Det finns vägar framåt i konflikten mellan rennäring och skogsbruk. De stavas renbruksplan, utbildning, bättre samråd – och att lära känna varandra.
– I och med att vi lärt känna varandra bättre har vi överbryggt många konflikter som varit onödiga, säger Richard Åström, vice ordförande i Handölsdalens sameby. När man väl börjar prata och ser att det finns en människa bakom blir det en dialog. Det är lätt att tycka illa om någon man aldrig träffat…
Christer Berglund på SCA Skog håller med:
– Ingen tjänar på konflikter, och ingen är ute efter det heller. Om vi utvecklar samråden och utbildar varandra i varandras näringar så får vi förståelse för varför man gör si eller så. Lär vi oss mer av varandra minskar fördomarna, säger han.
Dialogprojektet mellan Skogsägarnas inlandsråd, LRF och SSR hålls i samma anda. Jonas Eriksson på Norra menar att respekten för varandras näringar är grundläggande.
– Det måste finnas en helhetssyn så att näringarna får utvecklas enligt sina förutsättningar, det kan inte vara så att en näring är beroende av att den andra måste göra orimliga anpassningar för att kunna överleva, säger han.
I Norrbotten, säger Christer Berglund, har man i samband med samråden börjat med ömsesidiga utbildningar. Exakt hur det faller ut vet man inte än, men Christer Berglund är hoppfull.
Ett annat sätt att utveckla samråden är att använda renbruksplanerna som samebyarna tar fram. Än är det långt ifrån alla byar som har sådana, men erfarenheterna från dem som har är så här långt goda – för både samebyarna och skogsbolagen.
Renbruksplanen är viktig för att visa hur våra behov ser ut, säger Richard Åström. Med en sådan är det mycket enklare att förklara vad vi vill.
Bertil Kielatis, ordförande i Sirges sameby, håller med och lägger till att planerna är viktiga för att tydligt kunna presentera vilka områden som är känsliga och mindre känsliga för renskötseln.
Rikard Flyckt