Unika och överraskande forskningsrön signalerar att älgbetets inverkan på skogstillväxten kan vara långt värre än vad man tidigare befarat. Detta konstateras efter att forskare i nära 30 år följt utvecklingen av tallbestånd som i sin ungdom skadades av älg.
Några mil norr om Rättvik i Dalarna hittar vi Furudal. På denna plats observerade man i slutet på 1970-talet täta vinterkoncentrationer av älg. Tallungskogen i området blev hårt ansatt av bete som ledde till att forskare 1979 anlade ett studieområde för att följa utvecklingen av skogen.
Forskningsförsöket har nyligen utvärderats, och resultaten håller på att förändra vår bild av älgbetets inverkan på ett skogsbestånds utveckling.
Ett viktigt syfte med studien var att jämföra utvecklingen av bestånd som i olika utsträckning drabbats av älgbete. Kraftigt skadade och nästan helt oskadade bestånd valdes därför ut vid försöksstarten. Hälften av dessa bestånd hägnades så att man på ett lämpligt sätt kunde jämföra betets inverkan under de kommande åren.
Försöket har följts och inventerats flera gånger sedan dess. År 2007 gjordes en större utvärdering vilken nu har analyserats, sammanställts och publicerats av Skogforsk.
Tillväxten i de svårast skadade bestånden var fram till 2007 endast en tredjedel jämfört med de bestånd som under försöksperioden klarat sig från älgskador.
Vanligtvis brukar plantskogar och ungskogar som skadas svårt av olika orsaker successivt återhämta sig och med tiden närma sig tillväxten i oskadade bestånd. I Furudal var denna självläkning mycket långsam, och det verkar osannolikt att de svårt skadade delarna någonsin skulle komma i närheten av de oskadade i tillväxt.
De skadade bestånden har alltså inte bara kommit efter i utvecklingen. Mycket tyder på att de förblir lågproducerande jämfört med oskadade bestånd.
Den stora skillnad i stående volym som uppmättes 2007 kan förklaras av flera faktorer där det mest uppenbara är tillväxtnedsättning på grund av ökad dödlighet och förlorad barrmassa. I de betade ytorna dog många träd, direkt eller indirekt, till följd av betet. De träd som överlevde trots betesskador förlorade generellt en betydande andel av barrmassan vilket starkt bidrar till att förklara en minskad tillväxt.
Många av de betade träden som i dag hamnat på efterkälken är nu kraftigt undertryckta i beståndet. Detta innebär att ytterligare träd kommer att konkurreras ut från de betade ytorna som därigenom glesas ut ytterligare.
Det som gör Furudalsstudien extra intressant är att tillväxtförlusterna var överraskande stora.
Fram tills nu har älgbetets inverkan på volymutvecklingen betraktats vara mindre betydande av många inom skogssektorn. Det största problemet med skadorna har i stället ansetts vara den försämrade virkeskvalitet som drabbar skadade stammar, något som dock inte utvärderades i denna studie.
En omvärdering av älgbetets negativa inverkan på tillväxten måste nu göras.
Hur relevant är då Furudalsstudien i jämförelse med det betestryck vi har i dagens skogar?
Skadorna som redovisas i studien får nog betraktas som mycket svåra och ger därför inte en generell bild av nuläget i våra tallungskogar. Det finns även andra omständigheter som gör att man inte automatiskt kan ta de skadenivåer som observerades i studien och tillämpa på de skadenivåer vi mäter upp i dagens älgskadeinventeringar (Äbin).
Det är dock intressant, om än oroväckande, att man i studien finner ett direkt samband mellan skadenivå och tillväxtnedsättning eftersom det indikerar att även det betestryck som i dag är vanligt i våra skogar ger upphov till större kostnader än vad vi tidigare trott.
Denna studie behöver kompletteras med ytterligare studier för att klarlägga hur olika skadenivåer påverkar tillväxtnedsättning i beståndet. Furudal har dock lärt oss att vi i högre grad måste räkna på tillväxtförlusterna i framtiden och att älgskadeinventeringar även kan behöva anpassas till detta faktum.
Christer Kalén, viltspecialist
Jonas Bergquist, skogsskötselspecialist
Så gallrar du i svårt skadade bestånd
Furudalsstudien ger också förslag på hur kraftigt skadade bestånd bör gallras.
Ofta rekommenderas det att tallbestånd bör höggallras (de grövsta träden gallras bort) för att gynna träd som har bättre möjligheter att ge högkvalitativt timmer (finkvistiga träd).
Denna rekommendation visar sig vara helt olämplig i svårt älgskadade bestånd. De klenare träden är ofta de som har fått svåra älgskador och har en sämre kvalitet än de grövsta träden.
Därför är det bättre att lämna de grova träden i gallringar. Trots att de ofta är grovgreniga och kommer att utveckla en låg virkeskvalitet så är de fortfarande bättre än de som är klenare.