Hårt älgbete har kraftiga effekter på tallens volymtillväxt. Det visar en studie i Furudal i Dalarna genomförd under perioden 1979–2007.
Jämfört med nästan helt oskadade studerade försöksytor producerade de svårast skadade försöksytorna bara 30 procent av volymen.
De sistnämnda ytorna hade utsatts för bete i många år, både före och efter studiens början år 1979. 80–90 procent av träden på dessa försöksytor hade någon typ av stamskada (toppskottsbete, stambrott eller barkgnag) plus ett omfattande sidoskottsbete.
I studien ingick även försöksytor som antingen skadats före 1979 och därefter skyddades med hägn, eller bedömdes oskadade 1979 men inte skyddades med hägn och därmed skadades framför allt den första femårsperioden efter försöksanläggningen. I både dessa fall visar studien att volymproduktionen nästan halverades jämfört med de "oskadade" ytorna.
Volymförlusten beror dels på trädavgång och dels på en reduktion av tillväxten hos de hårt betade levande träden.
Furudal i Dalarna var ett vinterkoncentrationsområde för älg under 1970-talet och en bit in på 80-talet. Flyginventeringar avslöjade älgtätheter på omkring 70 älgar per 1000 hektar under några år kring 1980. Därefter sjönk älgtätheterna.
På provytor i fyra olika typer av bestånd har vi studerat bete och skador av älg samt höjd- och stamdiametertillväxt hos ett stort antal provträd. Sammanlagt fjorton inventeringar gjordes mellan 1979 (då träden var ca 20 år gamla) och 2007.
Genomgående för de skadade ytorna var att stammar med låg stamdiameter också var de mest skadade. Inget talar för att de träd och bestånd som drabbats av svår skada tar igen detta senare i utvecklingen.
Teoretiska gallringar visade därför att låggallring med färska grundytemätningar och grundytemallar som beslutsunderlag gav den bästa effekten av gallring på virkesvolymen.
Generellt sett var det mycket högre bete och skadenivåer än vad man finner på större "normalt" älgbetade områden. Så hårt bete som vi registrerade förekom och förekommer dock i andra koncentrationsområden i norra Sverige.
Då och nu kan man även på mindre skala (enskilda bestånd eller fläckar i bestånd) hitta områden som motsvarar det vi uppmätte i Furudal.
Vi behöver dock fortsatta tolkningar av Furudals-materialet i kombination med andra data för att göra goda beräkningar för "normalt" älgskadade områden.
Roger Bergström, Folke Pettersson, Lars Wilhelmsson
Skogforsk
Hans Jernelid, Sten Lavsund
SLU