lena Östbrant. Genom åren har vi gått ut med information via en mängd kanaler, men det är inte alltid folk är medvetna om att det är en alm man tagit ner och som ligger på vedbacken. Men på senare år har jag sällan mött någon som inte har hört talas om almsjukan.
De flesta fastighetsägarna är positiva till arbetet mot almsjukan. De vill att Skogsstyrelsen ska åtgärda problemet, många vill bolla tankar och idéer, många ringer och tipsar.
– Det är flera som ringer varje år och berättar att de har sett sjuka almar. Det underlättar vårt arbete, säger Inga-Lena Östbrant.
Rikard Flyckt
Fotnot: I papperstidningen ger en av bilderna till denna artikel ett tvetydigt budskap - den visar både ask och alm. Vi beklagar att bildvalet inte blev optimalt.
FAKTA Almsjukan
Almsjukan är en svampsjukdom som leder till att träden vissnar och dör, ofta inom ett par år.
Svampen sprids av almsplintborren via näringsgnag, men också via rotkontakt mellan almar nära varandra. Den kan också spridas via verktyg och från almved.
Svampen har förts in i Sverige via smittat almvirke. De första sjukdomsfallen upptäcktes på 1950-talet.
Almsjukan känns igen på att löv gulnar och faller av, eller sitter kvar bruna och intorkade.
Källor: Skogsstyrelsen, www-skogsskada.slu.se.
FAKTA Bekämpning
Alla almar som angripits av almsjukan måste hittas och tas bort.
Fällda träd får inte ligga kvar obarkade. Upparbetning (flisning och eldning) ska ske före 1 april efter höst- och vinteravverkning, i övrigt så snart som möjligt. Ingen sjuk almved får lämnas obarkad; det gäller även stubben.
Almved får inte transporteras eller lagras utan att Skogsstyrelsen först kontaktas. Skogsstyrelsen ger också råd inför röjning i almbestånd.
Verktyg ska desinficeras, helst med gaslåga, för att hindra smittspridning till friska träd.
Källa: Skogsstyrelsen.