Marianne Eriksson älskar att titta på träd. Men ännu mer älskar hon att jobba med människor i skogen. Hon har drivit jätteprojektet Kraftsamling Skog, och håller nu i Krafthandling Skog för nya och blivande skogsägare. Marianne själv? Ja, det är väl hon som är Kraftledning Skog.
Av någon anledning kommer genusfrågan sällan upp när man intervjuar skogliga män. Men så snart det sitter en kvinna på andra sidan bordet tenderar samtalet att åtminstone delvis handla om könsperspektivet. Och så riskerar det goda syftet, att lyfta fram och utjämna, att i stället bidra till att normen befästs, bara genom att det ”avvikande” alls måste påpekas.
Marianne Eriksson säger att hon var engagerad, och att hon gjort sin värnplikt i frågan, men att hon nu nöjer sig med att vara en förebild.
– Jag lyfter gärna fram exempel på duktiga kvinnor, men har slutat dra några lass, det får andra göra, säger hon. Förhoppningsvis kommer vi dit att vi inte behöver dra några lass. Och det är min fullständiga övertygelse att det totalt sett blir bättre om ett företag har båda könen i ledningen.
För övrigt ser det ut som om genusläget håller på att förändras, även om det går att ha synpunkter på takten. När Marianne Eriksson utbildade sig till jägmästare var hon en av tre kvinnor på programmet. När Kraftsamling Skog, ett ganska renodlat produktionsprojekt, skulle anställa en grupp människor som skulle hjälpa Marianne att hålla i trådarna blev det fem kvinnor.
– Det var en del som trodde att jag hade tillsatt gruppen, men de fem anställdes på fem olika ställen av olika skogsägarföreningar, säger hon.
Jag hälsar på hemma hos Marianne Eriksson i Ås, en bit nordväst om Östersund. Mammas barndomshem och Mariannes paradis Jo’Pers i Bingsta ligger några mil söder om stan, men hänger också i form av ett målat tråg på en bjälke i köket. Marianne pekar och berättar.
– Vi var i Bingsta varje helg och alla lov. Det är därifrån jag har fått hjärtat för landsbygdsfrågorna, men det är också ett litet dåligt samvete – det är ett fullt beboeligt ställe som vi använder några helger och veckor om året. Jag känner ibland att jag kastar sten i glashus; jag höjer gärna rösten i landsbygdsfrågor, samtidigt som jag själv har slagit mig ned i bekväm närhet av en stad.
Hon beskriver hur hennes föräldrar flyttade från landet till staden, men aldrig på allvar blev stadsbor. Själv är hon en produkt av den kluvenheten, även om hon ganska tidigt visste att det var skogen hon ville satsa på.
1972, när hon var 19 år, var det ”botten” att bo i Jämtland. Marianne ville se något annat. Inte stora världen, men andra delar av Sverige. Hon la sin humanistiska böjelse åt sidan, och då återstod jord, skog och trädgård att välja mellan.
– Jag hade ingen erfarenhet av jordbruk, och trädgård på de här breddgraderna var på den tiden lite morötter och så… Men jag hade hela släkten i skogen, det kändes hemtamt, tryggt och robust på något vis, så jag slängde in papperen och på den vägen är det.
Utbildningen på ”Skogis” var kul – kombinationen av att krypa ner i molekylerna i marken och att lära sig hur man får ut mesta möjliga peng ur stammen passade henne.
Efter skolan den berömda verkligheten, och den startade för Marianne Erikssons del hos Riksskogstaxeringen i Norrbotten. Därefter ett raskt hopp till Västergötland, och sedan kom hon in på lärarbanan när skogsbruksskolan i Ljusdal behövde folk.
Det gav mersmak, hon skaffade en lärarutbildning och hamnade sedan på Skedom i Sollefteå. Hon trivdes, men tyckte också att det var för mycket socialt arbete, så efter några år gick hon över gården till Skogsvårdsstyrelsen.
– Jag bytte från att jobba med 16-åringar till 60-åringar. Det var egentligen mycket samma pedagogik, men jag slapp hålla reda på elevernas vantar.
”Aldrig mer Jämtland” hette det 1972, men rötter är rötter, hemtrakterna drog och Mariannes man som är skåning hade inget emot flytten.
– I början av 90-talet uttalades att Skogsvårdsstyrelsen skulle flytta fokus från skogen till skogsägaren – det var som musik i rådgivarens öron, men det blev inte så. Lag och rådgivning skulle vara de två skogspolitiska verktygen, men jag upplevde att lagtillsynen prioriterades.
Marianne jobbade också en tid centralt på Skogsstyrelsen i Jönköping – ett intressant jobb, men på långt pendlingsavstånd hemifrån. Det var då det mystiska fordonet dök upp.
– Det var en sen kväll 1996, jag skulle gå och lägga mig, då gled det in en bil med släckta lyktor på gårdsplanen. Jag skulle just låsa när jag såg att det var en jag kände igen – det var en bulvan som var utsänd för att värva mig till LRF.
Denna lätt thrillerartade episod ledde fram till jobbet som LRF:s regionchef i Jämtland. Marianne, som inte kunde ett dyft om juverinflammationer, beskriver det som en aha-upplevelse: ”wow, det finns en värld utanför skogen!”. En kulturkrock var det också att gå från en myndighet till en intresseorganisation.
