Risken för viltskador är en tung orsak till att det planteras gran där tall egentligen är ett bättre alternativ. Det uppger 87 procent av Skogsstyrelsens distrikt i en färsk enkät. Problemet är störst i södra Sverige.
Det råder inga tvivel om att våra vilda hjortdjur (älg, rådjur, dovhjort och kronhjort) har ett stort värde för Sverige och svenskarna. Många känner också till att trafikolyckor och skogsskador är exempel på oönskade effekter som förknippas med hjortdjuren.
Men att hjortdjuren kraftigt bidrar till en omdaning av skogarnas trädslagsblandning verkar färre känna till, förstå eller acceptera. Skogsstyrelsen vill därför göra fler uppmärksamma på vad som händer i vår natur som en direkt eller indirekt effekt av dagens hjortdjursstammar.
En mycket viktig faktor att känna till om våra skogslevande hjortdjur är att de är noggranna med vad de väljer att äta.
Under vintern är djuren i stor utsträckning hänvisade till träd och buskar eftersom födan på marken är begränsad och dessutom kan vara täckt av snö. Hjortdjuren värderar trädslagen olika beroende på faktorer som närings- och energiinnehåll.
Den generella bilden är att trädslag som ek, sälg, rönn och asp är särskilt eftertraktade av djuren medan gran och al i det längsta ratas. Tall och björk är dock huvudsaklig föda eftersom det i allmänhet finns mycket av dem samtidigt som de är relativt "smakliga".
Hjortdjurens selektiva bete innebär att trädslag som är eftertraktade ur födosynpunkt har svårare att klara sig i konkurrens med de trädslag som ratas av djuren. Dagens betestryck innebär till exempel att gran och björk (framförallt glasbjörk) gynnas då den nya skogen tar form. Ju fler hjortdjuren är, desto starkare blir denna effekt.
En indirekt effekt av täta stammar av hjortdjur består i att många markägare har gett upp försöken att föryngra med trädslag som tall. En enklare väg som många mark-ägare väljer är plantering av gran eller att låta björken självföryngras eftersom det ökar chansen att klara föryngringen.
Även om markägare på många platser både lämnat frötallar och planterat granplantor i hopp om att få upp en blandskog liknande den som avverkades, är risken stor att granen kommer att dominera den framtida skogen. Trädslag som ek, ask eller bok måste normalt sett stängslas för att man överhuvudtaget ska få plantorna att överleva.
Många är överens om att viltet är en viktig orsak till att tall i dag ofta undviks till förmån för gran. Då ett mindre lämpligt trädslag ur produktionssynpunkt planteras på en växtplats brukar vi kalla det för en felaktig ståndortsanpassning.
För att undersöka hur vanligt felaktig ståndortsanpassning är, dess främsta orsaker och om det skiljer sig i olika delar av landet ställdes några frågor av bedömningskaraktär till Skogsstyrelsens distrikt. 30 distrikt svarade på enkäten inom utsatt tid och resultaten var mycket mer oroande än vad vi hade förväntat oss.
Det verkar som om viltet utan konkurrens är största orsaken till att gran planteras där tall vore ett bättre alternativ.
Att viltets inverkan på trädslagsval bland markägare främst är en fråga för södra Sverige måste också revideras. Det verkar som om frågan är aktuell i nästan hela landet, vilket framgår av kartan där ett genomsnitt för Skogsstyrelsens fem regioner presenteras.
87 procent av distrikten (26 stycken) svarar att viltbete är en orsak till att gran planteras där tall ur skoglig synpunkt vore ett lämpligare alternativ. I de norra delarna är processen dock inte lika allvarlig. Längst upp i norr anges svampsjukdomen törskate ge upphov till att granen väljs framför tall.
43 procent av distrikten (13 stycken) anser att det är ett allvarligt eller mycket allvarligt problem i distriktet att viltskadorna gett upphov till en förgraning. Man gör i dessa distrikt bedömningen att 18 procent av den årliga föryngringsarealen berörs av denna felaktiga ståndortsanpassning.
Skogsägarnas minskande intresse att välja tall i föryngringen kan vi även se i försäljning av tallplantor som minskat drastiskt sedan en tid tillbaka.
I Skogsstyrelsens framtidsscenario som presenterades nyligen förutspås att tallarealen i södra Sverige kommer att halveras inom 100 år om utvecklingen fortsätter som i dag. Bilden av att det är viltskadorna som driver på denna utveckling stärks efter att vi tagit del av distriktens bedömning.
Denna utveckling är en av de allvarligare frågorna vi har att tampas med inom skogen. Effekterna av att gran planteras på tallmarker är att vi tappar i skogsproduktion i en tid där vi på grund av klimathotet behöver skogens biomassa mer än någonsin.
I stället för att sprida riskerna via flera trädslag ökar vi riskerna genom ett ensidigt trädslagsval. Vi anpassar skogen till rådande viltstammar när vi borde anpassa den till ett framtida klimat. Förlorar vi tallen i landskapet förlorar vi samtidigt de organismer som är knutna till detta trädslag.
Sist men inte minst: kan vi verkligen påstå att vi tar ansvar för våra viltstammar om vi inte samtidigt tar ett ansvar för deras framtida tillgång på foder? Det verkar som att dagens förvaltning snarare leder till att viltstammen bildligt talat äter upp den gren de sitter på.
Det minsta man kan begära av en ny viltförvaltning är att skogsfrågorna tas på större allvar och framförallt omsätts rent praktiskt, det vill säga att det märks att skogsskadorna har beaktats då avskjutningsnivåer bestäms.
Om nu större områden ska utgöra basen i kommande viltförvaltning är det på tiden att man med större allvar anpassar viltet till skogsskador och foderutveckling. De som äger skog, och som är vana att balansera brukandet gentemot olika intressen, måste både ta och få ett större ansvar inom viltförvaltningen.
Viltstammar som är i balans med fodertillgången är positivt för skogen, dess mångfald och viltet, och till nytta för samhället, skogsbruket, miljön och viltförvaltningen.
Christer Kalén
Viltspecialist, Skogsstyrelsen
Jonas Bergquist
Skogsskötselspecialist, Skogsstyrelsen
Heine Krekula
Skogsskötselspecialist, Skogsstyrelsen