Informationsplikt vid avverkning och möjlighet till samråd ska gälla för hela renskötselområdet. Renskogsavtal, en parallell till naturvårdsavtal, ska prövas under en treårsperiod. Det föreslår regeringens utredare Björn Risinger.
Gränsskogsutredningen lämnade sitt förslag till jordbruksminister Eskil Erlandsson den 31 mars. Uppdraget för Björn Risinger, länsöverdirektör vid länsstyrelsen i Skåne län, har bestått bland annat i att se över regelverket om svårföryngrad skog och att skapa tydligare ramar för förhållandet mellan skogsbruk och rennäring.
I dagsläget sker samråd mellan parterna bara när det handlar om avverkning i rennäringens åretruntmarker. Björn Risinger föreslår nu att en informationsplikt från skogsbolag till samebyar ska införas inom hela renskötselområdet.
Detta, betonar Björn Risinger, ska inte uppfattas som att rennäringens ställning stärks på skogsägarnas bekostnad.
– Jag har hört en del synpunkter i den riktningen, men jag vill bestämt dementera det, säger han. Våra förslag handlar om processer, i vilken ordning saker ska göras och hur de ska göras, men de förändrar inte renskötselrättens eller äganderättens ställning.
Informationsplikten innebär att samebyn ska få reda på planerade avverkningar i förväg. Det blir sedan same-byns sak att begära samråd. Om en avverkning ingår i ett större sammanhang, till exempel en flerårig avverkningsplan som samebyn tidigare godkänt, ska informationsplikt och krav på samråd inte gälla i samband med enskilda avverkningar.
Risinger föreslår också att Skogsstyrelsen ska få möjlighet att besluta om en särskild prövning om hänsyn till rennäringen i vissa fall. Normalt gäller sexveckorsregeln, alltså att markägaren kan inleda sin avverkning när det gått sex veckor efter anmälan.
I särskilda fall, där Skogsstyrelsen anser att avverkningen inte följer skogsvårdslagen och ytterligare utredning behövs, kan myndigheten inom sex veckor från anmälan fatta beslutet om särskild prövning. Då får avverkningen inte påbörjas förrän ett slutgiltigt beslut finns.
– Vi tydliggör att rennäringen både är ett allmänt intresse och en civilrättighet för samebyarna, säger Björn Risinger. Skogsbrukets hänsyn till allmänintresset rennäring bör därför hanteras på samma sätt som till natur- eller kulturmiljövård enligt paragraf 30 i skogsvårdslagen.
Bestämmelserna om hur skogsägaren bör förhålla sig till renskötselrätten förtydligas i paragraf 31.
Förslaget om renskogsavtal – eller renskötselavtal som det kallats tidigare – är tänkt som en parallell till naturvårdsavtal. Det rör sig alltså om ett frivilligt avtal mellan staten och en markägare, där markägaren mot en marknadsmässig ersättning sparar skog för att ta hänsyn till speciellt viktiga områden för rennäringen.
En sameby ska kunna ta initiativ till och ge synpunkter på innehållet i ett avtal, men är inte själv avtalspart.
– Det är en frivillig förhandling mellan stat och markägare, säger Björn Risinger. Men om åtgärden inte gagnar rennäringen är det inte mycket värde med den.
Björn Risinger konstaterar att intresset för renskogsavtal så här långt har varit svalt från parternas sida. Utredningens förslag är att Skogsstyrelsen under en försöksperiod på tre år får pröva renskogsavtalen.
Efter hand som innehållet i utredningen börjar bli känt, har det också kommit reaktioner. Från skogsägarrörelsen har det luftats en oro för att informationsplikten kan bli administrativt betungande.
– Jag kan ha förståelse för den oron, men jag menar att det behövs en relation mellan skogsägare och samebyar i hela renskötselområdet på grund av renskötselrättens civilrättsliga karaktär – rättshavarna behöver någon form av samtal. Och jag är övertygad om att man kan hitta rationella sätt att hantera detta.
Ett av de sätten som utredningen föreslår är att Skogsstyrelsen ska kunna ge undantag från informationsplikten för små fastigheter och mindre avverkningar.
Rikard Flyckt
Andra förslag i utredningen
Gränsskogsutredningen handlar inte bara om skogsbruk och rennäring. Huvudsyftet har varit att se över om gränserna för svårföryngrad skog kan ändras. Här är några av förslagen:
Gränsen för och hela regelverket om svårföryngrad skog upphävs, såväl i norra Sverige som på Öland och Gotland.
Tillståndsplikten för avverkning i svårföryngrad skog avskaffas och flyttas till gränsen för fjällnära skog. Föryngringsavverkningar ska anmälas på sedvanligt sätt till Skogsstyrelsen.
Gränsen för fjällnära skog består, och tillståndsplikten för avverkningar kvarstår.
Bestämmelserna om hyggesstorlek och förbudet mot hyggesplöjning lyfts till lag.
Gränsen för och hela regelverket om skyddsskog (berör Halland, Skåne och Blekinge) upphävs.