– Den stora skillnaden är att man får – och ska – vara partisk. Jag jobbar för medlemmarna, betald med deras pengar. Och så lärde jag mig att jobba med media, vikten av att ha breda nätverk, och mycket om lobbyverksamhet. Jag vill påverka, och man har stora möjligheter att göra det på LRF.
Det blev tio år som regionchef. Marianne beskriver hur de jobbade mycket i projektform, bland annat för att de ordinarie resurserna var små. Mot slutet av tiden där började hon känna att hon satt fast i nätet – personer och projekt kom och gick, hon satt där hon satt.
När LRF Skogsägarna i det läget sökte en projektledare till Kraftsamling Skog tände det till.
– Det stod ”Marianne Eriksson” som i eldskrift. Jag har aldrig känt så förut, men då kände jag att det finns ingen annan i Sverige som klarar det bättre. Ska man jobba i ett samarbete mellan LRF och skogsägarföreningarna måste man kunna koderna i båda. Det finns en handfull personer som gör det, men det var bara jag som hade jobbat så mycket med utbildning.
Kraftsamling Skog, som inleddes 2007 och avslutades vid senaste årsskiftet, var en studiekampanj riktad till skogsägare. Syftet var att uppnå ökad lönsamhet i familjeskogsbruket.
Marianne Eriksson är stolt över resultatet – exempelvis hade deltagarmålet satts till 50 000, men totalt deltog 73 000 personer (62 000 ”unika”) i bland annat kurser, seminarier och studiecirklar.
– Vi märkte en klar skillnad jämfört med 90-talets kampanjer – det var svårare nu att få folk till längre, djupare aktiviteter. Samtidigt visar vår utvärdering att de som har deltagit i studiecirklar är mest nöjda med kunskapsinhämtningen. Vi ser i utvärderingen att många av deltagarna har ökat sin aktivitet i skogen. Många av de 73 000 är sådana som redan är engagerade, det är en ständig utmaning att nå dem som inte är lika aktiva.
Nu står Marianne som ledare för det nya projektet Krafthandling Skog, som ingår i landsbygdsprogrammet. Målgruppen nu är nya och blivande skogsägare, och skogsägare med ny skogsbruksplan. Det handlar mycket om personlig rådgivning, och även här är syftet ökad lönsamhet på den enskilda skogsgården.
Jag frågar Marianne hur hennes drivkrafter ser ut. Hon säger att hon är en människa som ständigt är på väg, som inte vill fastna – och som vill åstadkomma resultat.
– Det här kanske låter smörigt, men det handlar inte så mycket om mina resultat i förhållande till någon annans, utan jag vill se att det händer något, att vi till exempel kan åstadkomma en bra personlig rådgivning. Jag har en obändig tro på att vi måste kunna nyttja skogen bättre som en resurs för att kunna leva över hela landet.
Marianne har ingen större tilltro till hobbyberksamheter som syltade granskott; det måste gå att plocka större pengar ur skogen om bygden ska överleva. Den födda rådgivaren i henne tittar fram och säger att hon ogillar när folk bara har skog och inte vet vad de vill med den.
Och så börjar hon prata om hur hon kan titta hur mycket som helst på skog, se att vartenda träd är unikt, att en så fantastisk varelse kan uppstå ur ett litet frö… Bor det en romantiker i henne trots allt?
– Nja. Jag kan känna en oerhörd aktning för den gröna fabriken som driver vår planet.
Mariannes devis är att hon inte jobbar med skog, utan med människor – eftersom det är människor som bestämmer hur det ska bli i skogen.
– Jag vill inte peka med hela handen, utan locka människor att själva välja ett aktivt skogsbruk. Dithän skulle jag också vilja att vår rådgivning utvecklas.
Rikard Flyckt
Marianne Eriksson
Ålder: 57.
Familj: Man och tre utflugna barn.
Bor: I Ås utanför Östersund.
Yrke: Projektledare.
Livsmotto: ”Det omöjliga tar bara lite längre tid.”
Läser: Jag vill gärna läsa, men somnar ofta när jag gör det. När livet är lite lugnare läser jag mer, men jag lägger mig ofta för sent.
Tittar på: Det låter så tråkigt så det inte är sant, men jag tittar på nyheter och filmer i tv. Och så kan jag titta på enskilda träd, hur länge som helst.
Lyssnar på: Jag gillar ganska mycket musik. Gärna blues, jag kan gilla jazz live men inte på skiva… Live gillar jag nästan allting.
Marianne Eriksson om…
… att jobba för både stora och små skogsägare: Jag jobbar gärna med alla, men eftersom jag ser de ekonomiska möjligheterna i skogen som viktiga, blir det en dragning åt större familjeskogsbrukare. Jag skulle aldrig avvisa en skogsägare med tre hektar från en kurs, men det ger mer effekter att jobba med dem som har lite större areal.
… konflikten mellan produktion och miljö: Jag ser det inte som en konflikt, utan som en utmaning att kombinera. Jag tror fortfarande på den svenska modellen.
… tio år: Då är jag pensionär. På vintrarna åker vi mycket skidor vid vår fjällstuga, på somrarna är vi i Bingsta. Jag är ute mycket, och jag ska verkligen sköta om mitt trädgårdsland. Jag hoppas att jag har en massa barnbarn som jag kan grilla korv och gå i skogen med. Och så kanske jag har en liten konsultverksamhet.