Svåra skador på skogsplantor orsakade av snytbagge har uppmärksammats i Norrland under senare år. Hur skadesituationen egentligen ser ut börjar nu klarna genom Snytbaggeprogrammets skadeinventeringar under fem år.
Risken för allvarliga skador av snytbagge är i allmänhet klart lägre i norra än i södra Sverige. Samtidigt har katastrofalt hög plantdödlighet på över 80 procent konstaterats på en del norrländska hyggen. Det har också diskuterats om skadenivåerna är på uppgång i norr och om det i så fall har med klimatförändring att göra.
För att ta reda på mer om läget så har vi inom Snytbaggeprogrammet inventerat skador i norra Sverige sedan 2006.
Vanliga planteringar med obehandlade plantor inventerades på hösten samma år som planteringen gjordes. På varje hygge inspekterades 20 cirkelprovytor på vardera 20 kvadratmeter.
Ett problem är svårigheten att upptäcka plantor som dött tidigt. Därför blir dödligheten till viss del underskattad. Förutom denna underskattning får man även tänka på att siffrorna enbart gäller plantor dödade under första säsongen.
Återinventering av en del hyggen visade att dödligheten efter följande säsong ofta ökar med omkring 40 procent; 10 procents dödlighet blir alltså cirka 14 procent följande år. Sedan tillkommer plantdödlighet på grund av torka och andra orsaker.
Men när den totala plantdödligheten är hög så dominerar oftast de som dödats av snytbagge.
Risken för skador av snytbagge varierar kraftigt mellan hyggen, även inom mer begränsade områden.
Men några mönster är tydliga. Risken för skador är högst i de relativt kustnära områdena. Denna zon med högre skaderisk tycks sträcka sig minst fem mil in från kusten, eller ställvis kanske uppåt tio mil. I Hälsingland går området med högre skaderisk ännu längre in i landet.
I Västerbottens kustland finns en ansamling av hyggen med mycket höga skadenivåer, vilket till en del kan sammanhänga med kort hyggesvila i området (ett år). Detta högriskområde kan se ut att vara rätt begränsat, men i verkligheten kan det mycket väl sträcka sig vidare nedåt och kanske även uppåt utefter kusten. Här saknar vi tyvärr ännu inventerade hyggen.
Den stora luckan längs Ångermanlands och Medelpads kust beror på att det här har varit svårt att få tag i hyggen med obehandlade plantor. Att man just i detta område valt insekticidbehandlade plantor är förstås en indikation på förväntat hög skaderisk.
Har då skadorna ökat i Norrland, och vad beror det i så fall på?
Mycket tyder på en ökning, men ännu är detta inte säkert visat, mycket på grund av att jämförbara data saknas bakåt i tiden. Vi ser också en påtaglig variation mellan åren i vårt material, med tydligt högre skadenivå åren 2006–2008 än 2009–2010.
Det behövs alltså långa tidsserier för att visa på en trend i skadornas omfattning. Och ser man en sådan trend, så bör detta inte enbart analyseras i relation till klimatförändring. Exempelvis påverkas skadornas omfattning av ändrad avverkningsareal på regional skala samt av diverse förändringar i metoder och rutiner vid avverkning och föryngring.
Resultaten hittills visar tydligt på behovet att vidta åtgärder för att undvika oacceptabelt stor plantdödlighet vid skogsföryngring i sydligaste Norrland samt längs hela Norrlandskusten.
Göran Nordlander & Claes Hellqvist
Inst. för ekologi, SLU, Uppsala